Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.
Ett avsnitt från OBS
Rädslan sätter fart på falska nyheter
Tor 19 jan kl 13:04
Donald Trump sägs ha haft draghjälp av falska nyheter på sin väg till den amerikanska presidentposten. Lars Hermansson funderar över desinformation och rädslan för tillvarons gråskalor.

I Tomas Andersson och Stefan Foconis nyligen utkomna bok om Levanten, alltså länderna runt östra medelhavet, som har just titeln ”Levanten”, skildras ett möte med den syriska författaren Gladys Matar som Andersson och Foconi träffar i Latakia i februari 2011 bara några månader innan upproren börjar i Dará, vilka sedan ska komma att sprida sig till resten av Syrien. Foconi och Andersson umgås flitig med Matar i en veckas tid, äter middagar tillsammans på fiskrestauranger, besöker henne i hennes hem i Latakia där hon bor tillsammans med sin mor halva året, resten av tiden delar hon mellan Los Angeles och Beirut. Det är alltså ingen provinsiell författare vi har att göra med, snarare en världsmedborgare som talar flytande franska, engelska och förstås arabiska. Hon är milt regimtrogen, men har inga problem med att lyssna till kritik mot Assad, hon är mån om nyanser och är diskussionsbenägen. När upproren i Syrien månaderna som följer övergår i inbördeskrig håller Foconi kontakt med Matar per mejl. Och den förvandling hon genomgår från nyanserad och relativt välvillig mot västerländska värderingar och förklaringsmodeller till paranoiskt anti-västlig är lika fascinerande som beklämmande att läsa om. Allt som händer i Syrien är iscensatt av CIA och MI6 i syfte att ge Nato mandat att invadera landet. Samtidigt menar Matar i sina mejl att ingenting händer, att allt är lugnt, det bara är västliga medier som vill få det att framstå som inbördeskrig. Samma dag som vi kan läsa om att nittio demonstranter sköts till döds i Latakia, meddelar Matar att hon tillbringat förmiddagen på en skönhetssalong och att vädret är vackert.

Ordet desinformation började komma i svang på 1960-talet, läser jag i en artikel i Washington Post med rubriken ”Before fake news there was Soviet disinformation”. Artikelförfattaren hänvisar till en rumänsk forskare som påstår att ordet ”dezinformatsiya” uppfanns av självaste Josef Stalin strax efter andra världskriget. Men företeelsen desinformation är förstås långt äldre än ordet. Innan boktryckarkonsten möjliggjorde spridning av falska dokument var mest det rykten som spreds. Till exempel om att judar mördat kristna barn och druckit deras blod, en återkommande skröna som från 1200-talet och framåt använts för legitimera pogromer på judar i hela Europa. När sedan tidningarna på 1800-talet började forma det vi kallar folkopinion, var det i dem de falska nyheterna spreds och legitimerade allt från krig till handelshinder. Klassiskt är tidningsmagnaten William Randolph Hearsts telegram till den illustratör han skickade till Kuba för att leverera bilder på kubanernas uppror mot spanjorerna 1895. Det var bara det att upproret var över när illustratören anlände. Det fanns inget att illustrera. Vilket han meddelar i ett telegram till Hearst, som svarar ”You furnish the pictures and i’ll furnish the war.” Det vill säga: om du förser mig med bilder som visar hur kubanerna behandlas illa av grymma spanjorer ska vi nog få igång det där upproret ska du se. Vilket också blev fallet. Det spansk-amerikanska kriget 1895 hade antagligen aldrig blivit av utan Hearsts och hans kollega Joseph Pulitzers sensationalistiska och ibland rent lögnaktiga publikationer.

Det kan verka långsökt att påstå att orsaken var rädsla; makthunger och profitintresse brukar snarare anges som förklaringar till deras desinformerande. Men vad är det som ligger bakom maktbegär? Viljan att kontrollera och styra framtiden så att den blir behaglig för en själv och mindre behaglig för andra? Vad var det som fick ryska antisemiter att prångla ut det falska dokumentet ”Sion vises protokoll” i början av 1900-talet? En skrift som får judarnas planer på världsherravälde att stå utom allt tvivel. Och vad är det som får människor på Flashback och i Palestina att fortfarande hänvisa till det som äkta trots att bevisningen om motsatsen är massiv? Ja, inte är det nyfikenhet på hur världen är beskaffad.

Dagens falska nyheter är lättare att hitta på nätet än i så kallad mainstreammedia, kanske borde vi göra oss av med det där begreppet snart, mainstream idag är väl just kortfattade nyheter på nätet, flashar, snarare än välresearchade reportage. Det finns förstås falska nyheter som inte har sin grund i rädsla, utan i tja, skaparlusta eller uppmärksamhetsbehov, mer eller mindre fantasifulla skämt som presenteras som nyheter och får snurr på nätet, som den om Ica-handlaren som sålde öl i lösvikt, eller väderpresentatören som rapporterar live mitt i en storm och får en fisk i ansiktet. De här falska nyheterna är ett slags digitala varianter av det som brukar kallas vandringslegender eller klintbergare. De är oftast harmlösa eftersom avsikten är att underhålla, inte att förändra samhället.

Mer problematiskt blir det när avsikten är att tjäna pengar. Rent konkret går det till så att om en falsk nyhet blir tillräckligt populär, alltså delas och sprids så att den blir som det heter ”viral”, drar den automatiskt annonsörer, oftast via Google, till den hemsida där den förekommer mest, vilket brukar vara den där den först dök upp. I ett välresearchat reportage om falska nyheter publicerat i New York Times strax efter det amerikanska presidentvalet, berättas om en georgisk leverantör av falska nyheter, som först gjorde i ordning en hemsida som publicerade halvsanningar och lögner som var pro-Clinton, men sedan upptäckte att det lönade sig bättre att vara pro-Trump, just eftersom hans sympatisörer i större utsträckning gillar halvsanningar och lögner och gärna sprider dem. Att det i jobbet då ingick att publicera en del otrevliga saker om muslimer, såg den 22-årige georgiske datateknikern som en del av infotainment-industrin.

Det brukar sägas att det inte finns någon objektiv verklighetsbeskrivning. Det är fullt möjligt att sitta på skönhetssalong och få ansiktsbehandling samtidigt som militärpolisen slaktar demonstranter några kvarter bort. Men att efteråt underlåta att berätta om det är att bryta med våra förväntningar på vad som är relevant information. Fast förväntningarna skiftar förstås beroende på vilka ”vi” är. Som goda demokrater tycker vi kanske det är relevant att bli informerade om att demokratikämpar slaktas på torgen. Är vi mer intresserade av att lugn ska råda i vår hemstad är vi möjligen mer benägna att kalla demonstranterna terrorister. Och var de verkligen nittio till antalet? Senast jag räknade var de fem. Och så vidare.

Rykten, desinformation och falska nyheter lever av att det finns ett glapp mellan verklighet och verklighetsbeskrivning. Men det gör å andra sidan all konst och litteratur också. En avgörande skillnad mellan god konst och desinformation är att god konst inte har sin grund i rädsla och kontrollbehov. Att den inte är fabricerad som ett medel för att uppnå vissa syften, utan att den har ett värde i sig. Ett värde i sig. Tror vi verkligen på sånt längre? Det låter lika föråldrat som värderingsfri kunskap. Har vi inte en gång för alla lärt oss att den som utför experimentet påverkar experimentets utfall, att journalistens kön, klass och etnicitet är avgörande för hur hen uppfattar verkligheten och rapporterar om den? I ena änden av denna illusionslöshet finns, tror jag, propagandan: föreställningen om att all kommunikation ytterst har till uppgift att antingen förändra samhället eller bevara status quo, genom att förmedla enkla och oifrågasättbara påståenden om världen. I andra änden, tja, där finns möjligen konsten och den goda journalistiken, som månar om nyanser och gråskalor, erkänner sina egna intressen, men också sin egen begränsade överblick. Detta att vi faktiskt inte vet hur världen är beskaffad. Att det återstår att upptäcka. Den insikten är underbar att göra, för den som inte är rädd och hatar.

Lars Hermansson, författare och kritiker

 

Litteratur

Tomas Andersson och Stefan Foconi: Levanten - Mellanöstern utan gränser (Dialogos förlag).

Programmet tillhör kategorin: Kultur/Nöje
Alla avsnitt från programmet OBS
Sverige behöver vinterkräksjukan Igår kl 13:04(9:03 min)

Det var David Qviström som gav Sverige vinterkräksjuka – ja, ordet ”vinterkräksjuka” alltså, som han introducerade i svenskan. Här funderar han på varför vi skapar nya ord och förändrar språket.

Många drömmer om att skriva en roman men få gör det. Vad är hemligheten? Journalisten Anna Thulin har läst nya böcker om skrivande av yrkesförfattarna Stephen King och Haruki Murakami.

Ishiguro har barnets blick på världen Ons 06 dec kl 13:04(11 min)

Nobelpristagarens romanfigurer befinner sig ofta i ett mentalt mellanterritorium där de med barnets blick balanserar på gränsen mellan fantasi och verklighet, menar författaren Madeleine Hessérus.

Litteraturen torkar våra tårar Tis 05 dec kl 13:04(8:05 min)

Alla människor behöver tröst någon gång i livet. Men får att få tröst, behövs det väl någon som ger den till en? Bibliotekarien Elisabeth Skog funderar på om litteraturen kan vara denna någon.

Är katastrofen en möjlighet? Mån 04 dec kl 13:04(8:25 min)

Vem ska man luta sig mot om katastrofen kommer? Tidigare var svaret kanske staten, men idag ska var och en vara preppare. Juristen Tormod Otter Johansen funderar på om det inte finns en tredje väg.

Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min Lista".