Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1-morgon samlade som podd.
Ett avsnitt från Utrikeskrönikan
Migrantens inre resa: Ekots Alice Petrén i Stockholm
Tis 20 dec 2016 kl 10:00
Urikeskrönika den 20 december 2016. Stockholm.

Stockholm, tisdag morgon.

De senaste dagarna har vi skrivit över Facebook igen, den afghanske pappan och jag. Han är fortfarande kvar på den grekiska ön Lesbos med sin fru och sina tre barn, inte frivilligt utan fast utan att kunna röra sig bakåt till Afghanistan eller framåt. Det var den 10 årige sonen, som jag först fick kontakt med. Han satt utanför det överbefolkade och numera farliga lägret Moria och lärde sig engelska och var så oerhört receptiv.

Det var i slutet av mars. Själv har jag sedan dess hunnit göra reportage bland annat i Australien, på den italienska ön Lampedusa, i New York från migrationstoppmötet i FN och nu senast kring alla migranter i Sydafrika. Bland annat. Och jag har även varit tillbaka flera gånger på Lesbos och då alltid träffat dem. Men fortfarande har 10-årige Sahil inte fått gå i skolan. Flykting- och migrantbarnen är inte välkomna för de kan ju ha sjukdomar, säger de fastboende på Lesbos. Och pappa Farhad har fortfarande blossande röda hudutslag över hela kroppen. Och de får inga besked.

I en av sina anteckningsböcker skrev film- och teaterregissören Ingmar Bergman med stora bokstäver: Att bo längst inne i tryggheten. Det är dottern Linn Ullman som återger orden och förstås undrar man ju om någon kan det : Bo längst inne i tryggheten.

Med mitt uppdrag känns trygghet som något mycket fjärran - trygghet är det sista de har, dem jag möter. Jag associerade orden genast till den pigge 10-åringen Sahil och tänkte: Vad har hunnit hända inne i honom under denna lång tid i otrygghet av hans ännu korta liv.

När vi talar om flyktingar och migranter, blir det mest om den yttre resan. De tog sig med båt och med hjälp av smugglare och de hade mobiltelefon och de hade en liten väska med hela sitt liv i. Hon hade smink, livsviktigt och han hårgelé. Och de blir ofta siffror, så och så många klarade sig.

Men den inre resan, vad händer migranterna? Vilka sidor utvecklar de i kampen att komma fram, att överleva och bara uthärda på olika ställen? Blir man mer generös, girig eller argsint? Förändras tilliten till det egna jaget och till andra människor?

Rädsla, mardrömmar och tristess kantar säkert den inre resan, men tänk att hänga tätt nästan som inlåst i månad efter månad med sin familj, utan någon direkt positiv stimulans utifrån. Som 10 årige Sahil gör, utan att få gå i skolan.

Hans föräldrar borde aldrig ha gett sig iväg från Kabul, tänker säkert några av er, men när inte ens någon av oss på Sveriges Radio kan åka till den afghanska huvudstaden på grund av säkerhetsläget och att det vore för farligt, så är det svårt att ha en tvärsäker uppfattning, tycker jag.

I gårkväll skrev pappa Farhad att de kan ta sig till Aten, för grekiska myndigheter ska intervjua dem. Det är först om två månader, men nu är orken slut. De åker i förväg utan att veta vart de ska ta vägen. De klarar inte att vänta längre.

Det är samma känsla varje gång, vad ska jag avsluta mina meddelanden med

God jul och gott nytt år - eller?

Programmet tillhör kategorin: Samhälle
Alla avsnitt från programmet Utrikeskrönikan

Utrikeskrönika den 15 december 2017. Paris.

Utrikeskrönika den 14 december 2017. Jakarta.

Utrikeskrönika den 13 december 2017. Washington.

Utrikeskrönikan 12 december 2017, Kina.

Utrikeskrönika den 11 december 2017.

Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min Lista".