Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.
Ett avsnitt från OBS
Litteraturkritik när jorden går under
Mån 19 dec 2016 kl 13:04
Vad ska vi med litteraturkritiken till när apokalypsen är nära? Annina Rabe har läst kritikern Madeleine Gustafssons samlingsvolym "Påminnelser" och James Woods bok "Så nära livet man kan komma".

Ibland i mitt yrke som litteraturkritiker kan jag undra vad jag egentligen håller på med. Vad är det här för en profession egentligen? Det är ju någonting besynnerligt och tvetydigt i denna metasysselsättning; att skriva om det som redan är skrivet. Att försöka gestalta det redan gestaltade.

Den legendariska litteraturkritikern Klara Johanson skrev i en av sina krasst självhäcklande aforismer apropå kritikeryrket: "Att skriva om diktare är ju dock en malplacerad beskäftighet. Har de inte uttryckt sig? Vilken impertinens då att komma lufsande bakefter och försöka uttrycka dem en gång till!" Och hur mycket vi kritiker än med viss rätt vill framhålla kritiken som en litterär form i sig, ligger den ändå av hävd ett snäpp under den så kallade äkta varan; litteraturen, de verk vi är satta att recensera. Litteraturkritik är dessutom en aktivitet som oftast är dömd en form av misslyckande; för hur kan man någonsin kunna omfatta ett komplext verk på några ynkliga rader? Jag tror att nästan varje kritiker med någon ambitionsnivå alltid känner att hen kunde ha sagt mer, varit rättvisare.

En bra litteraturkritiker bör besitta en säregen kombination av orubblig auktoritet och lyhörd ödmjukhet. Hen bör ha kunskaper nog att kunna förankra verket både i en litterär tradition och dagsaktuella tendenser. Hen ska vara en ledsagare, en introduktör, en uttolkare och sist men inte minst: en passionerad läsare med ett skarpt öga för detaljer, såväl språkliga som innehållsliga.

Den typen av specialiserad kritiker är, vågar jag påstå, sakta men säkert på utdöende. Hur sällsynt den håller på att bli påminns jag om när jag läser två nyutkomna essäsamlingar av just sådana litteraturkritiker. Det är Madeleine Gustafsson som ger ut recensioner och essäer från de senaste decennierna i en samlingsvolym med namnet "Påminnelser". Och det är James Wood, som delar med sig av sin syn på litteratur och kritik i boken med den talande titeln "Så nära livet man kan komma". Det är skönlitteraturen, i Woods fall framför allt prosaberättelsen, som ligger så nära det verkliga och självupplevda man kan komma. Och kritiken tänker jag, närläsningen, är kanske i sin tur det närmaste man kan komma litteraturen utan att skriva den själv.

Madeleine Gustafsson - författare, översättare och mångårig kritiker i bland annat Dagens Nyheter och Bonniers Litterära Magasin - är en av de svenska litteraturkritiker jag under många år allra helst har läst. Och när jag läser den här samlingen, ett koncentrat av texter om såväl lyrik som prosa påminns jag om varför. Det finns ett genomgående drag i Madeleine Gustafssons essäistik som jag skulle vilja beskriva som ett slags klarhet. Den rena tanken som löper genom texterna är tillgänglig utan att för den skull släppa i intellektuell skärpa eller sky abstrakta resonemang. Och Gustafssons kritik är framför allt fri från allt koketteri, från allt positionerande av det slag som gärna frodas på kultursidor. Gustafsson är öppen inför varje text hon läser, men hon gör klart att det är just texten som är i centrum. Just därför fungerar även de recensioner och essäer som har några år på nacken fortfarande så bra att läsa; de är inte överlastade av tidsmarkörer.

"Förståelse" är ett nyckelord som ofta återkommer i hennes texter, inte minst de som handlar om andra kritiker, som när hon skriver om Klara Johanson eller Gunnar Ekelöfs kritikergärning i BLM. I en sammanfattande text om sin egen syn på litteraturkritik skriver Gustafsson om att kritikern talar igenom verket: "Men då", skriver hon, "menar jag inte att skriva om sig själv i andras förklädnad, utan att sträcka sin egen förståelse så långt den kan nå, kasta in sin erfarenhet i ständigt nya former, tänja den, se hur långt den räcker."

Just det där sista tror jag också att den brittisk-amerikanske kritikern James Wood skulle skriva under på. "Så nära livet man kan komma" är en serie personliga betraktelser över samspelet mellan liv och litteratur. Han skriver: "Att läsa romaner är att oavbrutet röra sig mellan världsliga och religiösa tillstånd, mellan vad som kunde kallas skede och form. Romanernas världsliga vilja är att vidga och förlänga livet; romanen är den stora handelsmannen när det rör sig om vardagslivets kredit och debet. Den omvandlar varje skede i våra liv till scener."

James Wood är en av världens mest inflytelserika litteraturkritiker just nu, och hans texter i framför allt the New Yorker har bidragit till stora internationella genombrott för författarskap som Karl Ove Knausgård eller Elena Ferrante. Han har så mycket rockstjärnestatus man kan få som litteraturkritiker. Men i sin syn på litteratur och kritik är han närmast en klassicist med en gedigen bildning som skiner igenom i det mesta han skriver.

Att läsa och sedan skriva om det man läst handlar till stor del om seende och iakttagelser. Att kunna lyfta ut detaljer. Wood ägnar ett kapitel i sin bok åt den noggranna iakttagelsen. Det handlar inte bara om att se och lyfta fram detaljer, det handlar också om att följa med dessa iakttagelser när de ändrar form och utvecklas till något annat. Att se att en yttre iakttagelse i litteraturen samtidigt kan belysa ett inre skeende. Att följa med. Att vara följsam.

När Madeleine Gustafsson i en recension av Jean Rouauds "Des hommes illustres" analyserar bokens första mening gör hon det just så grundligt och följsamt. Scenen är kort och gott en man som har klättrat upp på ett plåttak för att såga av några grenar som trasslat in sig i telefontrådar. Gustafsson kretsar först runt den yttre miljön i allt snävare cirklar, kommer sedan in på mannen, hans rörelsemönster och vad det säger om hans personlighet för att därefter göra en snygg gir in på själva prosan.

Den recensionen är skriven 1993. Sedan dess har det hänt en hel del på kultursidorna. Kritik har idag allt svårare att hävda sig när kulturredaktionernas uppdrag förändrats och vidgats. Kultursidorna håller på att förvandlas till förlängda ledar- och debattsidor där samhällsdebatt och krönikor prioriteras framför ren kritik. "Jorden håller på att gå under, så vi har inte plats för kritik just nu" sa en redaktör till mig nyligen. Och ja, vem är jag att komma och hävda litteraturens, språkets och kritikens egenvärde när apokalypsen är nära?

Det ställs allehanda krav på skönlitteraturen idag: den ska göra oss mer empatiska, den ska göra oss politiskt medvetna, den ska överbrygga klyftor och ge oss ett språk och den ska framför allt få oss att förstå samhället och verkligheten. Allt det där gör förstås skönlitteraturen, och det är viktigt med sådana argument när klåfingriga politiker och andra beslutsfattare vill reducera skönlitteraturens roll i skolan eller på biblioteken. Men om det är något som Gustafssons och Woods kritikböcker gör så är det att påminna om värdet av den initierade ledsagaren. Den som låter oss glänta på dörren till det där vidunderliga som är litteratur. Den som värnar om litteraturen för litteraturens egen skull, och inte för de eventuellt nyttobringande effekter den kan tänkas ha.

Annina Rabe, kulturskribent.

 

Böcker som nämns i essän:

Madeleine Gustafsson, Påminnelser, Daidalos

James Wood, Så nära livet man kan komma, Översättning Staffan Söderblom, Norstedts

Programmet tillhör kategorin: Kultur/Nöje
Alla avsnitt från programmet OBS
Tor 22 jun kl 13:04(9:03 min)
Ons 21 jun kl 13:04(8:59 min)
Tis 20 jun kl 13:04(10 min)
Mån 19 jun kl 13:04(10 min)
Tor 15 jun kl 13:04(9:17 min)
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".