Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Valda delar ur P1 Kultur - programmet som introducerar, fördjupar och analyserar.
Ett avsnitt från Kulturpoddar i P1
Välkommen till Ozarkerna – från Winter's Bone till Donald Trump
Mån 07 nov 2016 kl 10:01
Den fattiga glesbygden i Ozarkerna, där filmen "Winter's Bone" spelades in, är ett av republikanernas starkaste fästen. Inför valet åkte vi dit och träffade dem som är stolta att vara hillbillys.

Inför förra valet, för fyra år sedan, åkte Petra Glimåker-Socolovsky till Ozarkerna och träffade bland andra Marideth Sisco som sjöng i filmen Winter's Bone – filmen som handlar om bittra familjefejder och metamfetaminmissbruk i en av USA:s fattigaste glesbygder. Nu har Petra återvänt för att undersöka varför folk röstar på Trump.

– Ja, den amerikanska staten stal folks mark här och det är inte alls länge sedan, så det är klart att folk gillar en presidentkandidat som spyr galla på etablissemanget, säger Marideth Sisco.

Vi är på Marideths mark, vid hennes stuga i skogsbrynet. I hagen bredvid står korna med vatten upp till magen i en damm och svalkar sig. Det är varmt idag, men frosten närmar sig och Marideth har skördat det mesta. Sist jag var här, för fyra år sedan, stod vi i samma trädgårdsland för att prata om valet, precis som nu.

Vi pratar också om den uppmärksammande filmen Winter's Bone från 2010 – filmen som är baserad på en sann historia, om en gammal släktfejd i trakten som blir ännu blodigare när de börjar koka metamfetamin i sina skjul ute i skogen.  Den 17 år gamla Ree har tvingats hoppa av skolan för att ta hand om småsyskonen och sin deprimerade mamma. Hon får reda på att familjen kan förlora sitt hus om hennes försvunna pappa inte dyker upp till en stundande rättegång och ger sig därför ut på jakt för att hitta honom. På vägen möter hon våld, kriminalitet och hopplöshet.

 – Vem som helst skulle kunna bli som dem, om de hade utsatts för ett par hundra års incest och undernäring, sade Marideth Sisco, som sjöng i filmen.

Jag har hållit kontakt med Marideth på Facebook sedan jag var här sist. Hon stöttar Hillary och jag har sett hur hon diskuterar, resonerar och presenterar fakta för Trump-anhängarna på sina trådar. Vi sätter oss i soffan, bland högar av papper, böcker och tidningar. Marideth har haft trassel med lungorna, men är bättre nu. Hon är 73 år, liten och satt, med svullna fötter. Njurarna är inte heller som de ska. Hunden Bella lugnar ner sig och Marideth börjar berätta.

Hon är stolt över att vara en "hillbilly" som folk från Ozarkerna och Appalacherna kallas. Hon växte upp i Butterfield, ett litet samhälle med 120 invånare:

– Fast vi kunde aldrig hitta alla 120, så vi misstänkte att de hade räknat några hundar också. 

Hon berättar en historia om sin mamma. När mamman var liten kom hon hem från skolan och berättade att en större flicka slagit henne. Då sa hennes pappa åt henne att slå tillbaka.

– Men om jag inte kan då? 
– Då tar du upp en sten.

Och det gjorde Marideth. 

Folk häromkring skvallrar inte och ber inte om hjälp. De reder sig själva, precis som i filmen Winter's Bone, och Marideth är inte rädd av sig. När Marideth var 23 dog båda hennes föräldrar, mamman i cancer och sen pappan av en hjärtinfarkt. Hon hade inga syskon och hade precis kommit ut som lesbisk och jobbade som musiker i San Fransisco. Men hon kom tillbaka hit Ozarkerna, först för att ta hand om sjuka släktingar, sedan för att jobba på lokaltidningen.

I trettio år har hon förklarat omvärlden för de som bor i Ozarkerna; som journalist, musiker, berättare och lärare. Det har blivit dags att åka till centralorten West Plains för att träffa Trumpväljare. Marideth lovar att sjunga för mig när jag kommer tillbaka.

På disken på Republikanernas kampanjkontor står en gallerbur med en mask av Hillary Clinton i. Trump-kampanjen drivs lika mycket av hat mot Hillary, som av stöd för Trump. Terry Bartolmy har kommit för att köpa en Trump-skylt att sätta utanför sitt hus, men skyltarna är slut. Han ska rösta på Trump, för Hillary och demokraterna är mördare, som tillåter abort, anser han.

– De  låter barn födas och sätter sedan en korkskruv i huvudet på dem och dödar dem, menar Terry Bartolmy.

Det är sådant som sprids i Trump-vänliga medier nu och som är en version av att demokraterna vill möjliggöra abort efter vecka 22 i vissa undantagsfall; om kvinnans liv är i fara eller fostret är allvarligt skadat.

Terry Bartolmy tror även att Hillary Clinton vill ta ifrån honom hans rätt att bära vapen. Han brukar bära vapen, men inte just idag. Terry Bartolmy är en förtidspensionerad svetsare och har flyttat hit till Ozarkerna från Chicago. Marideth har förklarat att Ozarkerna ibland kallas Arken, den som ska rädda de rättfärdiga undan syndafloden. Så konservativt religiöst är det här området och många flyttar hit just därför.

Ward Franz är chef för kampanjkontoret och satt i delstatskongressen för Republikanerna i åtta år. Han hör att Terry blivit utan Trump-skylt och frågar var han bor.

– Vi har en stor skylt kvar, säger Ward Franz och pekar på en tre meter lång skylt. Men vi vill helst att den sätts uppe vid motorvägen där den syns.

Terry Bartolmy får gå hem tomhämt.

Ward Franz berättar att folk häromkring gillar det Trump säger om immigration och minoriteter. Ward hade en afroamerikansk anställd förut, men rasismen blev för mycket för henne och hon flyttade. Ward säger att han hade föredragit Marco Rubio som partiets kandidat, för Donald Trump gör honom nervös. Men eftersom partiet har valt Trump, så stöttar Ward honom. Han tror det blir jämt i valet, för Trump har lockat ut nya väljare som inte syns i opinionsundersökningarna. 

På väg ut möter jag Sean Rhoades. Jag intervjuade honom för fyra år sedan, när han kampanjade för att efterträda Ward i politiken. Sean har lagt på sig och blivit lite gråare sen sist. Då var Sean Rhoades en av stans mest populära poliser. Nu verkar han mest trött.

Donald Trump var inte hans första val, men han stöttar kandidaten ändå, även om han är en slemmig typ. För Trump kan ju ändra sig, som Sean Rhoades präst säger.  Jag får intrycket att både Sean Rhoades och Ward Franz vill att valet ska vara över. Att det är jobbigt att prata om Trump.

Jag åker och träffar Sean Rhodes främsta rival i valet till delstatskongressen i Missouri, Terry Hampton. Han jobbar på ett dagcenter för funktionshindrade och idag firar de tioårsjubileum med tårta och ett tremannaband. Det finns tydligen gott om bra musiker här i Ozarkerna. Terry och jag träffades också förra gången jag var här. Då jobbade hon på tidningen och förvånade mig genom att vara djupt religiös och för abort. Progressiva kristna är inte så vanliga just här.

Nu ställer Terry upp som oberoende i valet. Hon är frustrerad över de två stora partierna och båda presidentkandidaterna, och den mörka och råa tonen i kampanjen är direkt smärtsam, tycker hon.

– Ungdomar ser ingen framtid och blir deprimerade, säger Terry. Och allt detta kvinnoförakt och rasismen som har kommit upp till ytan med Trump. Jag trodde vi hade kommit över det, men det kanske bara var på ytan, säger Terry. Och nu måste vi göra upp med det på riktigt:

– Vi behöver gå i massterapi hela bunten efter valet, säger Terry Hampton.

Valet har kluvit landet  i två läger, gjort familjer och vänner osams. Och Terry berättar om en vän till henne som sade att "det är så här det måste ha känts under amerikanska inbördeskriget". Jag lämnar Terry och går fram till en lång blond tjej som jobbar på dagcentret. Audrey Thomas är 22 år och bor i ett området känt för sitt timmer och sina spindlar. Det är där de giftiga Svarta änkorna finns. Audreys man jobbar i skogen och spindlarna gillar metallen i skogsmaskinerna. 

Den bistra naturen har format människorna. Drogerna och armodet också. Audrey säger att hon kände igen mycket i filmen Winter's Bone. Hon känner också igen sig i Trumps skildring av Amerika: hotat från alla håll, med svag ekonomi och kantstött rykte som global militär makt. Hennes familj har alltid varit republikaner, och många är militärer, förklarar Audrey. Jag undrar om hon gillar tanken att Trump skulle ha hand om kärnvapenkoderna.

– Trump säger som det är. Vi behöver det just nu, säger Audrey. Att han pratar som han gör om kvinnor tycker hon inte är så allvarligt.

En äldre kollega till Audrey kommer fram till oss och jag får känslan av att hon vill skydda Audrey, eller kolla vad hon säger. Hon ställer sig bredvid och börjar prata om att Hillary inte kan skydda USA:s gränser från drogerna som kommer in från Mexiko. Kvinnan ger sig inte utan står och lyssnar. Grupptrycket är stort.

-- På det hela taget så speglar Trump mina kristna värderingar bättre än Hillary Clinton, säger Audrey.

Att ha fem barn med tre olika kvinnor, som Trump, brukar ju inte direkt ses som kristet beteende av högern i USA, men  Audrey står fast vid sin ståndpunkt, trots att jag går igenom dom sedvanliga punkterna som Trump brukar kritiseras för.

– Skaffa något att tro på, säger Audrey Thomas.

Demokraterna anklagar ofta Trump-väljare för att vara faktaresistenta. Men är vänstern mer rationell i sitt beslutsfattande? Nej, menar psykologen Jonathan Haidt. I boken The Righteous Mind försöker han förklara och överbrygga de politiska klyftorna i USA. Han menar att man måste börja med att inse att högern och vänstern bara har vuxit upp med olika ideér om vad som är bäst för samhället. Vänstern anser att ett samhälle fungerar bäst om beslut har omsorg, rättvisa och jämlikhet som utgångspunkt, medan högern värderar patriotism, lojalitet mot gruppen, respekt för hierarkier och kyrkan, familjen och traditioner.

Alla fattar beslut på magkänsla, baserat på värderingar vi inmundigat med modersmjölken, menar Haidt. De logiska argumenten är bara efterkonstruktioner, till för att försvara våra känslomässiga beslut. En av de nyaste böckerna om den vita arbetarklassen är Hillbilly Elegy av JD Vance. I den beskriver han sin egen  resa från den våldsbenägna bergskulturen till elituniversitetet Yale. Boken ligger fyra på New York Times bästsäljarlista och har gjort Vance till hillbillykulturens talesman i intellektuella kretsar. 

Vance har jämfört Trump med heroin, drogen som ödelägger så många liv på den amerikanska landsbygden nu. För det känns skönt att rösta på Trump. Han erbjuder en enkel flykt undan vardagens smärta, och har enkla lösningar på komplicerade problem, menar Vance, som till exempel bygg en mur, bomba IS, fixa så att jobben kommer tillbaka.

Jag åker tillbaka ut till Marideths stuga i skogsbrynet. Hennes vänner Pat, Lois och Van har kommit för att spela.  Pat Hight och Marideth var tillsammans förut. Nu är Pat och Lois Reborne gifta. Alla häromkring vet om att de är lesbiska, men ingen pratar om det. Kvinnosynen är konservativ. På dagcentret träffade jag en kvinna som önskade att hon hade det som på 1950-talet.

– Hon var vit, va? frågar Marideth när jag berättar.

Marideth vill inte tillbaka till 50-talet, då en vit kvinna slapp jobba och tänka. Bara hon födde barn och höll gubben på gott humör, så slog han henne inte, säger Marideth. Våld i hemmet är ett enormt problem här. 72 procent av Trump-väljarna tycker det var bättre på 1950-talet, enligt opinionsinstitutet Public Religion Research Institute. 

Då var USA segregerat. Hur fattig en vit amerikan än var, så hade han det ju bättre än dom svarta. 96 procent av befolkningen i det här Countyt är vita. Medelinkomsten är bland de lägsta i USA. Marideth går och hämtar en bok. Det är en upplaga med texterna till de fem första åren av ett program som Marideth har på lokalradion. Marideth läser berättelsen om när hon kom tillbaka till sin hemby och upptäckte att det inte alls var sant att det aldrig bott afroamerikaner i området.

– Du är inte härifrån eller hur? Det är det de säger här, när de vill markera att någon inte hör hit. Att det är vi mot dem. Och slavarna som låg begravda utanför de vitas kyrkogård hörde inte till. Någon måste föra vidare de här berättelserna.

Van Colbert som spelar banjo har ny hatt, med en röd fjäder i. Det vita skägget är flätat och han silverringar med turkoser på alla fingrar. De ska spela "Motherland". Ozarkerna är bland världens äldsta bergskedjor - nedslipade av regn och vind till böljande nejder med forsar i djupa dalar, med magra jordar och sten överallt.

Det här var landet ingen ville ha. De som stannade här när den amerikanska Västern koloniserades, var folk som ville vara ifred och hatade överhögheten. Men när USA bestämde sig för att skapa nationalparker på 1960-talet så tvingades folk att sälja sina gårdar till staten, hemmen som de lagt ner generationers svett och tårar på, säger Marideth.

Marideth säger att de har ett talesätt i Ozarkerna. Om någon kommer och säger att jag är här från myndigheterna för att hjälpa, så kör ut dem medsamma. Vi går ut i solen igen. Musikerna har åkt hem. Marideth skojar att folk häromkring är "så konservativa att de aldrig vill göra något för första gången". De är rädda för allt som är främmande.

Men varför kom hon tillbaka hit då? Hon kunde ju gått långt i San Fransisco eller Los Angeles där hon bodde förut.

– Jag gillande inte den person jag förvandlats till i musikvärlden, svarar Marideth. Här är folk är hyggliga för det mesta och så är det ju så vackert.

Hon vänder sig mot skogsranden där lövträden skiftar färg nu. Sockerlönn, skogskornell och hickory.

– Om en färg hade en smak skulle hickoryns gula smaka smörkola, säger Marideth och solen börjar gå ner över skogsbrynet.

Programmet tillhör kategorin: Kultur/Nöje
Alla avsnitt från programmet Kulturpoddar i P1

"Som av fåglar genomflugen" heter litteraturprofessorn Birgitta Holms mythobiografi om konstnären och aktivisten Helga Henschen som också är aktuell med en utställning på Thielska galleriet.

Hundra år sedan Oktoberrevolutionen Ons 08 nov kl 15:00(40 min)

I Moskva är det bara det lilla kommunistpartiet som firar minnet av Oktoberrevolutionen och i Tammerfors finns det enda Leninmuseet utanför Ryssland.

Eva Bergman: "Teater är livsnödvändigt" Tis 07 nov kl 13:01(30 min)

– Jag är ingen avantgarde-regissör, jag har hållit mig i underhållningsbranschen, säger Eva Bergman. Sedan hon lämnade Backateatern 2001 arbetar hon med olika projekt och uppsättningar.

Redan de gamla grekerna... På Dramatens stora scen i Stockholm spelar man nu Sofokles dramer Oidipus och Antigone efter varandra i en dubbelföreställning.

Umeå jazzfestival – 50:e gången gillt Fre 27 okt kl 15:00(43 min)

Följ med P1 Kulturs Lisa Wall och Peter Öberg till Umeå jazzfestival för 50:e gången, med gäster som Lina Nyberg, Natacha Atlas och Sarah Riedel.

Upptäck avsnitt från programmet Kulturpoddar i P1

Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".