Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.
Ett avsnitt från OBS
Litteraturens städer byggs av män
Ons 25 jan kl 13:04
James Joyces Dublin, Cartarescus Bukarest och Austers New York. Inom litteraturen är staden den manlige författarens domän. Gabriella Håkansson undersöker hur det blev så och varför det fortgår.

Under texten tipsar Gabriella Håkansson om litterära stadsskildringar.

När uppstod romanen – och varför blev den så framgångsrik?

Frågan är omtvistad. Det finns inget givet svar.

Det vi däremot med säkerhet vet är var romanen uppstod. I ”The Cambridge Companion to City Literature” konstaterar man att genren slog igenom i de europeiska storstäderna under 1700-talet och att den intimt hängde samman med det urbana livets framväxt. Särskilt populär blev den i London, där den nya borgerligheten satt och läste på kaffehusen. Kanske var den också ett uttryck för den upplysningsfilosofiska tanken att kunskap gick att få via iakttagelser och upplevelser? Romanen tog sig ju an att beskriva och koda det moderna stadslivet så att läsarna kände igen sig och kunde ta lärdom.

Författarna, ja, de såg sig själva som betraktare, deras uppgift var att avläsa och tolka staden och det speciella liv som frodades där. James Boswell åkte runt i vagn i London och beskrev vad han såg på gatorna, medan William Hazlitt rapporterade från boxningsmatcher och krogar. Men stadsskildringarna var inte bara positiva. Prostitutionen, smutsen och sedeförfallet tog redan från början stor plats.

Man kan säga att genren pendlar mellan liberala hyllningar till det fria stadslivet och en konservativ civilisationskritik som längtar tillbaka till landsbygdens värderingar. Romantikern William Wordsworth är redan 1820 alienerad i folkmyllret, och tjugo år senare sätter Edgar Allan Poe i novellen ”Mannen i mängden” ord på medelklassens fruktan för att uppslukas av den anonyma massan. ”Denne gamle man”, skriver Poe om främlingen som tvångsmässigt vandrar på Londons gator, ”är Brottets urtyp och genius. Han vägrar vara ensam. Han är mannen i mängden.”

Just identitetslösheten kommer vid sidan av det sociala engagemanget att bli en stark trop inom stadslitteraturen. Charles Baudelaire utvecklar flanörprosan och ger i sina dikter uttryck för en stark känsla av exil när han promenerar i sin stad. Han sörjer det gamla Paris som rivs och upplever stadsförnyelsen som ett våld mot sin egen person. När Walter Benjamin långt senare analyserar Baudelaire så menar han att poetens inre har blivit ett med stadens yttre, stadens geografi har blivit själens geografi.

Den alienerade flanören söker frälsning hos kvinnan. Att försöka erövra henne sexuellt kan temporärt bota känslan av främlingskap. Och från mitten av 1800-talet och framåt blir det ett stående inslag i stadslitteraturen att skildra män som jagar kvinnor.

Vid samma tid sitter Charles Dickens och Victor Hugo och kartlägger klasskillnader och sociala orättvisor, och skriver romaner som nu till lika stor del handlar om staden som om människorna.

Om staden och författaren smälte samman under 1800-talet så kan man säga att staden och litteraturen, särskilt romanen, vid sekelskiftet 1900 har ingått i symbios. Gator och torg flyttar in i fiktionen samtidigt som litteraturens figurer har flyttat ut i verkligheten. Man ordnar besök i döda författares bostäder, sätter upp minnesplaketter på viktiga adresser och går på vandringar i romankaraktärers fotspår.

Med modernismen exploderar stadslitteraturen och man kartlägger hela städer litterärt, kanske för att annektera dem och knyta dem till det egna författarskapet.

Vi talar om Belyjs Petersburg, Joyces Dublin, Durrells Alexandria, lite senare

Pessoas Lissabon och Mahfouz Kairo, och idag läser vi om Cartarescus Bukarest och Austers New York.

Som framgår är genren könad. Stadsromanen har nästan enbart gett uttryck för mäns erfarenheter.

I boken ”Desire and domestic fiction – a political history of the novel” skriver litteraturprofessor Nancy Armstrong att könen i början av 1700-talet kom att hänvisas till skilda domäner. Mannen styrde över det offentliga, medan kvinnan härskade över hemmet. Hemmafrun, eller hemmakvinnan, kom varken att betraktas som en riktig medborgare eller som en vuxen människa. Hennes rörelsefrihet begränsades, liksom hennes möjlighet till bildning. Att, gå, resa, tänka och skriva blev manligt kodat – medan motsatsen: sitta still och hålla på sin dygd uppfattades som feminint.

Det föll sig naturligt att de kvinnliga författarna därför undvek staden som romanämne, och istället skildrade hemmet och allt som rörde det så kallade lilla livet. Känslor, romantik, relationer och - beteendemönster. Samtidigt som Wordsworth kände sig alienerad iakttog Jane Austen de sociala koderna i samhället och skildrade kvinnors ofrihet, och när Baudelaire flanerade i Paris så skrev Charlotte Brontë ”Jane Eyre”, som till stora delar utspelar sig i ett hus på landet. På samma sätt revolutionerade George Eliot romankonsten med ”Middlemarch”, en samhällskritisk folklivsskildring, från provinsen, medan Dickens målade upp den ena Londonfresken efter den andra.

Den här tematiska uppdelningen mellan manligt och kvinnligt, inne och ute, tycks ha hållit i sig. Få av de kvinnliga modernisterna har ägnat någon tid åt geografin. Och tittar man på några av de senaste årens mest uppburna kvinnliga författare – Lina Wolff, Kristina Sandberg, Lena Andersson och Sigrid Combüchen till exempel – så skriver de böcker som mestadels rör relationer, utspelar sig inomhus och tematiserar kvinnors ofrihet.

På andra sidan skranket får författare som Orhan Pamuk och Patrick Modiano, som inlemmar sig i stadslitteraturens traditionella fåra, Nobelpris. Inget fel i det, men det är viktigt att vara medveten om vilken historisk kontext som skänker status till viss litteratur, men inte till annan.

Allt sedan kvinnor och män började skildra olika geografiska domäner så har kvinnors litteratur tenderat nedvärderats och deras ämnen setts som en andra rangens tematik förknippad med det låga, ointellektuella och kommersiella.

Ett spännande undantag från den här dikotomin är Virginia Woolf. Nästan alla hennes böcker har en geografisk förankring. Ofta är det London som är spelplatsen och som litteraturprofessor Lisbeth Larsson skriver i sin lysande bok ”Promenader i Virginia Woolfs London”, så är hela författarskapet fyllt av geografisk rörelse och kartografi. Det mest slående är kanske att gåendet för Woolf inte tyngs av alienation och civilisationskritik som hos samtida manliga modernister som T S Eliot och Ezra Pound, utan är något extatiskt och frigörande. I de tidiga romanerna är staden en kreativ och nyskapande mötesplats där drömmen om framtiden gestaltas. Det är där den nya kvinnan ska framfödas - och det frigjorda mötet mellan könen ska ske.

Men i den postumt utgivna ”Mellanspel” har staden som frigörande kraft försvunnit. London, skriver Larsson, är ett svart hål av patriarkala krafter där ingen kvinna längre går säker, och kanske är det svaret på varför så få kvinnliga författare placerar sina intriger utomhus. Det kollektiva minnet rymmer inte kvinnors historia, utan vittnar i all tysthet om instängdhet och våld. Gatorna är kartlagda och annekterade av manliga kollegor. Traditionen späckad av saker kvinnor aldrig tillåtits göra.

Men saker förändras. Idag ger sig unga feminister ut på urbana promenader för att kartlägga och ta tillbaka det offentliga rummet, man sätter upp minnesplaketter där kvinnor levat och verkat, och uppmärksammar den oskrivna historien. Inom alla konstarter visar kvinnor ett växande intresse för staden som objekt.

Med stor sannolikhet kommer andelen kvinnliga litterära stadsskildringar att öka, men historien visar ju också att manliga områden som erövras av kvinnor blir nedvärderade och förlorar sin status. Kommer detta också ske med stadslitteraturen? Svårt att säga.

Med fler kvinnor som tar steget ut och bryter den traditionellt könade uppdelningen av romanämnen, kommer vi garanterat få en helt ny bild av staden – och kanske också vad det innebär att leva i den.

 

 

Litteraturlista

The Cambridge Companion to the City in Literature, edited by Kevin R. McNamara, Cambridge University Press, 2014.

Desire and Domestic Fiction, A Political History of the Novel, Nancy Armstrong, Oxford University Press, 1987.

Promenader i Virginia Woolfs London, Lisbeth Larsson, Atlantis, 2014.

 

Gabriella Håkansson tipsar om stadsskildringar

Daniel Defoe – Moll Flanders (1722) översatt av Gösta Olzon, Modernista, 2015.

James Boswell, Dagbok i London 1762-1763, Natur&Kultur, 1951.

William Wordsworth, Vistelsen i London, (1800) tolkad av Gunnar Harding i ”Och drog likt drömmar bort – Coleridge, Wordsworth och deras epok”, W&W, 2000.

Edgar Allan Poe, Mannen i mängden, (1845) översatt av Paul Soares, ”Rummet, Virveln och Den Döda Flickan”, Vertigo, 1999.

Charles Baudelaire – Det ondas blommor, (1857), andra upplagan som inkluderar det för stadslitteraturen så betydelsefulla avsnittet Tablaux Parisien/Parisbilder utkom 1862),översatt av Ingvar Björkeson, Norstedt, 1986 och i nyutgåva 2014 på Natur & kultur.

Gerard Nerval, Aurelia, (1855)översatt av Sigfrid Lindström, Tiden, 1953.

Emile Zola, Nana, (1880)översatt av J. Gunnarsson, Niloe, 1970.

Andre Breton, Nadja, (1928), översättning Lasse Söderberg, Pequod Press, 1996.

Virginia Woolf, Åren, (1939), översättning av Margareta Backgård, H-ström, 2016.

Ernesto Sabato, Tunneln(1948), översatt av Peter Landelius, Lind&Co, 2011.

Lawrence Durrell, Alexandriakvartetten, (1957-1960), översatta av Aida Törnell, Norstedt 2012.

Naguib Mahfouz, Kairotrilogin, (1956-57), översatt av Ingvar Rydberg och Kerstin Eksell, Rabén&Sjögren, 1990-91.

Paul Auster, New York-trilogin, (1985-86)översatt av Ulla Roseen, Norstedt, 2011.

Zadie Smith, Vita tänder, (2000), översatt av Erik Andersson, Albert Bonniers, 2001.

Roberto Bolaño, De vilda detektiverna, (1998)översatt av Lena E. Heyman, Tranan, 2007.

Orhan Pamuk, En främmande känsla,(2014) översatt av Mats Müllern, Norstedt, 2016.

Programmet tillhör kategorin: Kultur/Nöje
Alla avsnitt från programmet OBS

Flera spektakulära fynd tyder på vida kulturella kontakter mellan vikingar och muslimer. Men vad visste de om varandra egentligen? Det funderar religionsvetaren Maths Bertell på.

Mår jorden verkligen bra av att ägas? Ons 15 nov kl 13:04(9:25 min)

"När vi ges individuellt ägande berövas vi samtidigt något som har med skönhet och njutning att göra". Författaren och journalisten Eva-Lotta Hultén om förhållandet till skog och mark.

Religiösa konstnärer reparerar världen Tis 14 nov kl 13:04(9:15 min)

Lider samtidskonsten av beröringsskräck när det gäller religion? Mårten Arndtzén åker till Israel och ser religiösa konstnärer bidra med perspektiv som en sekulär konstvärld riskerar att missa.

Med dödsboken som guide till livet Mån 13 nov kl 13:04(8:13 min)

De dödas bok – fornegyptiernas guide till livet efter detta är en manual för hur man ska bete sig både i det här livet och på tröskeln till nästa. Niklas Qvarnström följer med ner i underjorden.

Bitska hälsningar, Jane Austen Tor 09 nov kl 13:04(9:48 min)

Inte särskilt snäll, men ofta ganska rolig. Litteraturkritikern Annina Rabe har läst Jane Austens privata brev.

Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".