Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.
Ett avsnitt från OBS
Zygmunt Bauman och konsumtionssamhällets slukhål
Ons 18 jan kl 13:04
Nyligen dog sociologiprofessorn Zygmunt Bauman, 91 år gammal. Katarina Wikars återvänder till hans sena och ständigt aktuella böcker "Konsumtionsliv" och "På konsumtionsindustrins soptipp."

”Hela mitt varumärke uppätet på några dagar.” Så sa den numera bortglömda tevekändisen Doktor Åsa för några år sedan när hennes man greps misstänkt för att ha satt eld på Harry Scheins villa.

Det påståendet som jag till och med satte upp på anslagstavlan är som själva facit till den nu avlidne sociologen Zygmunt Baumans tes om konsumtionssamhällets slutgiltiga upplösning. Vi är inte längre vare sig förförda konsumenter eller suveräna shoppingagenter utan vi har blivit själva varorna. Identiteten som ett självförverkligandeprojekt – ett flytande jag skapat för att skicka ut på olika arenor – och man behöver bara närstudera en dejtingsajt för hålla med om att vi har själva har blivit varorna.

Ett alltid växande antal singlar försöker där år efter år sälja sig själva på känslomarknaden, till alldeles nyss genom att framhäva de mest gångbara egenskaperna, men numera räcker det med ett retuscherat foto från bättre dagar. Ytan är det innehåll man orkar med. Skammen är - att man inte gjorde sig till det man kunde ha blivit. Så sa Zygmunt. Det här kan kallas rädsla att inte lyckas med självfabriceringen. Han menade också att vi lever i en bekännelsekultur där vi går runt med datorer som elektroniska biktstolar men krockar inte den tanken med varusamhällets innersta logik? Kan två självupptagna individualister över huvudtaget mötas? Vem vågar ge upp sig själv numera i kärleken?

I detta hav av obegränsade möjligheter måste det ständigt analyseras vad är det som får subjektet som samtidigt är objektet för någon annan att stanna upp när det alltid finns något bättre, snyggare, rikare ett klick bort? Eller en scrollning ner. Samtidsmänniskan håller alla bollarna i luften samtidigt, stänger inga dörrar, och kan i ett nafs utan dåligt samvete blocka de oönskade kontakterna. Man har inte längre något etiskt ansvar för den andre. Samtidsmänniskan behöver aldrig mer titta någon i ögonen.

För maten kommer hem, sakerna kommer hem, skräpet körs bort. För oavsett om man nu gillar detta konsumtionssamhället eller inte, så måste man säga att det blir väldigt mycket skräp. Det behöver man inte citera Zygmynt Bauman för att upptäcka. Fast nu gör jag det ändå: ”Det är tack vare den höga förslösningstakten och den allt kortare tiden mellan begärets växande och slocknande som subjektivitetsfetischismen hålls vid liv.” För om alla helt plötsligt bara blev nöjda med vad dom redan har så skulle hela alltet falla ihop – åtminstone i den hyfsat rika delen av världen får vi alltid receptet att vi ska shoppa oss ut ur kriserna. Fylla alla hålen - med ännu mera saker.

Min mamma som inte hade varit i en större affär sen åttiotalet, hon slängde ingenting, och det mesta hon hade var från tiden då saker var ämnade att hålla en livstid eller två. Före slit- och slänget. Konsumtionssamhället hade gått henne helt förbi. Kom inte hit med fler grejer, här har vi så det räcker, sa hon när jag försökte köpa något. Men så kunde hon också bli genuint glad över någon elektronikpryl som redan funnits i handeln i något decennium, storögt förundras som barnen förr i världen på julafton, över en elektrisk vattenkokare eller en elsladd med strömbrytare så man släpp dra kontakten till tjockteven ur väggen varje kväll. Tänk vad de kan hitta på ändå, kunde hon säga.

För när såg man någon bli lycklig över en sprillans ny iphone senast? Innan den är ur förpackningen har det kommit en ännu nyare modell.

En gång såg jag Zygmunt Bauman på en scen med dåvarande polske presidenten: Det var på invigningen av den stora europeiska kulturkongressen i Wroclaw, och så här sammanfattade min kollega Anna Tullberg vad Zygmunt Bauman hade sagt:

Han sa att Europas historia var som en kniv med bladet vänt framåt, man visste inte riktigt vart det pekade och vad som skulle hända, däremot kunde man bestämt säga att inget skulle förändras av det som redan hänt.

Sa han så?

Jag tror det.

Ett citat att fortsätta grubbla över. Men tillbaka till konsumismen. ”På konsumtionsindustrins soptipp” heter den senaste boken jag läste av och med Zygmunt Bauman, och där följde han upp resonemangen kring kravallerna i Londons förorter för ett antal sensomrar sen: menade att dessa nutida sociala minfält uppstår genom en kombination av konsumistisk ideologi och ökande ojämlikhet – som en revolt av frustrerade konsumenter helt enkelt. Att i en tid där konsumtionen har blivit en rättighet och plikt väcks vrede hos de som inte har möjlighet. Vi har helt enkelt gått från att vara medborgare till att bli konsumenter eller defekta konsumenter, menade han. Som om att vara fattig vore ett personligt val. Skyll dig själv.

Jag läser i Expressen om några tonåringar som blir utslängda ur ett varuhus där de försökte sova över. Det kallas en ny trend. Att vilja övernatta i ett köpcenter. Är det inte höjden av butiksberoende? Ändå är otillfredsställelsen konsumtionssamhällets drivkraft nummer ett. Hos alla dess medlemmar. Förväntningarna måste krossas. Du kan inte fånga alla Pokemons, eller? Konsumtionssamhället är som ett slukhål, det går inte att köpa klart, och sen bli lycklig. Det kommer alltid att fattas något. ”Nya behov behöver nya varor, nya varor behöver nya behov och begär.” Sa Zygmunt. Det tar aldrig slut. Till och med vilan har sina appar numera. Som kontrollerar hur mycket du sover.

En av dem som först analyserade konsumismen var den italienske författaren och filmaren Pier Paolo Pasolini och det har alltid varit vänstern som varnat för den. Så egentligen går det väl inte att kontra med den slovenske filosofen Slavoj Zizek, men han har faktiskt en helt annan ingång till det gamla problemkomplexet, för om det på sjuttiotalet sas att konsumtionen gjorde oss alienerade menar han att den nuförtiden ses som det autentiska förverkligandet av ens sanna jag. Man kan fundera lite över ideologin och den smarta retoriken hos det gamla kapitalet, hur det gick till när socialt ansvarstagande och tacksamhet blev dess nya motton. Det är som om det helt plötsligt går att köpa sig till att bli en bättre människa. Handla rättvisemärkt och ekologiskt, eller som det nyligen sas i reklamen hos en av våra coola designers i skrynkligt linne: ”Tunna tyger låter ärligheten skina igenom”.

När slipper en sak att vara vara? Att aldrig behöva ge sig ut på marknaden igen? Att få vila utan att behöva få sitt värde utskrivet i reda pengar? När slipper en människa? Vara en vara. Det enda man med säkerhet vet är allting slutligen hamnar i samma hög, på tippen eller hos någon som köper upp hela hem. Och en gammal dejtingprofil fladdrar utan sin ägare runt vad som säkert inte heter cyberrymden längre. Tills ingen betalar mer. Men det finns en väg av ansträngning som den österrikiske författaren Thomas Bernhard stakade ut: ”Oavbrutet är vi allesamman mänskor som andra människor har kastat bort och som varje ny dag måste finna sig själva på nytt, mödosamt plockas ihop, sättas samman.

Katarina Wikars

Programmet tillhör kategorin: Kultur/Nöje
Alla avsnitt från programmet OBS
Vem vet mest om framtiden? Tor 14 dec kl 13:04(8:47 min)

Hur ser världen ut imorgon? Nästa vecka? Om ett år? Att förutspå framtiden är en svår konst. Men det finns några som lyckas bättre än andra: Superprognostiker. Hur gör de egentligen?

Den traditionella synen på naturen är naiv och romantisk, menar ekofilosofer som förespråkar "svart ekologi". Författaren och kritikern Dan Jönsson utforskar idéerna och efterlyser hopp om räddning.

Sverige behöver vinterkräksjukan Mån 11 dec kl 13:04(9:03 min)

Det var David Qviström som gav Sverige vinterkräksjuka – ja, ordet ”vinterkräksjuka” alltså, som han introducerade i svenskan. Här funderar han på varför vi skapar nya ord och förändrar språket.

Många drömmer om att skriva en roman men få gör det. Vad är hemligheten? Journalisten Anna Thulin har läst nya böcker om skrivande av yrkesförfattarna Stephen King och Haruki Murakami.

Ishiguro har barnets blick på världen Ons 06 dec kl 13:04(11 min)

Nobelpristagarens romanfigurer befinner sig ofta i ett mentalt mellanterritorium där de med barnets blick balanserar på gränsen mellan fantasi och verklighet, menar författaren Madeleine Hessérus.

Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min Lista".