Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.
Ett avsnitt från OBS
Den mänskliga rekvisitan
Fre 25 nov 2016 kl 13:04
Teaterkritikern Boel Gerell tittar närmare på en kultur som vill få med sig publiken i ett samspel, men underkänner den som inte samspelar på rätt sätt.

”Det är din tur nu.”

”Min?”

”Ja. Har du tagit av dig skorna?”

Jag sneglar ner på fötterna och det är hål på höger strumptå, blottad hud som skiner vit i det svarta dunklet. Sedan händer allt på en gång. Någon strax bakom mig drar en bindel över ögonen, jag ser inte vem men känner de hårda resoluta knyckarna från händerna när tyget dras åt. Ljudet av en dragkedja och återhållna andetag, nära invid kinden innan händerna är där igen och pressar ner ett par hörselkåpor över öronen. Ett ögonblick lämnas jag ensam, förvirrat svajande innan jag plötsligt förs framåt och trycks ner på något som tycks vara en stol.

När bindeln och hörselskydden plötsligt rycks bort känner jag mig märkligt naken. Blottad och synlig blinkar jag mot ljuset som riktas mot mig i det trånga tältet. Mitt emot sitter två gestalter och det tar ett tag innan jag urskiljer deras ansikten. Svartmålade, med huden glänsande av färg och också tänderna är svarta noterar jag när de grinar inbjudande mot mig. Mannen skrockar för sig själv och läser innantill från ett laminerat kort ur en hög.

”Du ska dö”, förklarar han. ”24 augusti 2023, efter att ha blivit biten av ett rabiessmittat marsvin.” Han tittar upp närmast rörande förväntansfull och jag försöker mig på ett snett ironiskt leende.

Kanske blir han besviken över reaktionen, i alla fall fortsätter han att utmåla fasorna jag ska utsättas för. Som min mamma ska uppleva, mina barn och hela min familj som ska gå under på de mest förfärliga, utstuderade vis och allt är teater och konsten är fri och ändå kan jag inte låta bli att undra: varför?

Med vilken rätt använder denna främmande man sig av mig och min familj i sin gestaltning?

Svaret är förstås; för att jag låter honom. Som deltagare i scenkonstkompaniet Bombina Bombast allkonstverk ”The Dreambox” på Inkonst i Malmö gör jag mig till rekvisita i uppsättningen. Låter mig forslas runt mellan skilda stationer, blundar när jag blir tillsagd och svarar när jag blir tillfrågad och får på köpet en rad goda råd att ta med mig hem i natten.

”Drömmer vi alla om en värld i fred, kan detta bli verklighet.”

”Ta vara på nuet, gör det till din vän, inte till din fiende. ”

”Njut av resan, bli återigen den upptäcktsresande du var som barn.”

Låter det lite platt är det förmodligen mitt fel, som inte tagit in hela kontexten kring det sagda. Som deltagare i verket kan jag inte skylla ifrån mig, kan inte luta mig tillbaka i salongen och krasst tycka till om det jag ser. För jag är själv en del av uppsättningen, medskyldig till resultatet, delaktig och ansvarig för min egen upplevelse. 

Det handlar om interaktivitet förstås, detta högt älskade begrepp som fått genomslag på så många nivåer i vårt samhälle. Genom interaktivitet ska den som drabbats av en depression behändigt bota sig själv i ett webbaserat tolvstegsprogram. Genom interaktivitet kan du som läsare välja vilka nyheter du vill se i ditt flöde. Och genom interaktivitet ska eleverna i skolan förmås engagera sig i utbildningen, inte som passiva mottagare av förhatlig katederundervisning. Utan som deltagare i projekt och övningar som genom trial and error ska ge en på djupet känd förståelse för insikterna som ges. Frihet under ansvar, som man brukar säga. Men vems ansvar är det egentligen om projekten inte faller väl ut? Om helt andra insikter dras och andra åsikter än de förväntade ventileras? Om somliga deltagare helt sonika vägrar medverka, enligt de regler som satts upp?

Det här är ett risktagande som också skaparen av det interaktiva konstverket har att leva med. När publiken bjuds in att bli en del av verket ges åtminstone på papperet möjligheten att hen väljer att fylla sin roll i upplevelsen med något som konstnären inte vill ha. Som i Linköping, där Ung Scen Öst för jämt två år sedan gav sin gestaltning av kravallerna i Husby i uppsättningen ”Marken brinner”. Texten skrevs av regissören Nasim Aghili tillsammans med poeter från förorten och så här beskriver gruppen själva intentionen med verket:

För tänk om bränder i marginaliserade och bortglömda förorter inte är okontrollerad frustration, utan i likhet med kampen för kvinnlig rösträtt eller mot apartheid, är ett politiskt motstånd som flyttar fram de demokratiska gränserna.”

Förståelse också för dem som bränner bilar alltså. Kanske till och med respekt och beundran för dem som vågar ta striden mot ett samhälle som är i grunden korrupt. En knuten hand i luften och ett rop som skallar ”Husby, Husby, Husby!”

Ja, så var det tänkt i alla fall, men den unga publiken i Linköping reagerade inte alls som planerat. De ifrågasatte istället verket och när de inte fick svar valde några att kasta pennorna de fått för att skriva slagord på skådespelarna. Ett försök till interaktion som ensemblen i sin tur upplevde som hotfullt och rasistiskt, varvid resten av turnén ställdes in. I debatten som följde förklarade de utpekade eleverna sig vara missförstådda, de var inte alls rasister, bara undrande till varför de först uppmanades delta och engagera sig, för att sedan när känslorna väl väckts, tystas ner. Eller som de skrev i ett debattinlägg i SVT opinion:

”Det är som att säga ”ni får tycka vad ni vill, men inte det här””.

Det som är unikt med den här situationen är inte att en scenkonstupplevelse går överstyr. Det är att ungdomarna som fick klä skott för misslyckandet faktiskt gavs tillfälle att försvara sig.

På detta tänker jag när jag ser scenkonstkollektivet PotatoPotato ge sin första uppsättning för unga i Malmö, ”Flock”. Målgruppen är barn i lågstadieåldern och tjugo elever anförda av tre pedagoger tågar på utsatt tid in i foajén. Där möts de av skådespelare som slänger med snablarna och bjuder in till en dialog om elefanternas liv:

”Elefanter lever i stora kollektiv. Tänk om vi skulle leva som dom?”

Via exempel uppmuntras barnen komma med egna förslag på familjekonstellationer, som kan passa en människa såväl som en elefant. Men publikens uppmärksamhet är splittrad, några killar ignorerar totalt frågorna och pratar högljutt om annat medan de studsar runt på scenografins grönskande kullar. De tre pedagogerna hyssjar uppgivet och en grupp prydliga flickor hukar luttrat på golvet. Så här håller det på ett tag tills skådespelarna plötsligt bryter föreställningen. Killarna ska ut och nu vet pedagogerna precis vad de ska göra. Rutinerat sållas de utpekade ut ur flocken och också killarna tycks vana vid att det är så här det ska gå till, att lösningen på problemet är att de ska lämna gemenskapen. Hur gamla är de? Sju, åtta? Redan med rollen som outsider klar för sig och jag vet inte vems fel det är, bara att det är oerhört sorgligt.

Just de här pojkarna, liksom gymnasieleverna i Linköping, underkändes alltså som publik. Deras reaktioner var inte de efterfrågade, var inte konst och de var följaktligen heller inte konstnärer. Och plötsligt blir den interaktiva konsten inte alls så demokratisk och öppet inbjudande som den vill vara. Utan tvärtom rätt räddhågsen, dömande och snäv. Utmanande, men inom sina egna gränser och för mig ser jag mannen i Bombina Bombast tält igen. Hans laminerade dödsdom och svarta tänder när han beskrev fasorna som ska drabba min familj.

Någon gång emellanåt kan det mest rimliga svaret på en inbjudan till konstnärlig delaktighet faktiskt vara att säga nej.

 

Boel Gerell, teaterkritiker

Programmet tillhör kategorin: Kultur/Nöje
Alla avsnitt från programmet OBS
OBS
Igår kl 13:04(11 min)
OBS
Mån 21 aug kl 13:04(11 min)
OBS
Tor 17 aug kl 13:04(9:40 min)
OBS
Ons 16 aug kl 13:04(10 min)
OBS
Tis 15 aug kl 13:04(9:00 min)
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".