Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.
Ett avsnitt från OBS

Konst med anspråk på evigheten

Ons 09 nov 2016 kl 13:04
2114 publiceras ett nytt verk av Margret Atwood. Och de sista tonerna i John Cages "As slow as possible" tonar ut 2640. De långa linjerna, vad gör de med skapandet och med synen på oss själva?

Historiens avgrund är djup nog för oss alla. I sitt första brev om "andens kris" från 1919 konstaterade den franske intellektuelle diversearbetaren Paul Valéry att det i avgrunden finns plats för individer såväl som för stater och imperier. Det vi kallar civilisationer är lika ömtåliga som livet. Valéry skrev i en tid när västvärlden med feberdrömmens kallsvett vaknat upp och insett sin egen dödlighet. Där, vid slutet av första världskriget, befästes också 1900-talets dystopiska fond. Den sekulära undergången, där slutet verkligen var ett slut snarare än en fortsättning i en annan värld, blev en följeslagare. Efter hand hjälpte kärnvapen- och klimathoten till att inreda en dödskuggas dal där ingen tröst fanns att få.

Jag är barn av det kalla kriget. I barnvisorna demonstrerade älgarna mot jakten. Sedan kom Tjernobyl och ett förgiftat regn föll över skogen. Min ungdom, en tid vanligtvis vigd åt odödligheten, ägnades åt tankar på utplåningen, utraderandet. Tankar som späddes på under de där märkliga åren mellan Berlinmurens fall 1989 och terrorattackerna mot USA 2001 då den tyska filosofen Hegels profetia om att historien kunde ta ett sista varv, för ett sedan vara fullbordad, dök upp på nytt.

Nu, något äldre, begrundar jag allt som oftast hur vi kan leva med tanken på att allt kommer att fortsätta. Förstå mig rätt. Jag kommer liksom er att dö. Mitt lilla avtryck på tidens skrov, likt denna korta essä, kommer att nötas bort. Men trots alla undergångsprofetior har jag börjat tro på evigheten, detta märkliga tillstånd. Jag tror inte på evigheten som en fortsättning någon annanstans, utan något som kommer att ske här, på jorden i former vi inte kan överblicka. Tänk om evigheten helt enkelt är den tid bortom den punkt där inte bara vi har försvunnit, men där också våra kulturer förändrats till den grad att de som kommer efter oss kan förstå vår tid lika lite som vi kan förstå framtiden? En glömska, utan utplåning. En tillförsikt, utan profetior.

I oktober 2013 flyttades ett par sandsäckar från några tangenter till några andra på en orgel i Burchardikyrkan i Halberstadt, Tyskland. Det var trettonde gången sedan 2001 som instrumentets klang ändrades. Nästa gång det inträffar är inte förrän i september 2020. Det kommer ta hela 639 år att uppföra John Cages konsert med titeln As Slow as Possible, så långsamt som möjligt.

I en vindlande in-och-utvänding av Bibeln, boken Så talade Zarathustra från 1883, hävdar den tyske filosofen Friedrich Nietzsche att inte alla vill till det himmelska kungariket. Det finns de som är mer intresserade av det rike som skulle kunna uppstå på jorden. En av dem var Nietzsche själv och han blev besatt av evigheten. I det eviga jordiska kungariket kommer den sista tonen i Cageuppförandet i Halberstadt ringa ut år 2640. Får vi hoppas.

Konsten är en utmärkt resekamrat in i framtiden bortom döden. I Norge har den skotska konstnären Katie Paterson planterat en skog som efter hundra år, 2114, kommer att huggas ned och användas till att trycka böcker. Då kommer till exempel ett nytt, och tidigare oläst, alster av författaren Margret Atwood att publiceras.

En skulptör från USA som var i det närmaste besatt av beständigheten var James Acord som arbetade med att kombinera granit med radioaktiva material. Hans dröm var att skapa en strålande skulptur, om uttrycket ursäktas. Den skulle inneslutas som en medeltida relik i ett skåp där den endast kunde betraktas genom ett skyddande kristallglas. Det fanns något av Don Quixote över Acord som tog sitt eget liv 2011. Under en halv livstid hade han bråkat med både myndigheterna och konstvärlden som från olika ståndpunkter förfasades över hans önskan att göra skön konst av kärnkraften. Under en period lyckades han erhålla, som enda privatpersonen i världen, en licens för att hantera radioaktivt material och fick ett ton uran i gåva från Tyskland. Numret på sitt tillstånd tatuerade Acord i nacken, men det hindrade inte myndigheterna från att dra det tillbaka och konfiskera hans uran. Till slut försökte Acord tillverka plutonium hemma med råvaror han plockade ur brandvarnare.

I en OBS-essä från oktober 2015 beskriver idé- och lärdomshistorikern Thomas Kaiserfeld hur västvärldens fåfänga tidskapslar, inklusive dess förvaring av kärnbränsle, kan bli uttryck för en "misstro mot kommande generationer och därmed en misstro mot oss själva beträffande vår förmåga att upprätthålla sociala institutioner över mycket lång tid". Den evighetsspecifika konsten, som konserten i Buchardikyrkan, Patersons skog och Acords drömskulptur, skiljer sig från både pyramider och tidskapslar på två avgörande sätt. För det första så gör de inga anspråk på att styra sin framtida tolkning och för det andra så förlitar de sig på sociala snarare än tekniska lösningar för att nå evigheten.

Kaiserfeld tangerar Nietzsche. I en bok med den träffande titeln Mänskligt, alltförmänskligt utforskar filosofen upplösandet av tron på metafysiken, det bortomvärldsliga. En utveckling som lett till att individen blir allt för upptagen med det som inträffar under hennes livstid och tappar intresset för skapandet av institutioner som skulle vara i århundraden. Människan vill plocka frukten, men inte plantera träden.

Någon måste flytta sandpåsarna till de nya tangenterna, någon måste trycka Atwoods bok om hundra år och någon måste se till att Acords experiment inte kommer någon annan till skada men också kan uppskattas för sitt konstnärliga värde. I samtidskonstens platsspecifika, och ibland även kontextspecifika, verk understryks konstens förhållanden till sin miljö. Den evighetssyftande konsten upphöjer förhållandet som sådant genom att dra ut det till en punkt där vår egen kultur inte kan omfatta verket. En sådan konst kräver sociala organisationer med förmågan att över generationer fortplanta och reproducera sitt omhändertagande av konsten. Den kräver, med andra ord, omsorg.

Begreppet omsorg kan förstås både inifrån konsten och utifrån. Den ofta platsspecifika konstnären Mierle Laderman Ukeles från USA började i slutet av 1960-talet göra verk om städning och avloppshantering som en konst om "maintenance" eller "underhåll". En term som hon förstod som synonym med omsorg, kollektiv överlevnad och livet självt, till skillnad från individuell dödslängtan. Det går att se denna strävan speglad i den feministiska omsorgsetiken som växte fram kring psykologen Carol Gilligan och filosofen Nel Noddings i mitten på 1980-talet. En tanke som satte omvårdandet av behövande i fokus och som satte ljus på vikten av möten över generationsgränserna.

Kanske går det att se omsorg som den dynamiska motpolen till Valérys avgrund, en lovande topp vid sidan av en dyster dal? Det finns poetisk rättvisa i detta då vår framtidshorisont sträcker sig lika långt framåt som vår förmåga att se tillbaka. En konst som snuddar vid evigheten är i alla fall förmögen att teckna detta scenario, i konstrast till de svindlande kortsiktigheterna hos en undergångskramande samtid. Den dag vi inser att omsorgen, liksom avgrunden, kan vara stor nog för att ta hand om oss alla så är vi en god bit på vägen.

 

Axel Andersson, historiker och kritiker

Programmet tillhör kategorin: Kultur/Nöje
Alla avsnitt från programmet OBS
Kl 13:04(10 min)
Igår kl 13:04(10 min)
Tor 18 maj kl 13:04(11 min)
Ons 17 maj kl 13:04(9:45 min)
Tis 16 maj kl 13:04(9:40 min)
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".