Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.
Ett avsnitt från OBS
Inspärrad i samtiden
Fre 02 dec 2016 kl 13:04
I boken Inspärrad samlas berättelser från människor som varit inspärrade på institutioner i Sverige mellan 1850-1992. Men har inlåsningarna upphört bara för att institutionerna har stängts?

Jag har alltid lidit av klaustrofobi, men nu är den värre än nånsin. Den är inte bokstavlig – jag har inga problem med trånga utrymmen – men jag lider av en skräck för att bli inträngd i psykiska och politiska hörn. Därför har jag till exempel aldrig haft ett tidsinställt jobb med bestämmarchef i hela mitt liv, utom när jag var ung och bland annat jobbade på Beckomberga.

Där, på Beckis, tänkte jag mycket på den tunna gränsen mellan sjukt och friskt, mellan mig själv och patienterna, och nu är jag där igen, tack vare den nyutkomna antologin Inspärrad, under redaktion av Roddy Nilsson och Maria Vallström. Den innehåller texter som lyssnar på röster från Beckomberga och andra inlåsningsinstitutioner, artiklar som bygger på material från sinnessjukhus, fängelser och diverse anstalter mellan åren 1850-1992.

Det är sjukdomsberättelser om instängdhet, ilska och ibland även omtanke, fängelseberättelser om hårda vakter och en och annan schyst fängelselärare. Men mellan raderna är perspektivet vidare än så. Så här skriver redaktörerna i förordet: ”Att vara inspärrad kan få konsekvenser som inte enbart har med begränsningar i den fysiska rörligheten att göra. Det kan också göra att man känner sig fångad av sina egna föreställningar och i sin egen historia, som att vara fången i sig själv eller instängd i diagnoser och kategoriseringar”.

Det har aldrig funnits några vattentäta skott mellan ute och inne. Litteraturforskaren Katarina Bernhardsson skriver om hur den institutionaliserade Olof i Sara Stridsbergs roman Beckomberga - Ode till en familj utsätts för ett dubbelt svek. Först blir han inlåst och formas efter sjukhusets regler och struktur, sen förskjuts han plötsligt genom en utskrivning.

I en text om intagna på fängelset Långholmen skriver Viktor Englund om hur fångarna upplevde själva övervakningen i fängelset och återger bland annat Amaltheamannen Alfred Sterns berättelse om att celldörrens titthål användes flitigt - nästan jämt var brickan skjuten åt sidan och ett öga blängde in i cellen.

Det övervakande ögat är en större integritetskränkning än själva inlåsningen. På den tiden var det fortfarande plågsamt att bli iakttagen.

Jag kan inte låta bli att associera till mitt liv som kvinna – flera decennier i träningsläger för att behaga den manliga blicken. Kritiken av objektifieringen är i och för sig inte lika stark som för några år sen. Jag kan själv inte låta bli att skratta överrumplat när författaren Anna Axfors, konferencier på Akt Ung på Stockholms poesifestival, i en märkligt skruvad och samtidigt lakoniskt vardagsneutral mikrointervju ställer följande fråga till poeten Hedvig Holgersson : ”Du är ju väldigt snygg. Hur viktigt är utseendet för uppläsningen?” Holgersson svarar: ”Enormt viktigt. Kanske viktigare än själva poesin”. Jag ser ingen anpassning till objektifiering i det här förhållningssättet, snarare ett sätt att ge fingret åt hela förtrycksapparaten.  

Idag är det alltså inte särskilt problematiskt att bli betittad, snarare tvärtom, alla söker blickar och likes, oavsett om det görs på ett upproriskt och stöddigt vis eller av rent bekräftelsebehov. Det är förresten inte alltid lätt att skilja det enda från det andra.

Men hur som helst ska det vara bekräftelse i blicken, ögat får inte vara bevakande. Samtidens människor är oskolade i att vara ensamma och osedda, och ögat som tittar fungerar som tröst snarare än som hot.

Här finns en tydlig båge till paranoian och den paranoida psykosen, där jaget är centrum för omvärldens komplotter och sammangaddningar.

Paranoian är ingen villfarelse, den är ett återsken av verkligheten. Inte en exakt spegling, kanske en skrattspegel. I Cecilia Rivings text i Inspärrad får vi följa tulltjänstemannen Olof Leopold L, när han själv beskriver sitt insjuknande i paranoid psykos. Han tolkar tecken och lyssnar på röster, ser en komplott ta form, till sist bryter han igenom och hamnar på sinnessjukhus.

Paranoian ur en paranoikers perspektiv är förhållandevis logisk.

Tyvärr förutsätter tillfrisknandet eller utvägen ur paranoian att man på nytt gör sig ensam och accepterar sin egen världsbild som falsk.

Både läkaren och Leopold L:s familj försöker få honom att se allt som vanföreställningar. Han ”stod ensam med sin tolkning av vad som inträffat”. Det ligger en stor utsatthet i att se det man förstår som den verkliga verkligheten men inte bli trodd, att stå ensam i en värld av lurade människor.

Idag känns det som om vi lever i upp- och nervända världen: paranoikern har blivit en idealfigur. Omnipotenta politiker bygger sina budskap på vanföreställningar och förstorar sina egon in absurdum för att behålla väljarnas intresse. Donald Trump har kommit långt på oförutsägbarhet: betraktaren sitter klistrad vid teveapparaten och väntar på nästa lynniga tilltag. Narcissisten vet att han måste upprätthålla en suggestiv framtoning för att få fulländad uppmärksamhet tillbaka. Men narcissism i mediernas bemärkelse räknas inte längre som en sjukdom. Det som förr skulle ha betraktats som abnormt och kanske lett till inspärrning har nu vänts till en fördel. Det som bestraffades igår, belönas idag.

Många populistnarcissister talar nåt som liknar klarspråk men som i själva verket bara är labilt effektsökeri. Å andra sidan är det inte heller trygghet och lugn folk vill ha från politiker. Det borde Stefan Löfvén inse.

Därför var rösterna på Trump inget uttryck för längtan efter stabilitet, de var ett felriktat rop om drömmar, utopier, förändring. Det finns ett begär efter levande, rörliga förebilder. Håkan Juholt, kom tillbaka, allt är förlåtet! Du hade den ärliga oberäkneligheten som krävdes, utan att för den skull vara ond eller vidrig.

Längtan efter ett annat liv, ett respektlöst liv i Trumps anda, är alltså inte bara barnsliga fantasier om ett regredierat schlaraffenland där alla vältrar sig som köttberg i vulgär B-lyx. Längtan handlar inte heller enbart om att den som skriker högst, galet eller ej, också är den som får synas. Nej, det är en längtan som också innehåller en stor dos av samhällskritik.

När Olof Leopold L:s liv som frisk skildras i boken Inspärrad, kan jag inte komma ifrån att det låter precis lika kringskuret som att vara instängd på vilken institution som helst: Han ”hade alltid haft goda vanor och levt ett enkelt liv samt varit förnuftig och jämn till lynnet. Sin plikt som tulltjänsteman och familjefader hade han alltid skött exemplariskt”.

Inte mycket har hänt, än idag lägger nästan alla sin energi på anpassning till duktighetsnormerna, som nu har döpts om till livspusslet. Var och en sin egen fånge, med en brännande längtan efter att låta hjärnan och hjärtat gå i spinn.

Så berättelserna i boken Inspärrad lämnar efter sig en ihärdig fråga: hur kommer det sig egentligen att vi inte blir galna allihop?

 

Aase Berg, poet och kritiker

 

Inspärrad, Röster från intagna på sinnessjukhus, fängelser och andra anstalter 1850–1992, Red Roddy Nilsson, Maria Vallström, Nordic academic press

Programmet tillhör kategorin: Kultur/Nöje
Alla avsnitt från programmet OBS
Vi kommer att kunna skydda våra barn från allvarliga sjukdomar, men med samma teknik ta död på hela djurarter. Farshid Jalalvand tycker att det är hög tid att börja ta genredigeringen på allvar.
Vi kommer att kunna skydda våra barn från allvarliga sjukdomar, men med samma teknik ta död på hela djurarter. Farshid Jalalvand tycker att det är hög tid att börja ta genredigeringen på allvar.
Till sakernas försvar
Igår kl 13:04(9:53 min)
Med avstamp i boken "Döstädning" av Margareta Magnusson försöker Katarina Wikars sortera, spara och slänga. Men klarar man sig verkligen utan gamla julkort från trettiotalet?
Igår kl 13:04(9:53 min)
Med avstamp i boken "Döstädning" av Margareta Magnusson försöker Katarina Wikars sortera, spara och slänga. Men klarar man sig verkligen utan gamla julkort från trettiotalet?
I tider av politisk oro ropas det ofta på mer historieundervisning i skolorna. Men vägen till ett bättre samhälle är en annan, skriver Eva-Lotta Hultén.
Tor 12 okt kl 13:04(9:30 min)
I tider av politisk oro ropas det ofta på mer historieundervisning i skolorna. Men vägen till ett bättre samhälle är en annan, skriver Eva-Lotta Hultén.
Makt präglar vår relation till djuren
Ons 11 okt kl 13:04(10 min)
Många människor älskar sina djur. Men älskar djuren oss? Och har de i så fall något val? Helena Granström funderar över maktrelationer medan hon matar sina killingar.
Ons 11 okt kl 13:04(10 min)
Många människor älskar sina djur. Men älskar djuren oss? Och har de i så fall något val? Helena Granström funderar över maktrelationer medan hon matar sina killingar.
Indiens kvinnor hittar nya rum för frihet
Tis 10 okt kl 13:04(9:50 min)
Har synen på sexualbrott och den indiska kvinnans frihet förbättrats sedan den uppmärksammade gruppvåldtäkten 2012? Per J Anderssons tycker att mycket tyder på det.
Tis 10 okt kl 13:04(9:50 min)
Har synen på sexualbrott och den indiska kvinnans frihet förbättrats sedan den uppmärksammade gruppvåldtäkten 2012? Per J Anderssons tycker att mycket tyder på det.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".