Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.
Ett avsnitt från OBS
Tutankhamun och kopiorna
Mån 12 dec 2016 kl 13:04
Vad är det för skillnad mellan ett original och en kopia? Och vad spelar den för roll? Mattias Berg funderar över de frågorna under ett besök utställningen ”Tutankhamun – graven och skatterna”.

Ja, man går och går längs de ödsliga färjeterminalerna medan mörkret faller snabbt och obönhörligt, passerar Estlandsbåten, Lettlandspåfarten, Magasin tre och fyra och sex och åtta… Sedan är man plötsligt framme, vid Magasin nio, där banderollen med Tutankhamons berömda gravmask får samsas med den för Stockholm Cruise Center allra längst bort i Frihamnen.

När jag väl kommer in, efter att ha stått helt ensam framför biljettluckan den här tisdagseftermiddagen i slutet av november, är det ändå inte så folktomt som man kunde tro. Ett antal pensionärer sitter och fikar i vad som kallas ”Café Kairo” – och på själva utställningen är det glest snarare än ödsligt.

Men man får inte direkt känslan av att den här utställningen faktiskt turnerat runt världen i åtta år, bland annat kommit till Malmö 2012, och under den tiden sägs ha dragit sex miljoner besökare.

Och jag vet verkligen inte vad jag ska tycka. De motstridiga känslorna drar och sliter. Trompe l’oeil-effekten, konsten att lura ögat som barockens mästare nästan gjorde till en egen genre, är i full sving även här. Det sterila hamnmagasinet är på insidan fyllt av ”underbara ting”, som arkeologen Howard Carter kallade alla de skatter som skymtade genom det lilla hålet när han 1922 återupptäckte Tutankhamons gravkammare. Det varma ljuset får hela vägen hit att kännas som en gråtrist hägring.

Skatterna visas också upp en efter en, som om de vore helt äkta. Med samma dallrande pompa – om än kanske inte riktigt samma ståt – som originalen på museet i Kairo. Allt är dessutom noggrant dokumenterat av det enorma tyska teamet bakom utställningen. Precis som om föremålen vi ser vore faktiska urkunder och inte fantastiska kopior. Det är verkligen en praktfull iscensättning. Inte bara av själva objekten, utan även av hela objektifieringen runt dem.

Dramaturgin är given. Först gravens förkammare, där plundrare troligen blev tagna på bar gärning någon gång under den drygt 3 000 år långa perioden från Tutankhamons gravsättning fram till dess att Howard Carter kom. Det är också hans blick som rekonstrueras på den här utställningen. Arkeologens första förälskade ögonkast. Vad han såg i själva upptäcktsögonblicket.

Det är av den anledningen som allt ligger huller om buller i förkammaren: troner och vagnar av guld, hemliga svarta kistor, bäddar med lejon- eller kohuvuden. Sedan rör vi oss steg för steg in mot det allra heligaste. Genom alla de tjocka väggar och gyllene kammare som omslöt själva mumien, likt konstfulla askar i askar, inpassade i varandra med millimeterprecision.

Och till slut är den ju där: högst upp på en smal stång, badande i underljus. Tutankhamons gravmask. Ett av världens mest omsusade och dyrbara föremål, alla kategorier, med ett uppskattat försäkringsvärde på 60 miljarder kronor. Det är naturligtvis därför den äkta masken fortfarande finns kvar i Egypten – och inte fraktats hit till Frihamnen. 

Men spelar det egentligen någon roll om masken är falsk eller äkta? Den vetenskapligt korrekta och så vackra kopian ger mig ju en helt annan möjlighet att studera föremålet i lugn och ro, slippa vakter på helspänn, avspärrningar, montrar av glas eller stål. Här kan jag stå hur länge som helst och meditera över tid och död och konst utan någonting alls som skymmer sikten.

Ja, jo… för mig gör det tyvärr det.

Hela magin, liksom försäkringsvärdet, i Tutankhamons gravmask på museet i Kairo beror ju på att det är exakt den samma som en gång sattes över den mumifierade faraonens ansikte. På all den laddning som kommer av tid som gått, den liksom kronologiska energin. Allt som finns upplagrat och förtätat i ett tre millennier gammalt objekt – men inte alls i en modern avbildning.

Ändå är det ju verkligen en imponerande utställning. Mer än ettusen av föremålen i Tutankhamons grav har nytillverkats med hjälp av akademiska experter och högt specialiserade hantverkare, så långt möjligt i originalmaterial. Med undantag för själva gravmasken – som av naturliga skäl inte kunnat göras i 110 kilo solitt guld.

Men vad är ett helt unikt föremål utan hela sin unicitet? En 60-miljardersförfalskning, på sätt och vis lika värdefull i sin genre som originalet i sin? En sorts verklighetsbaserad hägring?

En lika lång som intressant artikel i senaste numret av tidskriften New Yorker handlar om just det här. Och om hur kopian sedan kan kasta sitt eget ljus över originalet, förändra hela sammanhanget.

Rubriken är The Factory of Fakes: ungefär ”Förfalskningsfabriken”. I centrum av artikeln står den Madridbaserade firman Factum Arte, som specialiserat sig på digitala rekonstruktioner av klassiska konstverk. Företagets genombrott kom via en berömd målning av Veronese, som Napoleon bokstavligen ryckte ned från väggen i Venedig och tog med till det då nya konstmuseet Louvren i Paris. Factum lät 2007 göra en avancerad digital rekonstruktion av målningen – som sedan sattes tillbaka upp på sin ursprungliga plats i Venedig.

Och sedan var turen kommen hit, eller snarare till Tutankhamons faktiska grav i Konungarnas dal utanför Luxor. Efter att ha skannat kammaren under sju veckors tid, skapade företaget en avbildning av den i naturlig storlek – alltså på ungefär sextio kvadratmeter – till en kostnad av närmare sex miljoner kronor. Det är den mest omtalade digitala reproduktionen hittills. Tidskriften National Geographic kallade den till exempel för ”en kopia värdig en konung”.

Det var också just den extremt högupplösta digitala reproduktionen som arkeologen Nicholas Reeves stödde sig på, när han 2015 lanserade sin spektakulära teori om var Nefertitis mumie fanns. Efter att ha stått framför den där avbildningen nätter och dagar igenom, tyckte han sig nämligen urskilja en sorts sprickbildningar i gravkammarens norra och västra vägg. Någonting som antydde att det kunde finnas dolda rum på andra sidan.

Det här, i kombination med ett antal historiska och arkeologiska samband, ledde då Reeves till hypotesen om att ingen mindre än den sedan över tretusen år försvunna mumien av Nefertiti skulle kunna ligga gömd därinne. Precis intill Tutankhamon, den ende fornegyptiske härskare som är hennes jämbördiga i mytologisk status.

Men så är det ju det där med verkligheten. För att kunna testa Reeves hypotes behöver minst en av väggarna i Tutankhamons gravkammare brytas upp – vilket inte precis är okomplicerat. Att göra den sortens åverkan inne i ett av världens absolut mest kända monument, där ingen turist får stanna mer än femton minuter för att inte problemen med fukt och andra mänskliga spår ska bli helt ohanterliga, kräver en till visshet gränsande sannolikhet att det är värt besväret.

I november 2015 lät egyptiska myndigheter därför ta dit en världsberömd japansk expert på radarskanning av byggnader. Och när hans resultat publicerades i mars menade den egyptiska turistministern att det var 90 procent säkert att det fanns ett dolt hålrum innanför gravkammaren. Skanningen hade också visat spår av någonting ”organiskt eller ”metalliskt” bakom gravkammarens väggar.

Men bara ett par månader senare reste en jättelik konvoj med 40 radarexperter, sponsrad av tidskriften National Geographic, till Konungarnas dal för att se om de första rönen verkligen kunde vara korrekta. Och kom naturligtvis till motsatt ståndpunkt. Inga spår av något hålrum syntes i deras undersökningar.

Så frågan om öppnandet av Tutankhamons gravkammare står och väger. Samtidigt har ju både den politiska och turistiska arenan i Egypten varit minst sagt kaotisk under de senaste åren. Från att det 2011 var omkring ettusen besökare per dag i Konungarnas dal, har besökssiffrorna efter den arabiska vårens komplicerade utveckling sjunkit dramatiskt. I turbulensen har Turistministern också fått avgå. Så många tolkar de egyptiska myndigheternas rapport om den japanske radarexpertens lovande resultat som del av ett PR-spel. Någonting mest ämnat att återuppväcka intresset för pyramider och faraoner, få snurr på turisthjulen igen.

På utställningen i Frihamnen kan jag inte heller låta bli att försöka privatspana, själv leta spår av dolda utrymmen på gravkammarens väggar. Men de här rekonstruktionerna har helt enkelt inga sprickor. Dessutom passar logistiken inte alls för att pröva Reeves tes: det går knappt att begripa vilken vägg som då skulle vara den norra eller den västra.

Så jag lämnar Magasin nio med alla möjliga frågor surrande i huvudet. Men när jag kommer ut kan jag åtminstone orientera mig efter väderstrecken: ett intensivt orange ljussken leder mig åt rätt håll, rakt västerut. Mot solnedgången – och buss nummer 1 härifrån Frihamnen.

Jag tycker att det står ”Kairo” på den. Men det är väl också bara en hägring.

 

(Ava: Det var Kulturredaktionens Mattias Berg som hade gjort dagens OBS. För ungefär ett år sedan gjorde han också en hel essä om Nefertiti, apropå Nicholas Reeves teorier om var hon kan ligga gömd. Den kan ni lyssna på via vår sajt, sverigesradio.se/kultur.)

Programmet tillhör kategorin: Kultur/Nöje
Alla avsnitt från programmet OBS
Östern bakom ögonlocken Igår kl 13:04(9:42 min)

I "Östern" tar den polske författaren Andrzej Stasiuk transsibiriska hela vägen till Kina för att försöka förstå den kommunistiska människan och sitt förflutna. Och kanske få syn på framtiden.

Egenintresset kan vara vår frälsning Ons 22 nov kl 13:04(10 min)

Hur lever man ett autentiskt liv? Sociologen Emma Engdahl om egenintresset som moralisk princip.

Jag raderar männen ur flickans telefon Tis 21 nov kl 13:04(11 min)

Är jag ett tomrum under lite tyg? Eller en människa? Jenny Teleman reflekterar över vad ett oönskat grepp om en liten flickas bröst egentligen betyder. Något som avgörs av de som står runtomkring. ‎

Öst och väst är ett kärlekspar Mån 20 nov kl 13:04(9:21 min)

Högerpopulister och religiösa extremister vill att vi lever i okunskap om att öst och väst är präglat av varandra. Men ibland går de inte ens att skilja åt, säger idéhistorikern Michael Azar.

Flera spektakulära fynd tyder på vida kulturella kontakter mellan vikingar och muslimer. Men vad visste de om varandra egentligen? Det funderar religionsvetaren Maths Bertell på.

Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".