Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.
Ett avsnitt från OBS
Service - eller kampen om det egna jaget
Tis 13 dec 2016 kl 13:04
Nina Björk har läst tidskriften Grantas nummer om "Service". Hon ser en ny arbetsskildring ta plats i litteraturen. En där inte bara kroppen arbetar, utan även själen.

För den unga kvinnan som jobbar på svinfarmen tar det elva sekunder att kastrera en gris. Hennes mål är att det ska ta tio. Den unga kvinnan som jobbar på svinfarmen kan inte följa arbetsplatsens regler om att personalen måste bära hörselskydd – då hör hon nämligen inte när griskultingarna skriker för att de fastlåsta suggorna i de trånga boxarna har lagt sig på sina ungar. Den bästa arbetsdagen för den unga kvinnan som jobbar på svinfarmen är torsdagar. Då kör hon högtryckstvätten i stallarna och även om skiten kryper innanför regnkläderna och händerna blir kalla och stela är det ett jobb som märks, som gör skillnad; skiten lossnar lätt. Om den unga kvinnan på grisfarmen blir fast anställd kommer hon att få fem kronor i provision för varje gris som går till slakt. När grisarna ska i väg öppnar den unga kvinnan som jobbar på svinfarmen varje box och går med en skiva och en käpp i handen för att mota de skrikande grisarna åt rätt håll, upp på lastbilsflaket. Då rinner svetten henne i pannan och hon torkar pannan med ärmen; hon torkar pannan med ärmen så ofta att rörelsen blir automatiserad, hon tänker inte längre på den. Hur mycket schampo den unga kvinnan som jobbar på svinfarmen än använder försvinner aldrig svinlukten från hennes hår.

När jag, eller du, köper resultatet av svinfarmkvinnans arbete - några kotletter i plastförpackning – kommer vi inte att veta någonting om det här. I priset vi betalar för kotletterna ingår att inte behöver veta. Det är service: att ingenting veta om den människa som utför arbete.

”Jobba, jobba” heter novellen om kvinnan på svinfarmen och den är skriven av vårdbiträdet Julia Stenroth, som tydligen aldrig tidigare har publicerat sig skönlitterärt. Jag är ganska säker på att hon kommer att göra det igen.

Att i Grantas femton, mestadels skönlitterära, texter läsa om service är att läsa om hierarkier. Det är att läsa om hur den som betalar för personlig service betalar även för att slippa bete sig som en jämlik medmänniska. ”Jag förväntar mig god service” betyder ”jag förväntar mig att befinna mig i ett överläge där jag har rätt att bestämma över dig”. Varför? För att jag är den som har pengar. Den som har pengar har möjlighet att slippa. Slippa grundläggande mänskliga saker som att bygga relationer utifrån en gemensam belägenhet, men också att slippa grundläggande vardagshandlingar som att städa sin egen smuts, att laga sin egen mat eller till och med att hämta sin egen mat. Som det heter i Joanna Walshs text om att vara gäst på hotell: ”När ska jag ringa roomservice? Jag som har uppfostrats att inte ställa till besvär eller kräva för mycket är ärligt talat ganska dåligt lämpad för det här. För att förvandlas till gäst måste jag lära mig att justera mina begärshorisonter”.

Ja, om det personliga servicesamhället ska fungera och ge oss de efterlängtade jobb som kan ersätta de tillverkningsjobb som har försvunnit till låglöneländer måste några justera sina begärshorisonter, uppåt, utåt, neråt – begäret måste vara oändligt på det att andra kan springa uppåt, utåt, neråt – oändligt långt för att tillfredsställa detta svällande begär. Den begärande och dess tillfredsställare, herren och dess tjänare. Ett drama med två roller.

Om servicesamhället ska fungera måste några vänja sig av vid att göra saker själva. Trycka på hissknappar, packa ner matvaror i kassar, putsa fönstren, tvätta bilen. Några måste begära friheten att slippa vissa delar av livet, och några måste vara beredda att få arbeta med bara dessa delar. Så kan en grupp serva en annan, den som har pengar bli servad av den som inte har pengar med handlingar hen egentligen är fullt kapabel att klara av på egen hand. ”Vardagsjobb” kallar Svenskt näringsliv det och beskriver det som arbeten ”som inte ställer stora krav på kunskap och erfarenhet”. När Carola Lemne, vd för Svenskt näringsliv, i en intervju i Dagens Nyheter pläderade för vikten av sådana jobb berättade hon om sin barndoms thailändska hembiträde – en kvinna som enligt Lemne ”kunde krypa på knäna och servera och se ut som en drottning under tiden”. Att behärska en sådan konst kanske inte kräver kunskap och erfarenhet, men någonting kräver det onekligen.

”I deras ögon är du ingen, acceptera aldrig det”, säger en äldre servitör i Dimitris Alevras novell till den nyanställde Samuel. Åtta år senare har Samuel lärt sig att ingenting är mer fel; att acceptera att i kroggästernas ögon vara ingen är första villkoret för att klara av jobbet. Att utplåna sig, sin egen personlighet, för att bli den som du servar vill att du ska vara. I Yukiko Motoyas novell är biträdet i den exklusiva klädboutiqen rädd för ljudet av kundernas klapprande klackar. Hon tänker att det beror på att hon har skuldkänslor för att hon ”varje gång – oavsett hur kunderna ser ut i det de sätter på sig – säger saker som: ’Å, så fint!’ eller ’Ni passar fantastiskt bra i det där!’” Skuldkänslor alltså för de lögner hon har betalt för att leverera - ett psykologiskt nytt inslag i den arbetarlitteratur som inte längre kan skildra blott den arbetande kroppens rörelser, utan även den arbetande själens. Att vara ”service-minded” är ju att vara beredd att leverera en föreställning som kunden upplever som äkta. Om det är den arbetsuppgift som ska skildras litterärt följer med nödvändighet ett fokus på.. ja, vad ska jag kalla det? Kanske klyvnad. Splittring. Och därmed tränger sig frågor om ”när är jag sann, när är jag falsk?” på.

I den mån skönlitteraturen är en plats för arbetsskildringar – och det har den ju ofta varit och kommer den säkert också att fortsätta vara eftersom arbete är en central del av mänskligt liv – och om dessa arbetsskildringar gestaltar just erfarenheten av att ge service, ja då ter det sig faktiskt troligt att ”autenticitetsfrågan” kommer att ta en än större plats i litteraturen än vad den redan har. Och det på ett litet annat sätt än vad den nu gör i den alltmer framträdande autofiktionen, alltså berättelser där ett verkligt existerande jag ger sitt eget liv fiktiv form, såsom till exempel Karl Ove Knausgård gjorde i ”Min kamp”.

I båda fallen ser vi en längtan efter sanning ta plats inom den arena som traditionellt har uppfattats som fantasins arena, skönlitteraturen. Kanske är det en reaktion på ett samhällsliv där sanning alltmer får ge vika för presentation i vid mening, där politiker och företagsledare lär sig vikten av att ”kommunicera ett budskap” på lämpliga sätt, där arbetsliv premierar ”social kompetens” och där vi alla ägnar oss åt bilder av verkligheten – allmänna normbilder eller egna bilder på fina fisketurer i sociala medier. Hur det är blir liksom mindre viktigt än hur det ser ut, hur det låter.

Den servande människan såsom hon framträder i texterna i Granta är ofta en människa som slits mellan att vara tillräckligt mycket tjänstvillig bild för den som betalar henne för just detta och att behålla ett eget jag.

 

Nina Björk, litteraturvetare

Programmet tillhör kategorin: Kultur/Nöje
Alla avsnitt från programmet OBS

Det var David Qviström som gav Sverige vinterkräksjuka – ja, ordet ”vinterkräksjuka” alltså, som han introducerade i svenskan. Här funderar han på varför vi skapar nya ord och förändrar språket.

Många drömmer om att skriva en roman men få gör det. Vad är hemligheten? Journalisten Anna Thulin har läst nya böcker om skrivande av yrkesförfattarna Stephen King och Haruki Murakami.

Ishiguro har barnets blick på världen Ons 06 dec kl 13:04(11 min)

Nobelpristagarens romanfigurer befinner sig ofta i ett mentalt mellanterritorium där de med barnets blick balanserar på gränsen mellan fantasi och verklighet, menar författaren Madeleine Hessérus.

Litteraturen torkar våra tårar Tis 05 dec kl 13:04(8:05 min)

Alla människor behöver tröst någon gång i livet. Men får att få tröst, behövs det väl någon som ger den till en? Bibliotekarien Elisabeth Skog funderar på om litteraturen kan vara denna någon.

Är katastrofen en möjlighet? Mån 04 dec kl 13:04(8:25 min)

Vem ska man luta sig mot om katastrofen kommer? Tidigare var svaret kanske staten, men idag ska var och en vara preppare. Juristen Tormod Otter Johansen funderar på om det inte finns en tredje väg.

Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min Lista".