Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.
Ett avsnitt från OBS
Stasiuks stora lilla bok om döden
Tor 08 dec 2016 kl 13:04
Om en farmor med okomplicerad kontakt med andevärlden, en barndom som aldrig tar slut på andra sidan spåren, och varför man förr begravde sina kära under tröskeln.

Oumbärlig läsning i slutet av detta onådens år 2016. Den allra tunnaste boken kan också räcka längst. Man behöver inte jäkta genom. Och när den tar slut på sidan 94 är rekommenderat att börja om igen, jag gjorde det, och lärde att vokalen u är den finaste och mjukaste av alla vokaler.

”Liten bok om döden” heter ”Grochów” på polska. Det är en stadsdel på andra sidan – andra sidan floden Wisla i Warszawa. Praga-delen som inte blev jämnad med marken av tyskarna under andra världskriget, den del där de gamla slitna husen står kvar, spårområdena, sårkanterna mot de gröna snåren. Och om det finns en plats där allt detta innan döden, själva livet, utspelar sig i Stasiuks värld så kan det vara i Grochów, där allt liksom började.

Men allra först i ”Liten bok om döden” finns en annan positionsbestämning – Polesien. Där bodde farmor. I utbyn. I ett hus mitt i en fruktträdgård av sekelgamla aplar. En brunn fodrad med plankor. Ingen kan som Andrzej Stasiuk med några få meningar levandegöra en för de flesta perifer plats. Ja, kanske Hertha Müller, då. På bara några få sidor lär vi känna farmor och vad hon kallade föremålen hon använde, hur hon talade om spökena. När hon satt där på sängen på ylleöverkastet och berättade om vardagliga saker tittade ibland övernaturligheterna fram i sprickorna. Fast farmor märkte inte sprickorna, hon bara fortsatte, bland berättelserna om grannfruarna och julen skymtade en vit varelse i skymningen, hälften människa, hälften vilddjur. Inget mer med det: ”De ovanliga händelsernas vanlighet gjorde de trovärdiga”. Och efter hennes död konstaterar Stasiuk: ”Snart kommer de sista farmödrarna som har sett andevärlden med egna ögon att vara döda.” Återstår för oss andra en svår och ansträngande tro på att det okända ändå existerar.

Den polske författaren Andrzej Stasiuk var redan innan en av mina favoritförfattare, sen jag läste hans roman ”Taksim” häromåret om några filosofiska smugglare i gränstrakterna mellan Polen, Ukraina, Rumänien bland uttjänta varor som går att sälja hur många gånger som helst på globaliseringens bakgård. I ”På vägen till Babadag” från tidigt 00-tal blev det dock lite för mycket av lera och stillastående, en romantisering av förfallet som pekade ner i nostalgin.

Men nu är han tillbaka. Med stor iakttagelseförmåga och insikt. ”Liten bok om döden” fortsätter med en historia om en dement vän – Augustyn. Den handlar också om en författare som låter allt han skriver liksom emanera från en plats. Och som i sina romaner fastnar Stasiuk i de små byarnas namn: Från Dynów till Izdebki som om det går att utvinna Europa ur en enda plats, pejla djupen för att hitta alla tider. Men skriften gör också författaren till en främling på platsen: ”Det kostar att beskriva världen.”  Och som läsare blir man också sittande där på vårdhemmet: sömn, matning, tvättning är allting slut liksom det var dess början. ”Fan i helvete. Tragedi” var det sista vännerna hörde Augustyn säga, långt där inne i demensen där långt borta och nära inte längre gick att skilja åt. ”Han sa det långsamt, lugnt och tydligt.”

Allra vackrast skriver Stasiuk om hunden, den gamla tiken på verandan, som skumögd inte längre kan skilja mat från avföring. På polska heter det att man borde ”söva” henne. Vad säger vi? Att hunden kanske ändå skulle få en spruta? Ingen säger: nu dödar vi henne. När förvandlas ett husdjur från en vän till ett föremål som man måste göra sig av med? Det här är också den text där Stasiuk kanske blir som mest moralistisk, ställer frågan: Är det bara lukten av människa som skrämmer oss? Är det därför vi ”betalar några människor i latexhandskar för att de ska andas in lukten åt oss, för att de ska vara närvarande under döendet.” För när vi deltar i anhörigas död, då dör vi lite själva också. Är det så, att samtidsmänniskan vill slippa andas in den där lukten? För att glömma sin egen dödlighet?

Men Grochów då, det proletära Pragas ryggrad, spårvagnslinje 21? Alltid när jag läser Stasiuk slår jag upp de mest ogooglade orterna i Google Maps, de minsta byarna med bara en lerig genomfartsled, en liten stad som långsamt sjunker i Donaus delta, en gränsort som hela tiden flyttats runt mellan länderna, men Grochów då, det är ingen by utan Stasiuks barndomsstadsdel, bland hyreskasernerna, i fabrikernas skugga, tidigt sextiotal. Det är också en berättelse om barndomsvännen Oleks förestående död, och en meningslös resa till den slovenska kusten. Tiderna bryts mot varandra, vad har man? Barndomen, döden och vägen däremellan. Eller är det så att ungdomen fortfarande pågår, det gråa vinterljuset, fädernas liv på fabriken som det gällde att fly från. ”Det var bestämt från början att vi skulle förråda våra fäder. Eftersom vi inte ville stiga upp före gryningen. Eftersom vi trodde att det var så friheten såg ut.” Det tål att tänka på, klassresan som ett förräderi för att överleva. Men denna berättelse andas också hopp, för ambivalens ryms i alla förändringar, ett totalt bejakande av vad framtiden än förde med sig. Att själva hitta på sin berättelse. När vännen ska dö är de gamla händelserna plötsligt lika tydliga som de senare. Ingenting försvann någonsin. Kanske händelserna pågår hela tiden, på andra sidan spåren, bara vi blir kvar, alltmer ensamma. Är det så att när vi försöker smita undan återvänder vi alltid? I just det här fallet Garwolinskagatan till slutet och Makowskagatan till höger längs spåren mot Olszynka? Hur ser din sträckning ut, dina stråk?

Stasiuk har ett utmejslat och sensibelt sinne för detaljerna, de smutsgula dagrarna, smakerna och sorgerna. Att namnge det som är på väg in i glömskan. Jag har aldrig läst honom i original för jag kan inte polska men översättaren Tomas Håkansson andas liksom ut Stasiuks språk, får det att verka helt organiskt, som sagt för första gången. Jag tror jag är en kvart på varje boksida, nu på bakgården med fyraåringen: ”Jag längtar absolut inte tillbaka dit men jag har inga andra minnen.” Och så vännen som ska dö, men inte skulle han redan då, inte stod döden bakom oss i den skitiga tågkorridoren i sena tonåren, rakt söderut, världens närvaro mot huden, inte var den där då? frågar han sig. Kanske, kanske inte.

Hur kom du på det där med kremeringen? frågar han Olek. Förr brukade man begrava sina döda under tröskeln. De som är kvar kan fortfarande behöva stå ovanpå jorden där den döde vilar. För att få kraft därur. Tre månader senare spreds Oleg ut i bergen." Jag fick lite i ögat, men en tår sköljde bort stoftet."

”Liten bok om döden” är verkligen liten, man kan ha den i fickan, hortensia, krysantemum, din bukett på kistan. Men ”Liten bok om döden” handlar ändå mer om det vi delade en stund. Det stora. Livet.

Katarina Wikars

Programmet tillhör kategorin: Kultur/Nöje
Alla avsnitt från programmet OBS
Vem vet mest om framtiden? Tor 14 dec kl 13:04(8:47 min)

Hur ser världen ut imorgon? Nästa vecka? Om ett år? Att förutspå framtiden är en svår konst. Men det finns några som lyckas bättre än andra: Superprognostiker. Hur gör de egentligen?

Den traditionella synen på naturen är naiv och romantisk, menar ekofilosofer som förespråkar "svart ekologi". Författaren och kritikern Dan Jönsson utforskar idéerna och efterlyser hopp om räddning.

Sverige behöver vinterkräksjukan Mån 11 dec kl 13:04(9:03 min)

Det var David Qviström som gav Sverige vinterkräksjuka – ja, ordet ”vinterkräksjuka” alltså, som han introducerade i svenskan. Här funderar han på varför vi skapar nya ord och förändrar språket.

Många drömmer om att skriva en roman men få gör det. Vad är hemligheten? Journalisten Anna Thulin har läst nya böcker om skrivande av yrkesförfattarna Stephen King och Haruki Murakami.

Ishiguro har barnets blick på världen Ons 06 dec kl 13:04(11 min)

Nobelpristagarens romanfigurer befinner sig ofta i ett mentalt mellanterritorium där de med barnets blick balanserar på gränsen mellan fantasi och verklighet, menar författaren Madeleine Hessérus.

Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min Lista".