Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Valda delar ur P1 Kultur - programmet som introducerar, fördjupar och analyserar.
Ett avsnitt från Kulturpoddar i P1
Krigets observatör. Ett möte med konstnären Mohammad Ali
Tor 24 nov 2016 kl 10:01
I våras följde konstnären Mohammad Ali efter sin familj till Stockholm efter närmare fem år i krigets Damaskus. År av ändlös väntan. Karine Mannerfelt har träffat honom – och sett hans nya verk.

En tung andning hörs, så syns en immig fläck på spegeln framför mig. Ett hus ritas i imman, som om där fanns ett pekfinger som skapade linjerna. Huset försvinner med imman, nya andetag hörs, ny imma bildas på spegeln. Det osynliga fingret ritar nu en man. Imman tonar bort igen. Nya andetag, ny imma, fingret skriver ord som kärlek, vänskap, lycka, hem, trygghet.

Spegeln, som Mohammad Ali skapade efter att han lämnat sitt hem i Damaskus, handlar om hans dröm om ett hem, en tillhörighet.

Det är ett verk som trots allt uttrycker någon sorts kärlek, säger jag.

Jag läser alltså in kärlek, eller snarare ömhet i spegelverket, men konstnären själv, Mohammad Ali håller inte med. Titeln är Cold Breath – det sista andetaget innan döden. Det handlar om en mans drömmar, en man som inte har någonting längre, inte ens ett hem.

Mohammad Ali är utbildad på Konsthögskolan i Damaskus under början av 2000-talet. Han fick samtidigt möjlighet att resa både i arabvärlden och i Europa och ta del av den internationella konstscenen. Girigt tog han in allt han såg.

– Att ta steget från skolan till verkligheten var stor, säger Mohammad Ali. Nu var jag själv ansvarig för mitt arbete, ingen lärare stod bakom mig längre. Men på All Art Now kunde jag utveckla mig själv tillsammans med andra konstnärer.

All Art Now var Syriens första scen för samtidskonst, som startade 2005.

– Jag jobbade med att förstå andra människor, berättar Mohammad Ali. Jag var full av idéer de där första åren, och tröttade fullständigt ut min omgivning.

Och 2009, alltså två år innan den arabiska våren inleddes, anade han något nytt i luften. En oklar känsla av fruktan spred sig omkring honom.

– Jag läser inte texter, utan bara bilder, säger Mohammad, nu på engelska, men ibland när han berättar föredrar han arabiska. Och det var i bilderna han tyckte sig se en förändring. Som en förvarning om att något skulle hända, som då fåglarna söker skydd innan åskan bryter ut.

Han såg några ord i Financial Times som stämde överens med hans iakttagelse, "Fears Fresh", stod det – nya farhågor. Och med pennan bearbetade han tidningsbilder som utstrålade denna känsla. Ofta växte det fram bilder på åsnor. Som en stor och viktig åsna som står i centrum för en åsneflock. Verket visades i Grekland, Spanien och Italien. Men efter det ville han inte visa det mer. Han kände sig som budbärare med ett dåligt budskap.

Ungefär samtidigt gjorde han ett videoverk som visar en dörr som stod och slog fram och tillbaka. Något okänt var på väg. Det var året innan det att kriget bröt ut i Syrien.

– När händelserna 2011 började skena och utveckla sig till ett krig förlorade jag min balans, säger Mohammad Ali. Det var som om jag fick en kniv i magen, nyheterna sköljde över oss och ingen förstod vad som hände.

Men på krigets andra år började Mohammad arbeta igen som förut, som en observatör som försökte förstå människorna omkring sig. Det blev en tecknad dagbok, ett projekt som han fortsatte med i fyra år. Bara första året blev det 366 bilder. De gestaltar hur människor märks av kriget. Första året tecknade han människor som förvandlats till mytologiska figurer. För det var myter – gamla berättelser från tidernas begynnelse –  som tog över när ingen längre begrep vad som hände omkring dem.

Men 2013, på krigets tredje år tog det stopp.

– Men min hjärna var aktiv, understryker Mohammad, men jag gjorde ingenting. Och Abir Boukhari som tolkar från arabiska till engelska fyller i: "under kriget var han inte densamma".

De två hade då känt varandra i närmare tio år. Abir som startade galleriet All Art Now i Damaskus 2005 hade varit hans utställningscurator. De var goda vänner. Men mitt under kriget förändrades deras relation.

– Innan kriget kände jag mig blyg och trodde inte att jag ville dela mitt liv med någon. Men under kriget förändrades det. Jag ville ha en tillhörighet och jag ville bli far, säger Mohammad.

Så kriget förde dem samman, konstnären Mohammad Ali och hans curator Abir Boukhari. 2014 föddes deras dotter i Damaskus. Nu sitter hon med oss vid intervjun.

Och efterhand började Mohammad arbeta igen.

På krigets fjärde år, 2014, såg Mohammad hur människor runt omkring honom bara föll ihop på Damaskus gator. Människor som innan kriget snabbt skulle ha rest sig upp och låtsats som inget hänt låg nu bara kvar, som försjunkna i sorg. En kvinna började gråta otröstligt, som om hon grät över hela sitt liv.

Jag uppfattar det felaktigt som om Abir skrattar när hon översätter berättelsen om de fallande människorna. Men, nej.

– Jag skrattade för att hålla igen gråten, säger Abir.

Observationerna förde Mohammad Ali över i videoverket Varken människor eller stenar. Videon visar hur allt först är upprättstående, såväl hus som människor, sedan ses de falla samman, som om både hus och människor bara var konstruktioner.

2014 började Mohammad teckna igen. Så som det började en gång. I slutet av 1980-talet, då han var sex år, satt han bredvid en av sina äldre systrar i hemstaden Malakihye i nordöstra Syrien. Hon hade handlat papper och ritkol och ritade bilder som hon skulle skicka till en teckningstävling. Då bestämde han sig själv för att bli konstnär.
Teckningarna från 2014 visar ett myller av figurer, tillsammans bildar de flera olika berättelser. Återigen är det observationer av det dagliga livet i krigets Damaskus. Som scenen där en man visar upp ett nyfött barn med getben. Runt omkring gläds människorna och låtsas som om barnet är normalt.

Förra året påbörjade Mohammads sitt sista projekt i krigets Damaskus. Ändlös dagar kallar han en serie teckningar som illustrerar känslan av att förlora meningen med livet, att inse att det är slöseri med tid att vänta på en förändring som aldrig kommer. Teckningarna är svartare än de han gjort tidigare, var och en av dem visar en man fjättrad, antingen instängd i en glasburk, fastsatt i marionettsnören, eller med ett gummidäck kring kroppen som skulle kunna bära mannen om han flöt iväg – om det inte vore så att däcket var fastspikat i alla fyra väderstreck.

– Jag undrade vart jag var på väg i detta väntande. Mitt liv gick runt runt som i en film, säger Mohammad. Hans fru och barn befann sig i Stockholm, skulle de kunna återvända till Damaskus? När en granat föll genom taket i hans hem och krossade glaset på bordet framför honom förstod han att det inte var möjligt. Han beslöt sig för att lämna Damaskus och Syrien.

– Men det var ett svårt val, säger Mohammad. Under kriget hade jag hela tiden observerat och arbetat, skapat dagboken över krigsåren. Nu kunde jag inte fortsätta med det.

– Inte bara valet, utan också resan var svår. Nu var det jag som var subjektet, det fanns inte längre något att observera, säger Mohammad. Han säger att han inte ens vill komma ihåg vad som hände.

– Det enda jag gjorde under färden genom Syrien och Turkiet var att ta ett foto på varje ny plats jag lyckades ta mig till och skicka till min fru i Stockholm, för att visa att jag levde, berättar han.

Sedan följde resan över Medelhavet, i en gummibåt till Grekland. Väl framme på den grekiska ön hände något som återigen gjorde honom till observatör, det var när hans subjekt plötsligt förvandlades till ett objekt.

När de klev i land i Grekland blev Mohammad och de andra flyktingarna inte längre betraktade som individer, utan som nummer. En tjänsteman skrev siffror på ovansidan av deras händer med en märkpenna.

– I det ögonblicket förlorade jag min mänsklighet, säger Mohammad Ali. Sedan när mannen som skrivit de första siffrorna på min hand dessutom upptäckte att han skrivit fel skrapade han bort dem för att kunna börja om från början. Då var jag inte ens ett nummer, jag var ingenting alls.

Vid andra försöket blev Mohammad 242/20, vilket betydde att han anlänt den 24:e dagen i den andra månaden, och att han var den 20:e personen som kom då.
Han tittade på sina siffror och kände att han återigen blev den observatör som han varit i Damaskus. Han köpte en liten anteckningsbok vars sidor fylldes med teckningar av människor som avhumaniseras och förvandlas till nummer.

Anteckningsboken med bilderna kommer nu att tryckas upp av Botkyrka konsthall. I Botkyrka har han och hans fru Abir Boukhari deltagit i ett ateljéprojekt sedan i våras. Där ställde han också ut några av de första bilderna han gjorde efter flykten.

I koma kallar han det första konstnärliga arbete han gjorde då han anlände till Sverige. Det är ett arkiv över hans stad, Damaskus. Han upptäckte att han inte längre hade några minnesbilder av staden. När han mindes något såg det ut som om någon varit framme och skrapat bort delar av bilden. I koma är en serie ofullständiga bilder över Damaskus, hemstaden han en gång observerade dagligen har tonat bort.

Tolkade från arabiska gjorde Abir Boukhari. Mohammad Ali är just nu aktuell i gruppuställningen Övergångar / Transitions på Botkyrka konsthall som kan ses fram till den 31 januari.

Programmet tillhör kategorin: Kultur/Nöje
Alla avsnitt från programmet Kulturpoddar i P1
Hur funkar konst på bio? Kritisk närstudie av filmer om David Hockney och Vincent van Gogh.
Fre 20 okt kl 14:00(22 min)
Hur funkar konst på bio? Kritisk närstudie av filmer om David Hockney och Vincent van Gogh.
Vad har gått fel i filmbranschen?
Ons 18 okt kl 14:00(20 min)
Efter vittnesmål världen över om sextrakasserier i filmbranschen, vad är lösningen?
Ons 18 okt kl 14:00(20 min)
Efter vittnesmål världen över om sextrakasserier i filmbranschen, vad är lösningen?
En resa i Trumps Amerika - del 4
Tis 17 okt kl 14:00(40 min)
Fjärde delen av Mikael Timms reportageresa genom Trumps USA handlar om historieskrivning. Hur var det när svarta och vita började gå i samma skola på 50-talet. Och var hölls den första hiphop-festen?
Tis 17 okt kl 14:00(40 min)
Fjärde delen av Mikael Timms reportageresa genom Trumps USA handlar om historieskrivning. Hur var det när svarta och vita började gå i samma skola på 50-talet. Och var hölls den första hiphop-festen?
Ukrainskt konstcenter i skuggan av kriget
Mån 16 okt kl 14:00(19 min)
I Ukrainas huvudstad Kiev lunkar vardagslivet vidare trots kriget i landets östra delar. Men parallellt med det pågående kriget finns det en rad kulturprojekt riktade mot det krigsdrabbade östra...
Mån 16 okt kl 14:00(19 min)
I Ukrainas huvudstad Kiev lunkar vardagslivet vidare trots kriget i landets östra delar. Men parallellt med det pågående kriget finns det en rad kulturprojekt riktade mot det krigsdrabbade östra...
En resa i Trumps Amerika – del 3
Tis 10 okt kl 13:01(36 min)
Spelplats i detta reportage från Trumps USA är Saint Louis, en gång USA:s tredje största stad där söder och norr möts. Det blir baseball, blues och slavhistoria.
Tis 10 okt kl 13:01(36 min)
Spelplats i detta reportage från Trumps USA är Saint Louis, en gång USA:s tredje största stad där söder och norr möts. Det blir baseball, blues och slavhistoria.

Upptäck avsnitt från programmet Kulturpoddar i P1

Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".