Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.
Ett avsnitt från OBS
Om den sårade divan och makten över galenskapen
Ons 23 nov 2016 kl 13:04
Med anledning av att idéhistorikern Karin Johannisson har gått bort, återutsänder vi en essä av Katarina Wikars från hösten 2015 om boken "Den sårade divan".

Hur görs kvinnlig galenskap? Vems bild av verkligheten är det som gäller?

Karin Johannisson ställer i Den sårade divan ungefär samma frågor som i Den mörka kontinenten som kom ut i mitten av nittiotalet, försöker identifiera strukturerna i kvinnornas sjuklighet. Då var det sekelskiftet, nu moderniteten. Hon vrider och vänder på författarna Agnes von Krusenstierna och Nelly Sachs och konstnären Sigrid Hjertén, tyder deras diagnoser, tolkar patientjournalerna och deras egna anteckningar och brev. Från 30-talet och framåt vistas de kortare eller längre perioder på olika sinnessjukhus, mest Beckomberga. De har tre olika diagnoser: Agnes von K hysteri, Sigrid H schizofreni och Nelly S paranoia. I boken betecknas de just så, med varsin konsonant, som forna tiders fallbeskrivningar.

Vem är det som tillåts spela med sin galenskap? Hur ser växlingarna ut mellan människan och hennes sjukindentitet? Karin Johannisson ställer mängder av frågor boken igenom. Frågor som stannar kvar efter att hon har prövat olika teorier och tankar. Hon vill undersöka detta galenskapens manus, se hur de använder och spelar med och mot sina diagnoser.

Det här är inte arbetarklassens kvinnor men samtidigt har oavsett tid och samhällsklass utrymmet för kvinnan att expandera, skapa och bryta mot normerna för normaliteten varit mycket mera begränsade än för mannen. Borgerskapets kvinnor låg gärna i mörka rum med migrän vid förra sekelskiftet, en sorts passiv revolt mot ledan. Men det fanns andra sätt att vara emot vad Karin Johannisson kallar "borgerlighetens diskreta kropp."

Redan i tonåren fick Agnes von K skrikattacker och Nelly S hungerstrejkade och måste tvångsmatas. De skapade ett sorts livsrum genom att opponera och transformera sig.

Den sårade divan. Hur ska man handskas med henne? Vilka är hennes strategier? Agnes von K ligger i långbad och kedjeröker på sinnessjukhuset, hon har fått tillåtelse att gå med på ronderna och intervjua medpatienterna. Sigrid H har enskilt rum och privatsköterska och kan beställa frukt och mineralvatten från NK, klä sig i dyra kläder, vara elak och vass mot alla. Nelly S, hon har också eget rum, och skriver sina bästa diktsamlingar på Beckomberga och konverserar så artigt sin läkare, som också får vara hennes kavaljer när hon senare tar emot Nobelpriset i litteratur.

Divan som figur hämtar makt från sina dolda sår, kan man läsa, är yvig, anspråksfull men också högt spänd. Balanserande just på de gränser det här handlar om. Och dessa bokens tre speglar också en tid av motstridig kvinnofrigörelse, som samtidigt uppmanas och förbjuds. Modernismens nya kvinna på 20-talet transformeras sedermera till 50-talets psykofarmakahemmafru. Folkhemmets rigida ramar tålde inte så mycket. Och inte tiden heller. Inte dessas egensinnighet och kreativitet. Nu är det här inga dussinkvinnor utan tre av 1900-talets stora konstnärer. Inte att förglömma.

Men det är parametrar som kön, klass och konvention som avgör när ett tillstånd skjuts över kanten mot det sjuka eller tolereras som kreativitet. Det var fan så mycket svårare för en kvinna att vara sexuellt utlevande, monomant skapande, och det fanns inga musor att ha runt sig. Och den psykiatriska vetenskapen hade för länge sen växt ihop med demoniseringen av kvinnans kropp och farliga sexualitet som måste tämjas, stävas och tryckas ner. Allt det här har Karin Johannisson skrivit om innan men i Den sårade divan zoomar hon in på själva självobservationerna. Frågeställningen: Hur galen är jag? Hon skriver: "Det behövs nya, mer snedställda, mer skeva feministiska berättelser för att undersöka kvinnans position i galenskapens institutioner."

Tre fallbeskrivningar, tre diagnoser: Agnes von K får hysteri. I en tid när diagnosen redan var lite på dekis. Hysterins fotografier hade redan länge bekräftat bilden av den instabila kvinnan - minns de hysteriska unga kvinnorna med konsonanter som efternamn som på beställning föll i koma framför de manliga läkarna i Paris under tidigt 1900-tal. Hysteri som teater, något man gick och tittade på, en diagnos som bara existerade genom sina utspel.

Agnes von K fick redan tidigt skrikattacker, det blev hennes vapen. Hon hade också ätstörningar, skadade sig själv och var sexuell gränslös. Hon kunde dela upp sig i en som led och en som iakttog och skrev sin fallberättelse själv i Tonyböckerna. Hon klarade livet igenom av att förena galenskapen med författardisciplinen. Hon vägrade gråskala, skriver Karin Johannisson. "Hon gör sig galen." Dämpade ingenting. Som i filmen Amorosa av Mai Zetterling där Agnes skrikande åker gondol i Venedig, river sönder sina manus, spänns i bälte. Bär mask. Hennes hysteriestetik kan ses som ett befrielseprojekt, menar Johannisson. Sinnessjukhuset blev hennes flyktrum. Hon styrde själv sina anfall. "Av leda tillfrisknat", kan hon skriva. Hon kunde kosta på sig att kalla överläkaren underklasspsykofjant. Hon betedde sig som ett manligt författargeni. Såg Beckomberga som ett hotell att checka in på, där hon själv bestämde hur hon skulle behandlas.

Kan man vara sjuk och ändå ha makten? Vem äger tolkningen? Kan man bli kreativt beroende av känslokasten? De frågorna stannar kvar.

Nelly Sachs får diagnosen paranoia. Paranoia är en sjukdom med en bestämd logisk struktur som har förföljelseidéer som kärna. Det går att vara socialt välfungerande och ha den diagnosen. Hur förstå henne undrar så Karin Johannisson. Högsensibiliteten. Lidandet som sysselsättning. Genomsmärtning kallar Nelly S det själv. En sorts framkonstruerad skörhet. Hennes tunna kropp. All näring reserverad för intellektet.

På Beckomberga fick Nelly S elchocker. Hon upplevde sjukhuset som en skyddsplats där hon fick frid att skriva. Hon behandlades också med stor respekt. Hon skrev själv: "Det gudomliga Beckomberga. Att ha funnit räddningen i ett sjukhus för sinnessjuka." Såg medpatienterna som familj. Genom att iscensätta sig som om hon befinner sig på ett kurhotell, skriver Karin Johannisson, omdefinierar hon verkligheten i suverän stil. Kunde producera de symptom hon behövde för att få komma tillbaka, till den ron.

André Breton sa: "Den som någon gång besökt ett sinnessjukhus vet att man skapar dårar där." Sigrid H. Om Sigrid H också var en sårad diva så var hon mycket mera språklös och så fullständigt övergiven och felbehandlad där på Beckomberga där hon satt i nära femton år ända till sent 40-tal fast hon hade ett eget rum och fick exklusiva kläder från fina butiker i stan. Hennes diagnos schizofreni svalde en stor del av den kvinnliga så kallade normavvikelsen från 30-talet och hade sin topp på 50-talet som var det stora hemmafrudecenniet. Jag vill bara skrika när jag läser i Den sårade divan att den kvinna som var rastlös, arg, deprimerad och försummade sina äktenskapsplikter kunde förses med den diagnosen. När äkta man och läkare samspelade.

Sigrid H var 47 år när hon fördes till Beckomberga av sin man Isaac Grünewald och efter tre månader var hon en mycket sjuk patient. Sigrid som alltid varit klen, infrusen, depressiv hade fullständigt kollapsat i Paris, drabbats av förföljelsemanier, ensam med barnet. Konsten värkte. Hon sa själv att hon har något förgiftat inom sig.

Här verkar det inte spela någon roll att hon var en av sin tids stora modernistiska konstnärer. Hon blev undangömd på institutionen, bortglömd. Motsträvig står det i journalerna. Översexuell. Slutförvaras på Stora kvinns. Ingen läkare samtalade med henne på 14 år. Hon stötte alla ifrån sig. Karin Johannissons tes är att hon byggde ett eget psykets estetik formad av vrede, övergivenhet och aggressiv protest. Men det är som om alla teorier bara kraschar in i Sigrid Hjertén. Hon slutade måla, hon var bara sjuk. Hur skulle hennes strategi se ut? Slutligen lobotomeras hon fel efter att hennes son gett sitt samtycke till operationen. Och dör.

Agnes von K. Nelly S. Sigrid H. Karin Johannisson vill att de här tre individuella ödena ska reflektera eller kollidera med ett större mönster, för att inte berättelserna ska bli för närgångna. Gör de det?

Det här är tre högstatuspatienter, som "seglar ovanför medellöshetens grå norm". Som måhända vägrar göra sig till offer. Så klart är de inte representativa för alla de andra institutionaliserade som inte hade familjeläkarna, ryktbarheten. Men om de nu illustrerar möjligheten att spela med eller mot sina diagnoser, skapa utrymme för som det heter en egen psykets estetik, vara sårade divor så måste man ju ändå till slut fråga: Finns de möjligheterna idag? Hur ser de i så fall ut? Vem har nu makten att tänja på diagnoserna?

Programmet tillhör kategorin: Kultur/Nöje
Alla avsnitt från programmet OBS
OBS
OBS
OBS
Igår kl 13:04(11 min)
OBS
Mån 21 aug kl 13:04(11 min)
OBS
Tor 17 aug kl 13:04(9:40 min)
OBS
Ons 16 aug kl 13:04(10 min)
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".