Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Här diskuteras de svenska och internationella strömningarna i kultur- och samhällsdebatt.
Publicerades tisdag 14 februari kl 13.04

Ön är himmelen och helvetet

När livet känns stressigt och komplicerat och världsläget förmörkas, då drömmer vi oss gärna bort till en plats där det råder lugn, enkelhet och harmoni.

Det paradis vi drömmer om finns förstås inte på riktigt, men om det skulle finnas är det nog beläget på en ö.

För utan att veta om det, är de flesta av oss nesofiler, ö-älskare.

Det märks inte minst när det gäller val av semesterdestination, där öar sedan länge har en alldeles särskild dragningskraft.

Svenskarnas allra första charterresmål sommaren 1955 var ju Mallorca, som fortfarande ligger på turisternas tio-i-topp-topplista, tillsammans med Kanarieöarna och flera grekiska öar.

Och det märks i litteraturhistorien, där ön spelat en nyckelroll i allt från Odysséen och Robinson Kruse till Flugornas herre och Alex Garlands bästsäljande The Beach, där ett gäng ryggsäcksresenärer i Thailand försöker skapa sitt eget idealsamhälle på en ö. Det misslyckas förstås, eftersom inte ens den ljuvliga upplevelsen av en perfekt tropisk strand kan stoppa egoism, avundsjuka och maktbegär.

Kanske bättre att låta drömmen om det ideala ö-samhället förbli just en dröm, som i den tyska succéboken Atlas över avlägsna öar som kom för några år sedan, där den före detta DDR-medborgaren Judith Schalansky drömmer om femtio öar som hon på grund av diktaturens reserestriktioner inte kunde besöka – och som hon nu, när hon kan resa, nöjer sig att fantisera om. För vem vill bli besviken av den krassa verklighet när man istället kan fortsätta drömma?

Men vad är det egentligen med öar som triggar igång våra drömmar? Brittiska författaren Lawrence Durrell kanske har svaret. I unga år bodde han på grekiska ön Korfu med sin mamma och tre yngre syskon – och senare i livet återvände han till Medelhavets öar för att skriva flera hyllade ö-böcker. Han menade att blotta vetskapen om att man befinner sig i en yttepytteliten värld omgiven av ett nästan oändligt hav fyller en ”med en obeskrivlig berusning”.

Den där berusningen har jag känt själv många gånger. Den är nog förklaringen till att jag år efter år återvänder till den grekiska ön Naxos utan att ens överväga fastlandsalternativen.

Nu är ju förvisso all landmassa på jorden omgiven av hav, men ö-magin försvinner helt när den blir för stor och svåröverskådlig, som Borneo – eller Australien.

Men vad det är för sorts gift som gör mig ö-berusad har jag aldrig riktigt förstått. Inte förrän nu.

Sedan jag läst Öar och öighet av Owe Ronström har jag börjat förstå mig själv och alla andra nesofiler, eller islomaniacs, som Lawrence Durrell kallade oss. I terapeutisk ton förklarar Ronström, som är professor i etnologi på Uppsala universitets filial på Gotland, vad det är som skapat mitt öbegär. Ett begär som han också drabbats av som heltids-öbo.

Han menar att öarnas magiska dragningskraft ytterst handlar om människans längtan i en kaotisk värld efter platser som känns avgränsbara, överblickbara, begripliga och trygga. Och att det är en längtan som kan spåras tillbaka till antiken. Grekerna i allmänhet och Platon i synnerhet såg öar som idealiska platser för att anlägga nya städer, både i verkligheten och i fantasin.

Platons eget litterära påhitt – Atlantis – var ju sinnebilden av den perfekta ön där människan levde i paradisisk harmoni. Samtidigt var öborna förblindade av hybris. Efter att de misslyckades med att erövra Aten sjönk deras ö till havets botten på bara en dag och en natt, vilket förstås var en politisk allegori om hur det kan gå när man greppar efter för mycket och överskrider naturens lagar. En varning som är mer relevant än någonsin i klimatuppvärmningens tidevarv.

För ytterst är ju hela jorden en ö i universum och riskerar att gå samma öde till mötes som Atlantis om vi tanklöst ångar på.

Kanske var den tidiga kolonialismen, som Owe Ronström föreslår, mer än något annat drömmen om att finna lycksalighetens öar, som skildrats första gången i en keltisk folksaga från 500-talet. Columbus föreställde sig därför inte att han skulle segla över vida havsområden, utan genom en tät arkipelag av tusentals öar. När han väl fann Amerika var han så besatt av denna tanke att han livet ut levde i tron att den nya världen inte bestod av en jättelik kontinent, utan av en samling öar, vilket ju delvis också var sant.

Vid sidan av den rent ekonomiska lockelsen med global kryddhandel var de europeiska sjöfararna besatta av möjligheten att upptäcka nya okända öar. Öar som sjöfararna, som förstås var män, gärna föreställde sig som runda, feminina och förföriska.

Och kolonialisternas skildringar av livet på öarna i den nya världen gav européernas längtan nya mål. Folksagor, dramatik och litteratur började fyllas med berättelser om främmande, förunderliga, och åtråvärda öar – som Utopia, Thomas Mores 1500-talsberättelse om en ö där livet är så mycket vackrare och bättre än hemma i England. Namnet konstruerade More från grekiskans ord för ”icke” och ”plats”. Det handlar alltså om en plats som inte finns.

Och de följande århundradena drabbades Europa, som den finländske litteraturvetaren Yrjö Hirn formulerat det, av en gudomlig oro och en seglar- och upptäckarlidelse, som förstärktes av kolonialisternas skildringar av det lyckliga livet på de frodiga västindiska öarna befolkade av lyckliga vildar som ägnade sig åt obegränsad lust och oansvariga nöjen.

Men öarna var förstås inte idyller för alla. På öarna anlade man ju plantager, där arbetet utfördes av slavar, som snarare mötte tvång, våld, död och sjukdomar.

Öns isolering gör den ju inte bara till den idealiska platsen för ett himmelrike på jorden, opåverkat av fastlandets ondska, utan samtidigt till den perfekta platsen för ett litet helvete. Med det isolerande havet som buffert kan ingen höra dina rop på hjälp.

Öar var med andra ord praktiska förvisningsorter för de koloniala imperiernas missanpassade undersåtar. Fransmännen sände sina förtappade själar till Djävulsön strax utanför Franska Guyana och britterna skeppade såväl tjuvar som regimkritiker till ögruppen Andamanerna hundra mil öster om Indien.

Lika hoppfullt som ölivet verkade för de drömmande kolonialisterna lika hopplöst kunde det bli för de underordnade och kolonialiserade.

Men i drömmarna, litteraturen och turismen är öarna ändå åtråvärda objekt för vår längtan. Romarna semestrade visserligen på Capri redan för tvåtusen år sedan, men det var först på 1800-talet som turisterna började resa till öar på allvar, ofta i kända författares och konstnärers fotspår, till exempel till Paul Gaugains Tahiti.

På ön sökte man förutom sol och bad också ursprung, förflutenhet, småskalighet och gemenskap, allt det som gått förlorat i det industrialiserade, urbana livet på fastlandet. Öborna betraktades visserligen som mindre uppfostrade och bildade än fastlandsborna, men å andra sidan också som naturligare, enklare, ärligare och vänligare.

För den ständigt växande skaran turister i världen förblir ön kungen av destinationer.

Ju mer vardagsstress och oro för världsläget, desto fler drömmar om den natursköna och problemfria paradisön.

En isolerad plats omsluten av vatten som kan få tjänstgöra som den där ideala världen som vi aldrig slutar att tråna efter, men som vi innerst inne vet egentligen inte finns.

Per J Andersson, författare och redaktör för tidskriften Vagabond

 

Litteraturlista

• Öar och öighet, Owe Ronström, Carlssons, 2016.

• Atlas över avlägsna öar: femtio öar som jag aldrig besökt och aldrig kommer att besöka, Judith Schalansky, översatt från tyska av Carl Henrik Fredriksson, Pequod Press, 2012.

• Odysséen, 700-talet f Kr, senast översatt till svenska av Ingvar Björkeson, Natur & Kultur 2008.

• Utopia, Tomas More, ca 1516, senast översatt till svenska av Anders Piltz, Norma förlag, 2001.

• Robinson Crusoe, Daniel Defoe, 1719, senast översatt till svenska av Birgit Edlund, kommer 2018 ut i nyutgåva på Modernista.

• Flugornas herre, William Golding, 1954, översatt från engelska av Sonja Bergvall, Bonniers 2010.

• The Beach, Alex Garland, 1996, översatt till svenska av Rikard Svartvik och utgiven på Leander Malmsten 1998.

Alla avsnitt från programmet OBS
Igår kl 13:04(10 min)
Ons 22 mar kl 13:04(9:08 min)
Tis 21 mar kl 13:04(9:19 min)
Mån 20 mar kl 13:04(8:43 min)
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min spellista".