Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett vetenskapsprogram om problem vi lyckats lösa, avvärjda katastrofer och förbättrade liv.
Ett avsnitt från Hopp i P1
Utbildning utplånar plågsam guineamask
Lör 31 dec 2016 kl 10:45
För bara trettio år sedan drabbades 3,5 miljoner människor årligen av parasiten guineamask, som förorsakar fruktansvärda brännande smärtor. År 2017 kan antalet drabbade för första gången bli noll.

År 1979 utplånade mänskligheten för första och hittills enda gången en sjukdom, nämligen smittkoppor. Men nu kan det vara dags igen: snart behöver inga människor längre lida av parasiten guineamask.

Ulf Jondelius är professor i evertebratzoologi, alltså specialist på ryggradslösa djur, och arbetar på Naturhistoriska riksmuseet. Han förklarar att problemet egentligen är en liten hoppkräfta som trivs i smutsigt stillastående vatten. Guineamasken finns i hoppkräftorna, som människor får i sig när de tvingas dricka undermåligt vatten. Parasiten tränger igenom tarmväggen på människan, parar sig, och den befruktade honan lever kvar i kroppen. Ungefär ett år senare tar honan sig fram till huden, i syfte att släppa ut sina larver. Processen är oerhört plågsam och en brännande klåda får de drabbade att söka sig till vatten för att svalka sig.

– Det passar ju bra för den här masken, för den ska ju släppa ut sina larver på det här sättet. Så det är ju nåt slags manipulation av beteendet hos människan som den här masken gör… När kroppsdelen kyls av – när man knallar ut i vattnet – så känner den ju då att det blir lite svalare… Och då passar den på att komma fram, förklarar Ulf Jondelius.

När maskhonan har kontakt med vattnet spricker den och släpper ut ett moln med larver, som sjunker till bottnen för att kanske bli uppätna av en hoppkräfta och upprepa cykeln. Men vid det här laget har den drabbade människan ofta lidit svårt i månader. Patienter kan bli sängliggande, oförmögna att arbeta eller gå till skolan. Maskens väg genom kroppen utsätter dem för allvarliga risker för ytterligare skador, infektioner och i värsta fall förlamning.

Det finns ingen medicin mot guineamasken. Den enda tillgängliga vården idag är att försöka dra den tunna vita masken ur kroppen när den är nära huden. Får man tag på ena ändan kan man långsamt rulla upp masken på en pinne. Men processen är så smärtsam att man ofta bara kan vira några centimeter i taget, och en guineamask kan bli en meter lång.

Guineamasken har gjort livet surt för människor i årtusenden. Den har hittats i egyptiska mumier, beskrivits i antika medicinska texter och finns enligt en del tolkningar också i Bibeln. När tillgången till rent vatten genom historien har förbättrats, har maskens spridning begränsats. Men för bara trettio år sedan infekterades fortfarande drygt tre och en halv miljon människor årligen med guineamask. År 2015 dokumenterades bara tjugotvå fall och under de första åtta månaderna av 2016 drabbades elva personer. 2017 kan siffran äntligen bli noll.

Eftersom det inte finns någon medicin mot guineamask har hälso-organisationerna blivit tvungna att arbeta systematiskt som en del av samhället för att nå hela befolkningen i de drabbade områdena. Under de senaste trettio åren har tusentals frivilligarbetare rest runt och förklarat maskens livscykel och visat hur man kan filtrera bort kräftorna.

Det handlar om relativt enkla medel. Hoppkräftorna är stora nog att ses med blotta ögat, och har man bara kunskapen behövs inte några avancerade metoder för att hålla dem från sitt dricksvatten. Man kan trä ett tygstycke som filter över sitt vattenkärl, eller alltid bära med sig en typ av tjockt sugrör med inbyggt filter i ett snöre runt halsen.

Och om man är infekterad och känner den brännande smärtan i kroppen är det viktigt att hålla sig borta från sjöar och vattendrag. I stället kan grannarna hjälpas åt och bära vatten i en hink till den som lider; stoppar man ner foten i den i stället kan man sedan hälla ut vattnet på torra land så att larverna dör.

Hemligheten med att verkligen få med sig folk är att bemöta dem som jämlikar, berättar Ernesto Ruiz-Tiben, som är föreståndare för gioneamaskprogrammet på Carter Center, den internationella organisationen som varit drivande i arbetet mot parasiten. Det gäller att sätta sig ner med ledarna i ett samhälle och föra en dialog om vilka lösningar och strategier som kan fungera just hos dem. Inflytandet och kontrollen över processen motiverar dem att faktiskt genomföra de nödvändiga förändringarna. Man kan inte bara berätta för folk att det här vill er regering att ni gör, förklarar Ruiz-Tiben.

Organisationen Carter Center, som har haft kampen mot guineamasken som ett av sina viktigaste uppdrag, grundades av den före detta amerikanska presidenten Jimmy Carter, som också personligen varit engagerad i arbetet. Det har hjälpt organisationen att få god kontakt med regeringarna i de drabbade områdena, vilket är en förutsättning för att sedan kunna verka i lokalsamhällena i tillräckligt stor utsträckning.

År 2016 fanns guineamasken kvar i fyra länder – Etiopien, Mali, Chad och Sydsudan. Men det handlar alltså om färre än tjugo personer som drabbats under året och det kan hända att det sista guineamaskfallet hos en människa redan är bakom oss.

Kunskap om maskens livscykel hjälpte befolkningen i de drabbade länderna att själva skydda sig mot parasiten. Myndigheter och civilsamhället, inklusive tusentals frivilliga på plats, gjorde ett fokuserat hälsoarbete - som fungerade trots bristen på rent dricksvatten och mediciner. Det här är en modell som kan kopieras för att stoppa fler sjukdomar framöver.

Samtidigt är det viktigt att upprätthålla befolkningarnas kunskap om parasiten. Ett nytt osäkerhetsmoment i arbetet mot guineamasken är också att hundar och vattenlevande djur i vissa områden verkar kunna spela en roll i parasitens spridning. Världshälsoorganisationen följer löpande kunskapsläget på området och informationsåtgärderna kommer att anpassas om det visar sig att det skulle behövas.

De tusentals frivilliga arbetat med utrotningskampanjen de senaste decennierna har också viktig erfarenhet som skulle kunna användas i kampen mot andra sjukdomar. Ernesto Ruiz-Tiben säger att det på vissa ställen faktiskt också blivit så, även om det inte är självklart att det alltid lyckas: det beror också på livssituationen hos de enskilda volontärerna och hur engagerade de personligen är i andra sjukdomar.

Carter Center planerar härnäst att ta sig an flodblindhet, en annan fruktansvärd parasitsjukdom i vars spridning vatten har en nyckelroll. Den här gången kan information till drabbade befolkningsgrupper kanske kompletteras med medicinering. År 2015 gick nobelpriset i medicin nämligen till forskare som hittat medel som kan motverka parasiten som orsakar flodblindhet. Carter Center har inlett ett långsiktigt lobbyarbete för att distribueras i drabbade områden.

Musiken vi spelade i början av programmet är ur en kampanjlåt, Guineamasksången, med den ghananske reggae-artisten Sheriff Ghale. En länk till hela låten hittar du nedan.

Programmet tillhör kategorin: Livsstil
Alla avsnitt från programmet Hopp i P1
Hopp i P1
Lör 07 jan kl 10:45(9:40 min)
Hopp i P1
Lör 31 dec 2016 kl 10:45(9:36 min)
Hopp i P1
Lör 24 dec 2016 kl 10:45(9:33 min)
Hopp i P1
Lör 17 dec 2016 kl 10:45(9:40 min)
Hopp i P1
Lör 10 dec 2016 kl 10:45(9:40 min)
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".