Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.
Ett avsnitt från OBS
En demokrati som bygger på gemensamt ägande
Ons 07 dec 2016 kl 13:04
Är en annan värld möjlig? Och hur bör samhället organiseras? Lars Hermansson läser nyskrivna essäer från en vänster som inte längre tror på revolutionen.

Ja, och vi måste börja med ett översättningsproblem. För ”det gemensamma” på svenska leder tankarna åt ett annat håll än ”comune” gör på italienska. Vi säger ofta ”allmänning” om en plats där alla har rätt att vistas, oavsett vem som äger den, det kan vara kommunen, det kan vara kungen, det kan vara staten. I Italien skulle man säga ”Un bene comune”, en gemensam nyttighet, om till exempel Hagaparken i Stockholm, som ju faktiskt kungen äger. Men även luften vi andas är på italienska ” un bene comune”, vattnet vi dricker, skolväsendet borde vara det tycker de flesta, liksom internet, kulturarvet etcetera.

Vi har inget bra samlingsbegrepp för de där grejerna på svenska, men fram till privatiseringarna tog fart för tio, femton år sedan var vi vana vid att allt det skulle tas om hand av stat och kommun, och förvaltas med hjälp pengar från skattsedeln. I Italien har, på gott och ont, centralmakten inte varit lika dominerande. Därför har det gemensamma som begrepp och företeelse, fortsatt att ha en viktig plats i tänkandet kring vad en demokrati kan vara.

”Dalla revoluzione alla democrazia del´comune” består av nio essäer skrivna av italienska och franska politiska filosofer som alla försöker staka ut en ny väg för en vänster som inte längre tror på revolutionen. Men som inte heller tror att den representativa demokratin som vi känner den kan leda oss ut ur den postpolitiska trötthet som tycks ha drabbat alla utom en växande skara högerpopulister.

Boken är utgiven i samarbete med filosofiska fakulteten vid universitetet Federico II i Neapel, en stad där kommunledningen nyligen stiftat en lag som avkriminaliserar ockupation av tomma fastigheter, om ockupanterna i fastigheten bedriver någon form av, vad vi skulle kalla, ”allmännyttig verksamhet”. Då förklaras byggnaden i stället vara en ”bene comune” en gemensam nyttighet, som kommunen stöder med sådant som gratis el och renoveringar, utan att för den skull lägga sig i förvaltandet av fastigheten eller den verksamhet som där bedrivs, som kan vara allt från dagis till rättshjälp för migranter.

Flera av essäerna i boken talar också om stadsrummet som den plats där vi blir till som politiska subjekt, där idéer tar form i samtal och kontroverser. Det är ganska typiskt italienskt. Staden, och inte minst piazzan eller tidigare forumet, har haft en stark ställning ända sedan antiken som påstådd garant för civilisation och framsteg.

Ett annat rum där vi formas som politiska subjekt är arbetsplatsen, menar den italienske filosofen Toni Negri i sitt bidrag till boken. Fram till kapitalismens genombrott på 1700-talet när arbetskraften började hyras in en masse och kontrolleras av tidsstudiemän, var arbetet i det gamla bondesamhället något man utförde gemensamt i självorganiserade arbetslag. Naturligtvis inte i frihet i till exempel ett feodalsystem, men ingen höll koll på vem som utförde arbetet, under hur lång tid och på vilket sätt, bara skörden bärgades och en del av den levererades enligt överenskommelse. Under den industriella kapitalismen stängdes arbetaren in, arbetsplatsen privatiserades, och arbetaren individualiserades via ett lönesystem. Att öppna upp denna arbetsplats för demokratiskt inflytande, eller rent av ta över den och göra revolution, har varit ett genomgående tema i den socialistiska historien från Marx fram till de innefrusna löntagarfonderna i Sverige på 1980-talet. Men i dagens kognitiva kapitalism är arbetsplatsens fysiska egenskaper inte längre viktiga, menar Negri, eftersom den mest eftersträvade produkten inte längre är fysisk utan digital.

Termen kognitiv kapitalism myntades av den franske ekonomen Yann Moulier Boutang som i sin bok Le Capitalism cognitif från 2008 menar att den ekonomiska makten idag finns hos den som kontrollerar informationsflödet snarare än varuflödet. En frigörelse för de arbetande klasserna i västliga demokratier kan alltså inte längre handla om att ta över produktionsmedlen, eftersom produktionsmedlen är outsourcade till låglöneländer. Identitet och självkänsla skapas på nätet snarare än i fabrikerna.

Möjligen springer Moulier Boutang, och Toni Negri med honom, händelserna en smula i förväg, det tillverkas fortfarande en hel del bilar och armerad betong i gamla Europa, men allt mindre, och det är svårt att bli av med intrycket att de gemensamma rummen i kapitalstarka städer som Stockholm och New York är kapitaliserade in i minsta vrå, liksom att de ofta varumärkesprydda kropparna som vistas i dem, bidrar till den utvecklingen genom att lydigt göra det som går att göra i dessa rum: nämligen konsumera.

Så om det gemensamma ska kunna utgöra grunden för en politisk kursändring måste initiativen komma från periferin snarare än centrum, från fattiga städer och landsändar med underutnyttjade urbana rum, som till exempel Neapel, menar Angela Polverino i sin essä. När människor tar över dessa byggnader och platser, eller ”befriar dem” som man säger i Neapel idag, och gör dem gemensamma igen genom att rusta upp dem och förvandla de till platser där det är gratis att vistas, visar man på ett alternativt sätt att vara tillsammans i staden. Mer kanske i linje med den antika idén om torget inte bara som en marknadsplats, utan också som en plats för idéutbyte och debatt. 

När jag läser den här essäsamlingen ställer jag mig ibland lite undrande till disproportionen mellan det hopp som sätts till det gemensamma som politisk kategori, och den vaghet begreppet bär på. Det definieras snarare av vad det inte är än vad det är. Det är inte kapitalism, det är inte privat ägande, det är inte individualism och så vidare. Betydligt mer positivt innehåll ges ordet i en essä med just titeln Bene Comune av den italienske professorn i komparativ juridik Ugo Mattei, en essä som nyligen kom i bokform på svenska i min översättning och med förord av John Swedenmark. Mattei knyter begreppet det gemensamma till det som inte borde kunna ägas och exploateras, eftersom det fanns här före oss och kommer att finnas här efter oss, och som vi alla är beroende av för vår överlevnad: jorden, vattnet, luften, skogarna, ekosystemet helt enkelt. För att inte trasa sönder detta bortom räddning är helt nytt tänkande av nöden, menar Mattei, ett som ser till kvalitet snarare än kvantitet, som bygger på samarbete snarare än konkurrens, och som är långsiktigt snarare än kortsiktigt.

Mattei menar att det gemensamma de senaste århundradena, alltså grovt sett under den industriella kapitalismen, har befunnit sig i en kniptång mellan staten å ena sidan och det privata näringslivet å den andra. Bägge dessa instanser har velat kontrollera och dominera det gemensamma på sina egna villkor, vilka bara skenbart stått i motsättning till varandra, menar Mattei.

För såväl det statliga ägandet som det privata gör jorden till en vara, tänker kvantifierande och kortsiktigt och kämpar för att vinna marknadsandelar, stater mot andra stater i krig och territorialtvister, privata ägare mot staten och andra privata ägare i affärsuppgörelser. Vad det gemensamma tvärtom kräver är ett nätverkstänkande av ömsesidighet, en insikt om att varje del är beroende av varje annan del i en härva av relationer utan slut, och där vårdande och lyssnande färdigheter måste vara det som präglar relationen, oavsett om det är ett vattensystem som ska skötas eller en digital plattform. Mattei menar att det dominerande vetenskapliga paradigmet i väst, som sedan åtminstone Aristoteles gör en tydlig åtskillnad mellan subjekt och objekt, herre och slav, ägare och ägd, saknar språk för ett icke-hierarkiskt nätverkstänkande, vilket förstås också präglar juridiken.

Men så har det inte alltid varit. Mattei gör en stor poäng av att västerlandets kanske mest inflytelserika juridiska dokument, Magna Charta från 1215, som gått till historien som ett av de första exemplen på institutionaliserad maktdelning, eftersom det garanterar den brittiska adeln ett politiskt inflytande och rätten att störta kungen om denne skulle bryta mot någon av de punkter dokumentet innehåller, också innehåller en text med titeln The charter of the forests, som garanterar folket, the commoners, rätten till all mark som inte tillhör adeln, alltså den mark som i teorin tillhörde kungen, men som i praktiken förvaltades och nyttjades av folket.

Här fanns alltså ett lagligt skydd för det gemensamma, som sedan försvann eller förträngdes ur den västerländska rättstraditionen. Fram till nu i Italien, där alltså Neapels kommun jobbar för att återinföra det gemensamma som juridisk kategori.

 

Lars Hermansson

Programmet tillhör kategorin: Kultur/Nöje
Alla avsnitt från programmet OBS
Romarna såg dem som ädla vildar och nazisterna vill fortfarande förvandla dem till ett blont urfolk. Sanningen om germanerna är mer brokig och den visar sig i litteraturen, konstaterar Mats Almegård.
Igår kl 13:04(9:16 min)
Romarna såg dem som ädla vildar och nazisterna vill fortfarande förvandla dem till ett blont urfolk. Sanningen om germanerna är mer brokig och den visar sig i litteraturen, konstaterar Mats Almegård.
Vårt oändliga behov av Homeros
Ons 18 okt kl 13:04(11 min)
Homeros epos ”Iliaden” och ”Odysséen” får ständigt nya läsare, men också nya tolkningar. Anna Blennow konstaterar att behovet av antikens klassiker är stort, men att analyserna säger mest om vår tid.
Ons 18 okt kl 13:04(11 min)
Homeros epos ”Iliaden” och ”Odysséen” får ständigt nya läsare, men också nya tolkningar. Anna Blennow konstaterar att behovet av antikens klassiker är stort, men att analyserna säger mest om vår tid.
Blir du genredigerad, lille vän?
Tis 17 okt kl 13:04(10 min)
Vi kommer att kunna skydda våra barn från allvarliga sjukdomar, men med samma teknik ta död på hela djurarter. Farshid Jalalvand tycker att det är hög tid att börja ta genredigeringen på allvar.
Tis 17 okt kl 13:04(10 min)
Vi kommer att kunna skydda våra barn från allvarliga sjukdomar, men med samma teknik ta död på hela djurarter. Farshid Jalalvand tycker att det är hög tid att börja ta genredigeringen på allvar.
Till sakernas försvar
Mån 16 okt kl 13:04(9:53 min)
Med avstamp i boken "Döstädning" av Margareta Magnusson försöker Katarina Wikars sortera, spara och slänga. Men klarar man sig verkligen utan gamla julkort från trettiotalet?
Mån 16 okt kl 13:04(9:53 min)
Med avstamp i boken "Döstädning" av Margareta Magnusson försöker Katarina Wikars sortera, spara och slänga. Men klarar man sig verkligen utan gamla julkort från trettiotalet?
I tider av politisk oro ropas det ofta på mer historieundervisning i skolorna. Men vägen till ett bättre samhälle är en annan, skriver Eva-Lotta Hultén.
Tor 12 okt kl 13:04(9:30 min)
I tider av politisk oro ropas det ofta på mer historieundervisning i skolorna. Men vägen till ett bättre samhälle är en annan, skriver Eva-Lotta Hultén.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".