Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1-morgon samlade som podd.
Ett avsnitt från Utrikeskrönikan
Gorans bästa minne: Ekots Alice Petrén i Stockholm
Fre 30 dec 2016 kl 10:00
Utrikeskrönikan den 30 december 2016. Stockholm.

Stockholm, fredag morgon.

Förra året fick jag så här på årets sista skälvande dagar en helt underbar nyårshälsning. Den kom på Facebook och det stod:

"Hej Alice!

Det har väl gått exakt 19 år sen vintern 1996 och min prao på Ekot. De två veckorna är fortfarande bland det roligaste i mitt liv. Jag tror att jag minns precis allting: Intervjun med Alf Svensson, debatten med Jan Guillou i nån pub, misstroendeomröstningen mot Persson, alla presskonferenser i riksdagen, radiobussen, den manuella och digitala klippningen, alla taxiresor, den första uppkopplade datorn på redaktionen som ingen kunde använda...

Skulle alla ungar få prao på Ekot och få dig som handledare så skulle nog hela skolkrisen lösas på en gång.

Gott nytt år!”

Det var från Goran, en bosnisk kille som jag inte haft någon kontakt med sedan dess. Han var flykting från Sarajevo och hade hamnat i Norsborg, söder om Stockholm, ett och ett halvt år tidigare med sina föräldrar och sin storasyster. Hans mamma hade före flykten varit tandläkare och lyckats få ett jobb som tandsköterska på en mottagning i Stockholm, där min kompis Cattis också jobbade. Cattis ringde mig och sa att den bosniska kvinnans son drömde om en framtid i mediavärlden så kunde han få komma till Ekot. Jo men visst. 

Femtonåringen som dök upp var vänlig, nyfiken men också mycket tystlåten och blyg. Min man och jag bjöd hem hela familjen och de bjöd tillbaka. Pappan var ännu utan jobb, storasystern tänkte satsa på marinbiologi och de bjöd på kaffet före maten, som jag minns det.

Den fina nyårshälsningen som jag fick förra året var skickad från en strand i Thailand. Goran hade tagit med sig min bok om Frankrike till hettan och ville bara säga tack än en gång. Kunde vi inte ses? undrade han, nu 35 år gammal.

Hur glad blir man inte över en sådan hälsning?

Det tog oss ett år innan vi fick ihop våra kalendrar, men kvällen före Lucia blev det en trerättersmiddag med äkta champagne och samtal i många, många timmar. Han bjöd.

Idag är Goran kommunikationsansvarig på ett framgångsrikt, stort företag. Han hade åsikter och reflektioner om det mesta och är fullt bevandrad i svensk politik och utrikesfrågor, som är mitt stora intresse. Spåren av flykten var kanske inte helt utraderade, men ändå inte märkbara. 

Goran var tonåringen som hade överlevt striderna, som ännu syns i väggarna i Sarajevo. Familjen har skaffat en liten lägenhet där, men som alla bosnier jag känner tror inte heller Gorans familj på ett liv där. Spänningarna mellan olika grupper är fortfarande mycket starka och hat lever vidare förstod jag när jag gjorde reportage i Bosnien för bara två år sedan. 

Goran är svensk. Han är nu 35 år. Han var en flykting som fick chansen i Sverige och tog den.

Vilken fin julklapp det var att få möta honom igen.

Må 2017 bli ett ljust år!

Gott nytt! 

Programmet tillhör kategorin: Samhälle
Alla avsnitt från programmet Utrikeskrönikan

Utrikeskrönikan 24 november med Jan Andersson.

Utrikeskrönikan den 23 november

Utrikeskrönikan 22 november 2017. Stockholm.

Utrikeskrönika den 21 november 2017. Seoul.

Gåtan om ett piano: Claes Aronsson i London Mån 20 nov kl 10:00(3:09 min)

Utrikeskrönikan den 20 november 2017. London.

Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".