Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Publicerades tisdag 10 januari kl 10.01

Det skyhöga tornet från framtiden. Signaturbyggnader del 2

- Det är ett skådespel dygnet runt. På dagen har vi naturligtvis vattnet, på natten alla ljus som tänds upp i staden, bilarna rör sig, det tänds och släcks, trafikljus… Hela flödet i Malmö, som gör byggnaden till ett konstverk dygnet runt på något sätt.

Ja, här står vi. Jag och han som varit Concierge på Turning torso ända sedan öppningsdagen 2005, Jan Andersson, en bra bit ovanför Malmös västra hamn. Högst upp i skyskrapan som skruvar sig runt sin egen axel till synes utan ansträngning, som en balettdansös.

Det är den nog allra mest kända svenska signaturbyggnaden, konstruerad av en världens mest berömda arkitekter, ditbaxad av en lokal superentreprenör.

I dag liknar den häpnadsväckande välhållen science fiction. Resultatet av de visioner som mer eller mindre medvetet uppkom inför millennieskiftet: om hur framtiden skulle se ut. Före, under och efter byggprocessen i början av 2000-talet dessutom hemsökt av ständiga konflikter, som tycktes få tornet att vrida sig i plågor och ingenting annat.

Men nu är det slutet av 2016 och allt känns lugnt härinne.

Vad är det för rum vi befinner oss i?

- Nu står vi i ett av våra konferensrum, på våning 54. Det ligger 179 meter över marken i byggnaden som är 190 meter hög. Det här rummet är 130 kvadratmeter och här kan man vara 75 personer – och vi får lov att ha högst 120 personer samtidigt på plan 53 och 54, av säkerhetsskäl, säger Jan Andersson.

Finns det någon siffra du inte kan?

- Inte av värde. Men jag vet inte hur många skruvar vi använt i huset… eller hur många meter kabel, för det har varit omöjligt att ta reda på.

- Här till vänster ser du då Öresundsbron, Saltholmen, de små öarna där: Flakfort och Middelgrund, som ligger mellan Malmö och Köpenhamn. Och så är det Kastrup, du ser Örestad, de svarta höga husen där borta, och Köpenhamn. Sedan har du kusten där upp mot Helsingör.

Jag måste erkänna att jag har svindel – men känner ingenting sådant härinne. Har du svindel?

- Jag hade det innan jag började med Turning torso, men inte nu. Det var någonting jag var tvungen att vänja mig av med – för i början var man här när det inte fanns några ytterväggar, då man var tvungen att ha livlina på. Så, nej… jag kan inte säga att jag har svindel.

Det måste ha varit nästan tortyr, kan jag tänka: att tvingas vara häruppe då om man har svindel.

- Ja, det var tufft i början. Byggarna stressade mig lite grann och sade: ”Det är klart du ska med upp. ”Nej, jag väntar tills väggarna är färdiga och hissen är på plats”, försökte jag. Men de fick med mig upp i bygghissen som fanns på utsidan. Och du vet hur en sådan är, den skramlar och har nät under så man kan se rakt ned på marken… Det tog tre och en halv minut att åka upp till taket med den – medan det tar 38 sekunder med den riktiga hissen nuförtiden. Men de stressade mig så att jag var tvungen att göra det. Och efter det har jag inte haft några som helst problem med svindel, säger Jan Andersson.

*

Historien om den spanske arkitekten Santiago Calatravas spetsprojekt – Europas högsta bostadshus – är ungefär lika skruvad som själva byggnaden. Vrider sig även den kring sin egen axel: börjar i Malmö men slutar på Malta, efter att ha snurrat minst ett halvt varv på vägen.

Mellan vision och verklighet, från de första tankegångarna vid mitten av 90-talet till den försenade och gravt fördyrade invigningen år 2005. Eller, om man så vill: mellan folkhemmet och formel ett.

Vi återkommer till allt det där – och börjar på vårvintern 2001.

(Ur Kulturnytt 2001:)

”I går togs det första spadtaget till skrapan, som ska stå klar i början av 2003. Kulturnytts Leo Gullbring var på plats vid grävandet – och på plats var också stjärnarkitekten Santiago Calatrava. Han var byggt stort och uppmärksammat över hela världen. Men nu är han alltså i Malmö för att bygga skrapa.

(Calatravas egen röst.)

Ja, det är inget underligt med att bygga skyskrapa i Malmö, säger Santiago Calatrava. Ni har ju redan Kronprinsen, där människor bor på höjden. Dessutom är skyskrapor ekologiska: de kräver mindre markyta än vanliga hus.

Nå, hur ska då den här 187 meter höga skyskrapan se ut? Calatrava travar upp en rad kuber, som vrider sig runt en axel. Det påminner om en klassisk skulptur. Och det är just kännetecknande för Calatrava att han låter sig inspireras av människors och djurs anatomi. Turning torso erbjuder visserligen inga asymmetriska överraskningsmoment, som i många av hans andra projekt, men det finns en vila och balans i rörelsen som kommer att ge Malmös västra hamn ett alldeles speciellt riktmärke.

Men samtidigt kommer Turning torso bli en underlig skapelse: en ensam skulptur, vars kraft utmanar hela området och som anger en helt annan skala. Varför blir det inte fler torn? Varför passar man inte på att bygga ett Malmö downtown?”

Men den indirekta starten av Turning Torso-projektet, hela det här bokstavliga framtidsbygget, går att spåra långt mycket tidigare än under bostadsmässan Bo01 i Västra hamnen.

(Ur Radioarkivet 1943:)

”Vad som sker på ett varv är så påtagligt. Stora stapelbäddar bredvid varandra, med sina kranbryggor. På stapelbäddarna järnskelett till fartyg på tusentals ton i olika stadier av fullkomning. Från sådana som bara har de massiva bottenplåtarna sträckta, över sådana där spanten som väldiga revben av stål pekar upp i höjden, till sådana som redan fått skelettet täckt av en hopsvetsad hud av järn och stål. Lyftkranar och vinschar i rörelse överallt, släggor dåna mot plåt, och på smäckra ställningar utanför och inuti fartygsskroven rör sig arbetarna som myror, ofta på ganska svindlande höjder.”

Ja, kanske är det här, på Kockums mitt under andra världskriget – i hjärtat av den malmöitiska varvsindustri som då verkligen började blomstra – som även historien om Turning Torso tar sin början. Med stadens första dramatiska landmärke: Kockums-kranen. Eller kanske ännu långt tidigare, med den så kallade Baltiska utställningen i Malmö 1914.

Jag träffar statsvetaren Dalia Mukhtar-Landgren på hennes tjänsterum vid universitet i Lund för att reda ut perspektiven. Hon har doktorerat på den så kallade platsmarknadsföringen av Malmö, där både Bo01 och Turning Torso var centrala ingredienser.

- För mig, när jag började forskarutbildningen 2002, var det så paradoxalt att Malmö – som ju var en stad med stora sociala klyftor och tydliga ekonomiska problem – plötsligt arrangerade den här bomässan i Västra hamnen. Jag minns så väl att det kostade 150 kronor i inträde. Folk var ju vansinniga på att en stad med stora sociala klyftor hade en bomässa med lyxbostäder, som man beskrev det då, och där vanliga Malmöbor alltså skulle betala 150 kronor för att komma in.

- Även för mig framstod det här som oerhört paradoxalt. Så jag försökte nysta i det: Vad är det som gör det här möjligt? Hur kan man helt försöka tänka om en stad, skapa en ny identitet? Då började jag undersöka om Malmö har deltagit i sådant här tidigare. Stockholmsutställningen är ju väldigt välkänd, men i viss utsträckning även Baltiska utställningen i Malmö. Så jag läste om Baltiska utställningen, gick tillbaka till arkivmaterial från 1913 och 1914 – och upptäckte då att det fanns väldigt mycket likheter med Bo01. Dels att man ju faktiskt planerade staden för en utställning, dels den här kritiken som fanns redan då: att det här bara var ett spektakel för de rika.

(Musik.)

Vad vi hör är en inspelning av Malmövalsen från 1917. Titeln är ”På Baltiskan”, vilket alltså hänvisar till den berömda utställningen i staden några år tidigare.

- Och så såg jag det att den här bilden av att man ska använda staden lite som ett varumärke är ju något som varit kännetecknande under en väldigt lång tid. Ja, jag landade i Eiffeltornet och den typen av stora byggnader som man använde i vad man på den tiden kallade ”fredlig täflan” mellan olika industriländer, säger Dalia Mu

- Det finns ju en bild av Malmö i svensk kontext som en väldigt framstående industristad, ibland har den beskrivits som Den svenska modellens vagga och så vidare. Och det finns också en föreställning om att den här typen av utställningar, uppseendeväckande byggnader och liknande är viktigt för att skapa en bild av en stad. ”Hit ska du komma och investera, här ska du bo och arbeta!”

- I dag pratar vi om det som kallas Trickle-down-economy, det vill säga en sorts nedsippringseffekt. Att om du satsar mycket på den här typen av evenemang så sätter det staden på kartan, lockar företag och invånare, turister, som kommer att investera – och de här pengarna kommer sedan att sippra ned och komma hela befolkningen till godo.

Hur kommer då Turning torso in i detta?

- Om vi tänker i ett principiellt, teoretiskt, perspektiv så fanns det ju en föreställning om att den här platsmarknadsföringen var nödvändig för att vända ”skutan”, som man ofta talade om i de här gamla industristäderna. Och då var arkitektoniska flaggskepp en del av detta. Man talade om Bilbao, Guggenheim-museet där, och ”Bilbao-effekten”. Det fanns också andra goda exempel på hur en uppseendeväckande ny byggnad kunde sätta staden på kartan. Så Turning torso ingår, kan man säga, i ett program av åtgärder för att ändra identiteten, säger Dalia Mukhtar-Landgren.  

Men att ändra en stads identitet är knappast någon vals på rosor. Inte ens i Malmö kring millennieskiftet, med ett så skriande behov, efter varvsnedläggningar och strukturomvandling.

2002 monteras också Kockums-kranen till slut ned och baxas iväg till Sydkorea – där den sägs kallas för ”Malmös tårar” i folkmun. Ändå var ju staden på väg att få ett nytt landmärke, egendomligt vältajmat med bortforslandet av det tidigare.

Fast saker och ting gick inte riktigt som det skulle med Turning torso. Så här lät det i Ekot sommaren 2004:

”Extrastämman var stängd för utomstående och hölls med anledning av de ekonomiska problemen med bygget. Nyligen beslutade HSB Malmö att lägenheterna i Turning torso ska hyras ut, eftersom bostadsrätterna varit svårsålda.”

Men problemet med att sälja lägenheterna, som blev alltför dyra på grund av hela byggets skenande kostnader, var bara ett i raden. På vägen tycktes samtliga närmast inblandade hamna på gränsen till nervsammanbrott under eviga diskussioner och skärmytslingar. Även stjärnarkitekten själv.

(Ljud ur dokumentär.)

I Fredrik Gerttens fantastiska dokumentärfilm från 2005, ”Sossen, arkitekten och det skruvade huset”, får vi bokstavligen följa med bakom Turning torsos kulisser. Här hörde vi Santiago Calatrava klaga på den mentala temperaturen, under ett minst sagt förtätat möte mellan arkitektens eget folk från Spanien och HSB:s ansvariga för bygget på plats i Malmö, och på vad han menar är en ”döv dialog”.

Men det är nu dags att introducera Johnny Örbäck. Han som kallas ”Sossen” i dokumentärens titel – och som kanske ändå spelar själva huvudrollen i den här historien. Den lokale HSB-chefen och superentreprenören som lyckades få Calatrava att bygga Europas högsta bostadshus i just Malmö av alla ställen. Och dessutom för HSB:s räkning: bostadsbolaget med rötterna djupt i det socialdemokratiska folkhemmet.

I dokumentären får vi verkligen insyn i Johnny Örbäcks tankar:

(Ur dokumentären.)

”Jag har funderat mycket på morgondagen, naturligtvis. Att konstatera att vi har åt helvete för höga kostnader… sedan blir det ju mitt problem att försöka hitta en förklaring till det. När vi drog igång det här så skulle vi vara färdiga 2002 – och nu kommer vi vara färdiga till 2005. När jag träffar 350-400 HSB:are i morgon så är det viktigaste för dem… ja, dels är det ju deras inställning, naturligtvis, till projektet. Det gäller att försöka förflytta den så att de ändå ska se att det faktiskt är ganska naturligt att det är HSB som gör det här.”

… och även vara med under själva det här avgörande mötet:

(Ur dokumentären.)

”HSB-vänner: jag har naturligtvis under den här resans gång funderat väldigt mycket. Men inte med utgångspunkt i den kritik som kommer utifrån, att det enda jag håller på med är att bygga ett monument över mig själv. Det är inte det som man tar åt sig av. Det som man naturligtvis tar sig en fundera över, och som jag har gjort, är när man fångas – och det måste jag ju säga att jag gjort, fångats oerhört mycket av projektet Turning torso. Från första gången jag såg skulpturen och kände att: Tänk att inom ramen för HSB få skapa ett bostadshus av detta!

Det är en fantastisk känsla… som en Formel 1-bil. Vad är det då Formel 1 står för? Ja, naturligtvis är det spetsigt, det ligger långt fram, det är ett fåtal som sysslar med det inledningsvis. Men vad är det som händer sedan? Jo, det mesta av det vi ser utvecklas i Formel 1-bilar blir förr eller senare standard.

… liksom på en senare HSB-sammankomst, efter det att chefen Johnny Örbäck inte beviljats ansvarsfrihet.

(Ur dokumentären.)

Ja, som ni förstår är hjärtat och huvudet fullt av väldigt mycket kring det här just nu. Jag vill bara bli rättvist behandlad! Det är det enda! På de punkter jag brustit så tar jag mitt ansvar. Det finns så oerhört mycket i det här och… skälet till att jag gick hit i dag det var naturligtvis att jag fick en chock när jag inte fick ansvarsfrihet och därför ville jag lyssna till vad de egentliga skälen var. Det är ju som att hamna i ett häkte, det hoppas jag att folk förstår: man är ju fullständigt utestängd från arbetsmarknaden. Så jag tar mitt ansvar – men jag vill banne mig ta ansvar för det jag har brustit i, men inte på en massa andra punkter!

I den här smärtpunkten tycks historien om Santiago Calatrava, HSB, Turning Torso och Johnny Örbäck sluta. Men allt finns ju kvar: allting överlevde. Arkitekten, organisationen, byggnaden – liksom entreprenören själv.

Nuförtiden håller han till på Malta, efter en turbulent tid under egentligen hela 00-talet. Från byggstarten av Turning Torso – och fram till och med en annan ekonomisk härva inom HSB Malmö. För den dömdes också Johnny Örbäck till långt fängelsestraff, innan han sedan blev frikänd i högre instans.

När jag nu ett drygt decennium efter invigningen av Turning Torso 2005 ringer upp honom på Malta, frågar jag hur Örbäck i dag ser på hela den här processen.

Han börjar med att säga att det mesta – bokstavligen – gick enligt ritningarna ända fram till hösten 2001.

- Sedan hände det någonting, när de flög in med flygplanen i World Trade Center. Då började journalisterna att ställa mycket frågor. De gick även till konsulter vi anlitade, som fick lite kalla fötter. Jag var överens med Calatrava om att mängden betong och armering räckte för att det skulle vara ett ytterst tryggt hus – och dessutom var byggtekniken helt annan än den i World Trade Center. Men nervositeten steg och det kom artiklar i tidningarna… Vi hade då en lista med folk som ville köpa bostadsrätt i huset och de började bli oroliga. Jag hade bara en enda sak att göra: in med mer betong, in med mer armering. Det fanns inget annat att göra, jag var tvungen att stilla opinionen!

Du hamnade ju också i ett rättsfall, den här Luxemburghärvan i HSB, med pengar som försvann dit. Och du dömdes till och med till i Tingsrätten till 1,5 års fängelse, vilket sedan upphävdes av Hovrätten 2008… Hur tänker du på det där nuförtiden?

- Det som var det värsta var tidsutdräkten: det tog ju två och ett halvt, nästan tre år. Vad jag förstår så var det ju Skattemyndigheten som gjorde en granskning av två stycken affärer som jag var inblandad i, för HSB Malmös räkning, och som de började ställa frågor kring.

Hur kommer det sig att du bor på Malta i dag? Det har inget med detta att göra, eller?

- Nej, det har det inte. Möjligen på så sätt att jag kände att det skulle vara svårt att få uppdrag: många resonerar ju ”ingen rök utan eld”. Och jag ville inte hamna i situationen att bara höra att ”Nej, vi har inte utrymme för dig här” eller ”Vi tackar nej till ditt erbjudande.” Det ville jag inte höra, för det trycker ju ner en om något. Så då sade vi att vi hittar på något annat! Och då blev det Malta.

Tycker du att du har uppskattas tillräckligt för din roll i skapandet av Turning torso?

Nja, under en viss period så… många som inte befann sig i Malmö trodde ju att det här åtalet hade något med Turning torso att göra. Men i övrigt har jag fått nog många klappar på axeln.

Där lämnar vi den omstridde Johnny Örbäck på sitt Malta. Uppe i Turning torso går Jan Andersson fortfarande längs fönstren och spanar ut över sin hemtrakt.

- Jag blir aldrig trött på utsikten! Det är något nytt varje dag, beroende på hur vädret är. Ibland kan det vara så att molnen ligger utanför fönstren här som ett bomullstäcke, som i ett flygplan på väg ned för landning. Ibland när man kommer hit på morgonen så är det helt mulet där nere – medan solen skiner häruppe, från en blå himmel. Man ser hur området här vid hamnen utvecklas, hur man bygger. Eftersom jag vet vad som ska hända under de närmaste sexton åren framöver så är det spännande att se när man de facto börjar bygga och utveckla, vad som ska rivas och vad som ska vara kvar…

Hann du träffa Calatrava?

- Jajamen! Jag träffade honom flera gånger under byggnationen – och sedan den 20 november 2015, då jag fick äran att åka till Chicago och hämta pris på vad man kan kalla ”höghusens Oscargala”. Vi fick pris för att Turning torso är det hus som har betytt mest för arkitekter och nytänkande de senaste tio åren över hela världen. Pris nummer 14, för övrigt, som huset har fått under 10 år, säger Jan Andersson.

Det var ju en ganska turbulent förhistoria. Först denna enorma vision, där Johnny Örbäck var någon sorts hjälte, och sedan blev han motsatsen: någon sorts syndabock. Hur ser du på den utvecklingen?

- Ja, jag säger att utan Johnny Örbäcks idé om Turning torso hade vi inte haft det här landmärket, som har satt Malmö och Sverige på kartan inför hela världen. Jag vet: jag har haft föredrag för 120 000 personer under elva år, från USA, Korea, Japan, Kina. Då vill man veta hur vi byggde det, varför, och vad det är för teknik vi använt. Hur har vi fått huset att i den här vridna formen, hur gammalt huset kan bli…

Hur gammalt kan huset bli?

- Hundra år är den absoluta livslängden. Den tänkta livslängden, säger Jan Andersson.

*

Jag frågar statsvetaren Dalia Mukhtar-Landgren på Lunds universitet om hur Turning torso landat i opinionen, ett drygt decennium efter invigning.

- Det är svårt att säga. Västra Hamnen har på något sätt blivit lite mer folkligt än vad man tänkte sig, i och med att det är många som åker och badar där och så. Och Turning torso är ju ändå ett landmärke med många turister som åker dit.

- Sedan är ju Malmö en gammal industristad – och jag tror att det är kännetecknande med de här ”starka männen”. Även Kommunstyrelsens tidigare ordförande Ilmar Reepalu förknippas ju med mycket av allt detta: som om det skulle vara han personligen som gjort det. Ja, man väljer ut enskilda män som bygger höga hus och så tycker man att det är… Ja, jag vet inte.

Har då hela den här platsmarknadsföringen i Malmö varit lyckad?

- Man har ju verkligen lyckats med det man föresatt sig: att skapa en ny identitet för Malmö. Jag vet att Malmö ofta ses som så kallad Best Practice i EU-sammanhang, alltså ett gott exempel på hur man ”vänder den här skutan” och skapar det här nya postindustriella sammanhanget. Men talar man i bredare sociala termer så är ju Malmö fortfarande en stad med stora sociala klyftor, säger Dalia Mukhtar-Landgren.

- Det har ju funnits en bild hos tjänstemän och politiker som jag intervjuat att det här är det som vi behöver göra för att skapa arbetstillfällen i Malmö. Man har nog verkligen trott på den här Trickle down-tanken: att det här ska kunna omformuleras och skapa nya för alla. Sedan har det ju inte blivit så. Det ser vi ju, att klyftorna ökar i Malmö och att det är väldigt stora skillnader mellan olika bostadsområden.

- De här gamla industristäderna är ju ofta hamnstäder – och det är ofta städer med hög arbetslöshet, till följd av industrinedläggningar eller omflyttningar. Det är också städer med hög andel med utländsk bakgrund, många invandrare. Och tidigare osynliggjorde man i stor utsträckning klyftor i städer: man ansåg inte att det var attraktivt eller något man kunde locka företag med. Sedan har ju det förändrats till att man har börjat se det här mångkulturella som en resurs: bilden av det kosmopolitiska, det här lite spännande, de indiska kryddorna som hänger i luften på Möllevångstorget i Malmö, för att visa på någon sorts internationell kosmopolitisk touch i staden. Och samtidigt har man ju i stor utsträckning också osynliggjort både de sociala klyftorna som finns i städerna – liksom de delar av befolkningen man inte upplevt som tillräckligt attraktiv för att visa upp, säger Dalia Mukhtar-Landgren.

- Vad vi ser i en svensk kontext är ju en urbanisering: folk flyttar till stora städer. Men vi har också många städer i dag som är utflyttningskommuner. Många av dem har också försökt att lösa problemet genom den här typen av marknadsföringssatsningar. Man har i det varit väldigt inspirerad av en forskare som heter Richard Florida, som också varit här i Sverige. Men nu har även Florida vänt lite, och även litteraturen vänder – och menar att folk inte nödvändigtvis flyttar till de hippaste städerna utan dem med bäst vård, skola och omsorg. Att människor baserar sina val på kanske andra faktorer än vad man kanske antagit. Den här ”kreativa klassen” kanske ändå inte är så stor. Det kanske inte är den som i högsta grad bidrar till skattekraften i en svensk kontext – utan det är ju en 45-årig sjuksköterska med 2,1 barn som man kanske ska locka. Och inte den här unga dataspelsutvecklande killen på skateboard.

Du bor själv i Malmö. Vad tänker du när du ser Turning torso?

- Jag har en femåring, som tror att Storm Troopers i Star Wars bor där. Det är väl delvis för att jag sagt att de gör det, men… det ser verkligen ut som ett sådant hus där de skulle kunna bo, säger Dalia Mukhtar-Landgren.

*

Så tornet från framtiden står där och vrider sig bekymmerslöst kring sin egen axel, solar sig i glansen, prålar med sin egen skönhet. Vajar knappt märkbart i opinionsvinden.

Hur känns det när det blåser riktigt mycket häruppe?

- Det är ju inte så att det gungar, jag skulle nog mer vilja beskriva det som vibrationer på en färja mellan Malmö och Tyskland. Man känner alltid vibrationer på den – och så är det häruppe också, beroende naturligtvis på hur mycket det blåser. Men hyresgästerna märker det: de har filmat när deras taklampor gungar lite fram och tillbaka. Så visst rör huset sig. Och det måste det ju göra.

Jag skulle nog känna mig tryggare på havet då, på en färja, än i lufthavet. Hur är det med dig?

- Ja, om vi ska jämföra det så… hade jag nog kanske känt mig tryggare på havet om det blåser ordentligt, säger Jan Andersson.

Upptäck innehåll från programmet P1 Kultur – podd
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.