Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.
Ett avsnitt från OBS
Europa och nationalism: Europafantasier
Ons 16 nov 2016 kl 13:04
Minns du Europa? Den frågan ställer sig författaren och konstnären Leif Holmstrand när han tänker tillbaka på sitt barndoms Europa

 

Den större gemenskapen pockar idag på uppmärksamhet. Jag förstår den inte, isolerar mig, söker mig till ordens förräderier och användbarheter. Det handlar om lekens magi, kanske, tankelekarna, fantasin som eventuellt förändringsverktyg. Jag fantiserar. Jag fantiserar om ett monster, tror jag, eller ett andeväsen. Inte Historiens Ängel, men kanske en kusin eller brylling. Genetisk tillhörighet verkar vara viktig här, som så ofta. Men vi kallar det kulturtillhörighet, språk, perspektiv och åsiktsmaskineri tycker jag.

Jag fantiserar kring ord jag sedan länge lämnat, men som jag minns som skrivna för att jag behövde skriva dem. De ligger framför mig nu, nötta och skavda, sönderlekta, så där dekorativt låtsasslitna att hjärtat slår ett extra slag. De slitna minnessakernas ljuvlighet.

Vem är det som så länge grott i nerverna, spretat med trassliga ståltrådsrötter ut genom skrivande fingrar? Vem är jag, eller snarare: vem var jag? Minns du vem jag är eller var, kan du tala om det för mig? Ett monster? Jag gillar monster och placerar mina förhoppningar där.

Men alltså, minns du? Minns du Eiffeltornet och Marie Antoinette-dockorna vi fick när vi var barn? Minns du kriget? Minns du vårt stora intresse för snorbilliga vinyler med klassisk musik, och minns du då även en våldsamt engagerad dam med vitblont hår som sålde dem åt oss i Hildesheim? Minns du punken? Minns du Östeuropa? Minns du hur lyckliga Ratko och Micke verkade vara när de från varsitt håll ryckte i tvåbarnsmammans slöja och kallade henne häxa, ett stenkast från Kongens Nytorv i Köpenhamn? Minns du inbördeskrigen, de många? Minns du hur våra barnfingrar slöts om ett stycke torkad fisk någonstans i Portugal? Minns du den undergörande tågturen från München, över alperna och ner genom norra Italien? Minns du den plötsligt spridda nedlåtenheten gentemot araber bland ytligt bekanta i Hannover 1994? Minns du Schloß Vianden i Luxemburg, och minns du då även kryptan där Greve Dracula enligt vårt med acklamation genomröstade beslut bodde? Minns du de vackra jugendhusen i Antwerpen? Minns du flickan i Berlin som vägrade ta emot vår beställning om vi inte lärde oss bättre tyska, och minns du då även hur bakverk och kaffe smakade när vi efter svåra ansträngningar lyckats mildra hennes humör nog mycket för att faktiskt bli betjänade? Minns du det obefogade hatet, vedergällningens triumfdagar, blodet, röken? Minns du ambivalensen gentemot det europeiska efter vårt besök på Eremitaget i Sankt Petersburg, och minns du då även spriten, sorgen, reseikonerna, de eviga stölderna? Minns du att en fransk campingplatsföreståndare älskade vår svenskhet och lät tyskarna betala dubbelt så mycket som vi? Minns du muren, murarna? Minns du queerbokhandeln i London, och minns du då även det vänliga bemötandet, det försiktigt familjära, den plötsliga regnbågshistorieskrivningen som skänkte trygghet och rötter och bättre framtidsdrömmar? Minns du medelklasstiggarna i Barcelona och Madrid?

En stor skuggliknande, slingrande varelse med tusen ögon i tusen händer kommer till oss för att göra upp med allt detta, för att avslöja den utvidgade familjekänslan, nationalismen, europavurmen, visa att gemenskapen består av förhindranden, avskärmningar och brutalitet. Jag vet inte vem eller vad denna varelse är, men känner en sorts släktskap, som om den nödvändigaste delen av mig ändå kunde vara en cell i denna väldiga, osynliga kropp av destruktivitet och frätande ifrågasättanden. Här anas något omvälvande som jag kanske ändå vill se på riktigt, som en förvandling via upplysning, inte ett rivningsarbete, egentligen, utan ett medicinskt omformuleringsuppdrag: det positivt subversiva injicerat i vårt allmänna språk, i vår allmänna föreställningsvärld, och sedan i verkligheten; det positivt subversiva som skapar vidgning och mindre trängsel, blodkärlen slutar gastkrama ihop sig, nervsystemet loopar inte felaktiga ickefunktionaliteter utan ersätter dessa med faktiska sinnessignaler som har ändamålsenlighet och värde, vi pratar alltså om samhällskroppen och den samhällsvårdapparat som omger samhällskroppen. Därefter skulle Europa och européerna kunna bilda en vacker harmoni, ständigt växande sig kulturellt och mellanmänskligt, kärleksfullt större, i europeisk gemenskap med världen, eftertänksamt, klokt, nyanserat historieskrivande, välkomnande, identitetsspeglande, familjärt.

Men detta opinionsbildningsliknande projekt, mitt monster, visar sig vara blott en bieffekt av ett mer omfattande rivningsarbete, ett faktiskt rivningsarbete, ett skrämmande verkligt rivningsarbete som egentligen inte är mitt; det är tänkt att utplåna världen och alla i den (vi måste pressa världen och varandra in i varandra och in i världen; detta är enda sättet att bemöta mina tarvliga och destruktiva påhopp). Det som håller oss samman är de överenskommelser som avgör uteslutningar och förkastanden. De vi inte vill veta av är murbruket i våra skyddande tegelväggar. Gemenskap är inget annat än skräck för att bli utesluten, och för att komma undan detta kollektiva självmord och våra ständiga, oförlåtliga brott måste vi alltså pressa världen och varandra in i varandra och in i världen. Men eftersom jag inte längre tycker om människor och har förlorat min medmänsklighet spelar det ingen roll vad jag anser eller tycker eller tror eller förordar: jag minns inte hur det var att vara människa, jag minns inte hur det var att vara europé.

Minns du föregående opinionsbildningsliknande projekt, hur det fick oss att erkänna övergrepp mot barn som giltiga och acceptabla så länge barnen inte talade vårt språk? Minns du brutaliteten i våra kroppars sätt att neka krigsflyktingar hjälp och tröst, och minns du då även de tekniker vi tillämpade för att träna bort eventuell sensibilitet och sårbarhet, de strategier vi utvecklade för att göra de påstridigt lidande osynliga eller åtminstone oväsentliga för oss? Minns du hur de våldsamma betalades för sin våldsamhet, hur det var nationalstater som blev mellanhänder och bödlar i den stora förintelseapparaten? Minns du den frihet vi så gärna ville ha erkänd utan att förstå eller ta ansvar, hur vi inget ville veta om denna frihet, och minns du då även de uppoffringar somliga gjorde, och de skenbara uppoffringar andra upphöjde, minns du också vilka som ständigt fick betala denna frihet med förstånd, hälsa, tillgångar, sina liv? Minns du tiden före den europiska drömmen? Minns du hur bekymrade vi var över de andras katastrofer tills katastroferna plötsligt blev irriterande och många? Minns du föraktet för kunskap och föraktet för gemensamma strävanden som inte handlade om angrepp eller försvar? Minns du avskärmningarna som gjorde det möjligt för oss att fatta beslut gällande de andras dödar utan att riktigt lägga märke till det själva? Minns du själlösheten, domningen? Minns du de förhindranden som möjliggjorde vår utvecklingskurva, vår ohämmade potential, vår gemenskap och framtidslycka? Minns du fantasierna om Europa? De slingrande, skuggartade jättefantasierna med tusen ögon och tusen händer? Nej? Var det något annat? Minns du Europa?

Leif Holmstrand, författare och konstnär

Programmet tillhör kategorin: Kultur/Nöje
Alla avsnitt från programmet OBS
OBS
Igår kl 13:04(10 min)
OBS
Ons 20 sep kl 13:04(10 min)
OBS
Tis 19 sep kl 13:04(10 min)
OBS
Mån 18 sep kl 13:04(9:58 min)
OBS
Tor 14 sep kl 13:04(10 min)
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".