Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.
Ett avsnitt från OBS
Konst bakom skynken
Ons 21 dec 2016 kl 13:04
När Irans president i början av året besökte Rom omslöts konsten i de Kapitolinska museerna av mystiska lådor. Konstvetaren Linda Fagerström berättar om hur konsten har beslöjats genom historien.

Märkliga lådor dök upp på Kapitolinska museerna i Rom. Museerna, som hör till världens främsta, har i sina samlingar det romerska rikets allra förnämsta konstskatter. Lämningar efter ett imperium vars politik, ideal och kultur ännu idag dröjer sig kvar över hela Europa och Mellanöstern. Salarna är fyllda av gudar och gudinnor, kejsare och ryttare - allt i marmor och brons. Plötsligt doldes skulpturerna bakom specialbyggda skrank. Varför?

Eftersom Irans president Hassan Rouhani var på väg, skulle det visa sig. Han var i Rom för att bekräfta de goda europeiska relationer Iran nu hoppas på efter undertecknandet av kärnvapenavtalet. Italienska regeringen valde Kapitolinska museerna som backdrop för presskonferensen där premiärministern Matteo Renzi och Hassan Rouhani meddelade att Iran beslutat investera 160 miljarder kronor i italienska företag.

Mycket pengar. Så mycket, att mästerverken offrades. Den kapitolinska Venus, museets världsberömda kärleksgudinna, täcktes. Ställd i provisorisk skamvrå för att den iranska presidenten inte skulle riskera hamna på foto intill något både hedniskt och avklätt. Vilket enligt uppgift, skulle kunna utnyttjas negativt i Iran. Marmor eller ej, naket är naket, lät det skruvade resonemanget.

Tilltaget låter måhända absurt, men har flera föregångare. Självaste Picasso drabbades 2003, då en vävd version av hans Guernica-målning i FN-byggnaden i New York täcktes med ett blått skynke. Skälet var, att den hängde just utanför entrén till säkerhetsrådets sammanträdesrum. Platsen var laddad: just härifrån förväntades dåvarande amerikanska utrikesministern Colin Powell meddela all världens tv-kameror säkerhetsrådets beslut om att ingripa i Irak.

Picassos Guernica är, som bekant, en ursinnig gestaltning av spanska inbördeskrigets fasor: försvarslösa kvinnor, barn och kubistiska djur bombas till småbitar av Francoregimen. Förtvivlan. Vrålande panik.

Motivet, misstänkte USA och FN, skulle fungera mindre övertygande som fond för utrikesministerns dramatiska besked - och Guernica gömdes. Att motivera ett krig mot bakgrund av konsthistoriens mest gripande fredsappell blev för mycket, till och med för FN.

Picassos målning, som gjordes i protest mot förstörelsen av den lilla baskiska byn Guernica 1937, blev världsberömd över en natt då den samma år visades på Världsutställningen i Paris. På världsutställningen visades ytterligare ett konstverk som gav en konstnärlig kommentar till dagspolitiska händelser. I Norges paviljong hängde den svensk-norska konstnären Hannah Ryggens väv Ethiopia. Verket, som är en protest mot Italiens ockupation av Etiopien 1935, visar dåvarande italienska ledaren Benito Mussolinis avhuggna huvud genomborras av ett spjut. Magstarkt. För magstarkt, tyckte fransmännen och täckte över en del av väven med ett skynke.

Konst bakom skynken är egentligen en ganska välbekant företeelse, faktiskt en del av konsthistorien själv. Tänk på alla höftskynken och fikonlöv som vi möter på konstmuseerna: en förvisso bara fläckvis genomförd censur, men ändå. Skälen är politiska, men främst moralisk-religiösa: katolska kyrkan styrde över konstens innehåll, åtminstone i vårt hörn av världen, under mer än 1000 år.

Då påvarna började samla antik konst inleddes en massproduktion av fikonlöv i Vatikanen för att täcka alla nakna skrev som nu helt fräckt visade upp sig i salarna. Inte ens Michelangelos fresker i Sixtinska kapellet gick fria: omedelbart efter hans död 1564 lät Pius IV måla höftskynken på alla profeter och kyrkofäder i Yttersta domen. Konstnären som anlitades, Daniele da Volterra, fick snart öknamnet kalsongmålaren.

Senare i konsthistorien, under 1800-talet, återkom höftskynken fast i helt ny form. Det blev populärt bland välbärgade män att beställa pornografiska målningar som levererades med ett tygstycke fäst överst i ramen, för att gömma motivet. Skynket bidrog också till en spänningshöjande effekt när det fördes åt sidan och bilden visades, kanske vid en herrmiddag.

Under Andra världskriget täcktes värdefulla konstverk för att skyddas mot hotande bombanfall. Ett känt exempel är Michelangelos David, som murades in i en tegelbox på Konstakademin i Florens. Av samma skäl blev skulpturer i parker och på torg inmurade i Madrid under spanska inbördeskriget. Dessa ofta rätt stora tegelschabrak blev så småningom ett så vardagligt och bekant inslag i stadsbilden, att många chockades då murarna ibland efter flera decennier till sist plockades ned och konsten bokstavligt talat avslöjades.

Ibland har skynken och skrank alltså skyddat konsten. Men oftare har det varit betraktaren som behöver skyddas från konstens kraft. Bakom ligger övertygelsen om att mötet med bilden blir alltför överväldigande, något som knappt är uthärdligt. En sådan hållning är förstås lätt att skratta åt. Vanlig konst. Varför skulle det vara så dramatiskt? Vi var många som skakade på huvudet åt lådorna på Kapitolinska museerna vid Hassan Rouhanis besök. De vet inte vad de sysslar med, de där ängsliga politikerna.

Men i själva verket är det ju detta, det knappt uthärdliga, som allt handlar om. Det är ju därför vi gång på gång återvänder till konsten. För att uppleva styrkan i en gestaltning som går förbi det intellektuellt formulerade, som förmedlar direkt och obeslöjat. Det kan liknas vid en uppenbarelse. Ordet, som har sina rötter i latinets revelare, betyder just att avslöja, eller att lyfta på slöjan.

Bilder och symboler har under årtusenden betraktats som farliga. Konst har ibland tillskrivits magiska krafter - långt fram i vår egen tid. Under medeltiden betraktades vissa bibliska illustrationer, illuminationer, rentav som ett slags korta chanser till direkta möten med Gud. Tanken, som också finns i ortodoxa kyrkans syn på ikoner, går tillbaks på kyrkofadern Augustinus beskrivning av människans obeslöjade möte med Gud som det paradisiska idealtillståndet. Efter syndafallet täcker Adam och Eva sina kroppar, och kontakten mellan människorna och Gud blir beslöjad, hindrad: det som Paulus i Bibelns Korintierbrev kallar för "ett dunkelt sätt, såsom i en spegel". Efter apokalypsen sker uppenbarelsen och då, skriver Paulus, "skola vi se ansikte mot ansikte".

Liknelsen är ju formulerad i religiös kontext, men orden kan också användas för att beskriva ett möte med konsten. Det som är obeslöjat, rakt, direkt och kanske på gränsen till vad som är uthärdligt. Den kicken kommer aldrig sluta locka oss. Därför är det egentligt omöjligt att tala om "bara vanlig konst".

Det handlar om något mycket mer kraftfullt än så. Det är egentligen välkänt, åtminstone bland konsthistoriker, och alldeles säkert på Kapitolinska museerna i Rom: det oförmedlade och direkta tilltal som vi upplever i konsten slår ibland ut perceptionen av allt annat. Det överröstar och förbryllar. Utmanar och tvingar. I jämförelse förefaller allt annat indirekt och dunkelt, som i en spegel. Både miljardinvesteringar, krigsinvasioner och kärnvapenavtal kan lätt förblekna i skuggan av styrkan i en sådan uppenbarelse. Därför kan vi nog utgå från, att när de där lådorna beställdes fram, visste den italienska regeringen i själva verket precis vad de sysslade med.

 

Linda Fagerström, konstvetare

Essän sändes första gången i januari 2016.

Programmet tillhör kategorin: Kultur/Nöje
Alla avsnitt från programmet OBS
OBS
OBS
Igår kl 13:04(10 min)
OBS
Tis 15 aug kl 13:04(9:00 min)
OBS
Mån 14 aug kl 13:04(8:37 min)
OBS
Tor 10 aug kl 13:04(11 min)
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".