Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.
Ett avsnitt från OBS
Utomjordingen - den perfekta fienden
Tis 17 jan kl 13:04
När utomjordingen skildras på film är katastrofen nära. Men vad är det vi är rädda för egentligen? Malin Krutmeijer ser filmer som handlar lika mycket om människan som om främlingar från rymden.

För ett tag sedan berättade den inflytelserike fysikern Stephen Hawking att han blir alltmer övertygad om att vi inte är ensamma i universum. Han sa också att han var rätt säker på var i världsrymden vi borde leta efter liv.

Det låter ju både spännande och hoppfullt, men det tyckte inte Hawking. Tvärtom: han varnade för att svara på eventuella signaler därutifrån, för det är långt ifrån säkert att avsändaren är vänligt sinnad.

Och när han argumenterade för den ståndpunkten blev det riktigt intressant. Det skulle kunna bli som när urinvånarna i Amerika mötte Christopher Columbus. Det gick ju inte så bra. Utomjordingarna kan också, sa han, vara så otroligt starka och mäktiga att de inte ser oss som mer värda än bakterier.

Som man känner sig själv känner man andra. Tänk om de är som vi: härsklystna och våldsamma, med kortsiktig egen vinning för ögonen i varje givet läge.

Precis så skildras utomjordingar ofta på film, när de kommer till jorden. De vill åt våra resurser, de experimenterar på oss, de parasiterar på våra kroppar och själar, de vill utrota oss med en högteknologisk krigsmaskin och så vidare. Lite som människor och länder tenderar att uppföra sig mot varann.

Ta klassikern ”Invasion of the body snatchers”, eller ”Världsrymden anfaller” som den något mer oprecisa svenska titeln löd när filmen hade premiär 1956. Den är ett exempel på parasittemat, men speglar också en politisk situation.

Här börjar människor i en småstad i USA plötsligt verka konstiga. De beter sig nästan som vanligt, men de är märkligt känslolösa. Det visar sig att utomjordiska växter producerar kroppar som är identiska med enskilda, riktiga människors. När den riktiga människan somnar dör den gamla kroppen och den nya tar över hennes själ. Hon blir en maskinlik, känslostum version av sig själv och sätter genast igång att propagera för att detta är rätt och skönt. Ingen är att lita på: också poliser kan ha förlorat sina själar.

Filmen kom mitt under Kalla kriget och McCarthy-eran i USA. Den omedelbara tanken är förstås att den är en varning för kommunistiska infiltratörer och deras totalitära strävanden, men andra har tvärtom läst den som en varning för den paranoida kommunistjakten.

En annan klassiker, romanen ”Världarnas krig” av H.G Wells, har filmatiserats flera gånger från 50-talet till 2000-talet. Här kommer utomjordingarna från Mars och tänker kolonisera jorden med hjälp av överlägsen krigsteknologi. Förödelse och död sprider sig, men till sist knäcker ändå vår bakterieflora marsianerna. Den var de inte rustade för.

De utomjordiska kolonisatörerna får sig alltså en dos av det som under den europeiska kolonisationen drabbade ursprungsbefolkningarna så svårt. Där europeiska vapen inte knäckte dem, gjorde europeernas sjukdomar det.

Krigstemat står starkt när utomjordingarna anländer på film. USA, och särskilt då landets armé, får ofta visa framfötterna och leda mänskligheten till seger.

Ett givet exempel är Roland Emmerichs både charmiga och tokpatriotiska storsuccé ”Independence day” från 1996. Här glider enorma rymdskepp in över jorden och förmörkar himlen. Utomjordingarna vill förgöra oss och verkar omöjliga att slå ut. Men olika sorters män, däribland en alkoholiserad före detta stridspilot, en ung, grabbigt frifräsande marinkårskapten, en knasig vetenskapsman och en smart dataexpert, hittar sätt. De anförs av en stadigt maskulin president och sista striden utspelas på USA:s nationaldag. Om vi lyckas idag, manar presidenten mannarna, blir 4 juli inte längre helgdag bara i USA, utan en befrielsedag att fira över hela världen. ”Today, we celebrate our independence day!” brölar han.

Några år efter Sovjetunionens kollaps får USA visa sig som ensam, rättmätig supermakt att sluta upp runt, när världen hotas av en fruktansvärd fiende.

Rymdvarelserna har ofta visat sig vara de perfekta motståndarna i science fiction med krigstema. De är så ondskefulla och kallhamrade att allt våld mot dem är motiverat. Och skildringen av mötet med dem har följt med sin tid.

Vi ser det i den perverst usla rullen ”World invasion: Battle Los Angeles”. Den kom 2011, i kölvattnet av det utdragna kriget mot terrorismen och USA:s inte helt lyckade insatser i Irak och Afghanistan. Vid den här tiden är den amerikanska arméns rykte är skamfilat efter uppgifter om tortyr och skandaler som behandlingen av fångar i Abu Ghraib.

I filmen får armén verkligen upprättelse när den möter vedervärdiga utomjordingar som tänker döda oss alla och sno vårt vatten. Äntligen en fiende alla kan avsky utan betänkligheter. Filmen är ren hyllning till den amerikanska marinkåren.

I den här typen av film fyller alltså rymdvarelserna en speciell fiendefunktion, kan man säga. Men de kommer i andra skepnader också.

Om de till exempel är uttalat kvinnliga kan de vara mer psykologiskt eller mytologiskt ångestladdade. I trailern till ”Species” från 1995 är ledorden ”vacker, förförisk, dödlig”. Här har forskare naivt nog skickat ut information om jorden och vårt DNA i rymden i hopp om svar. Det får de också. Efter en trevlig inledande kontakt kommer en sändning DNA som forskare korsar med mänskligt. Resultatet är en ursnygg, mordisk kvinna med en aggressiv drift att para sig. Ibland visar hon sig i ödlelik skepnad.

Det här liknar ju ett slags urångest, och en film som också framkallar det, fast på ett annat sätt är John McTiernans ”Predator”, på svenska ”Rovdjuret”, från 1987. Här jagar en utomjording kommandosoldater i Centralamerikas djungel. Det visar sig vara en prestigejakt, där människan i likhet med ett lejon på savannen är tillräckligt farlig för att fungera som trofé för jägaren, men ändå garanterat chanslös.

Filmskaparna ger alltså Stephen Hawking rätt: eventuella rymdvarelser är antagligen alldeles för lika oss för att vara att lita på. De utrotar varenda jävel, spelar infernaliskt på våra drifter och gillar att jaga som ren sport.

Men det finns också filmer där utomjordingarna står för hopp eller något nästan gudomligt. Ett exempel är förstås Steven Spielbergs ”ET” från 1982, där några barn blir vänner med en söt och smart rymdvarelse som de hjälper hem. Också i sin några år äldre klassiker ”Närkontakt av tredje graden” presenterar Spielberg utomjordisk kontakt på ett positivt sätt. I den kommunicerar utomjordingarna med en musikalisk ljudslinga som går att härma.

Just kommunikationen med utomjordingarna har stått i centrum för flera andra filmer med positiv vinkel, varav en kom under vintern 2016. I Denis Villeneuves ”Arrival” ber amerikanska armén en språkforskare om hjälp för att prata med de rymdvarelser som parkerat några rymdskepp världen över.

Skeppen är mjukt äggformade, och de bläckfiskliknande varelserna kommunicerar genom att spruta ut svart vätska i vackra cirkelformationer.

Hela formspråket signalerar vänlighet, men det hindrar inte att de möts med skräck och aggression. ”De har sett för mycket film”, sägs det i en pricksäker metakommentar om de skjutglada militärerna på basen vid rymdskeppet i USA. Detsamma verkar gälla stora delar av allmänheten, som är tvärsäker på att detta är en fientlig invasion som snabbt måste slås tillbaka.

I filmen finns också en varnande liknelse i samma stil som Stephen Hawkings. ”Kom ihåg vad som hände aboriginerna i mötet med europeerna”, heter det. Jotack.

Men nu är det språkforskaren, tolken, som är hjälten. Hon som tror på samtal och samarbete – det vill säga något lika djupt mänskligt som våld och maktlystnad. Den omdebatterade lingvistiska Sapir-Whorf-hypotesen, att vårt språk styr vår världsuppfattning, vrids i filmen om till en hisnande möjlighet. Även om det kanske är lite flummigt så är det nästan chockartat befriande med en film som i denna konfliktfyllda tid säger att de där andra, långt bortifrån, kan förändra oss för alltid – och att det är fantastiskt.

 

Malin Krutmeijer, filmkritiker

Programmet tillhör kategorin: Kultur/Nöje
Alla avsnitt från programmet OBS
Vem vet mest om framtiden? Tor 14 dec kl 13:04(8:47 min)

Hur ser världen ut imorgon? Nästa vecka? Om ett år? Att förutspå framtiden är en svår konst. Men det finns några som lyckas bättre än andra: Superprognostiker. Hur gör de egentligen?

Den traditionella synen på naturen är naiv och romantisk, menar ekofilosofer som förespråkar "svart ekologi". Författaren och kritikern Dan Jönsson utforskar idéerna och efterlyser hopp om räddning.

Sverige behöver vinterkräksjukan Mån 11 dec kl 13:04(9:03 min)

Det var David Qviström som gav Sverige vinterkräksjuka – ja, ordet ”vinterkräksjuka” alltså, som han introducerade i svenskan. Här funderar han på varför vi skapar nya ord och förändrar språket.

Många drömmer om att skriva en roman men få gör det. Vad är hemligheten? Journalisten Anna Thulin har läst nya böcker om skrivande av yrkesförfattarna Stephen King och Haruki Murakami.

Ishiguro har barnets blick på världen Ons 06 dec kl 13:04(11 min)

Nobelpristagarens romanfigurer befinner sig ofta i ett mentalt mellanterritorium där de med barnets blick balanserar på gränsen mellan fantasi och verklighet, menar författaren Madeleine Hessérus.

Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min Lista".