Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Här diskuteras de svenska och internationella strömningarna i kultur- och samhällsdebatt.
Ett avsnitt från OBS

Apokalyps nu, tack!

Mån 20 mar kl 13:04
Att förbereda sig för apokalypsen är inte längre en hobby enkom för foliehattar. Kristina Lindquist kan ana en patriarkal klanfantasi bakom delar av prepperrörelsen.

Inför lanseringen av katastroffilmen ”2012”, som bygger på myter kring Mayakulturens solkalender, fick Nasa ta emot så många samtal och brev att de fick sätta upp en ny webbsida för att lugna allmänheten. "2012" har kallats den löjligaste och mest overkliga filmen i sin genre, även om ingen som sett scenen där Kalifornien störtar ner i havet kan anklaga regissören Roland Emmerich för att ha sparat på effekterna. Intrigen är dessutom en våt konspirationsdröm: En biljett till de hemliga arkar som världseliten bygger i filmen för att rädda "viktiga" delar av mänskligheten kostar en miljard euro styck. En dröm som nu tycks ha fått små utlöpare i verkligheten.

I en lång artikel i The New Yorker beskriver journalisten Evan Osnos hur amerikanska miljardärer i Silicon Valley och New York har börjat köpa mark där de bunkrar solpaneler, gasmasker och ammunition. En riskkapitalist som alltid har väskorna packade berättar hur han mentalt pendlar mellan optimism och ren skräck. Inför vad tycks inte spela så stor roll – det kan vara en pandemi, en jordbävning eller ett anfall med smutsiga bomber. Reid Hoffman, en av grundarna till yrkesnätverket Linkedin, uppskattar i artikeln att drygt hälften av Silicon Valley-miljardärerna har någon form av “apokalypsförsäkring” att dra sig tillbaka till – Nya Zeeland är särskilt populärt. Det är lite som att köpa en sommarstuga, om man är superrik och paranoid.

“Survival of the richest”, den rikaste överlever, skriver The New Yorker – troligen inte utan poänger. Det hindrar dock inte att intresset för preppning mer eller mindre har exploderat även i mer modesta samhällsskikt. Också i Sverige, där poddar, bloggar, nätforum, butiker, kurser och otaliga tidningsartiklar vittnar om en tydlig trend, som pågått ett tag nu. 2015 röstades en expert på "zombieöverlevnad" fram till lyssnarnas sommarvärd i Sveriges radio. Författaren Bengt Ohlsson skriver långa reportage om hur han går med i hemvärnet och tar jaktlicens på grund av oro för hur det ska gå med matförsörjningen och framtiden. Det fanns helt klart en tid då preppare avfärdades som galna foliehattar – inte helt olika Woody Harrelsons rollfigur i just "2012". Den tiden tycks nu vara över.

I 72 timmar ska vi klara oss på egen hand om allting rasar, förmanar Myndigheten för samhällsskydd och beredskap. Men enligt en undersökning som gjordes häromåret är sju av tio svenskar helt oförberedda på en kris som slår ut all infrastruktur.

Ja, många av oss har mycket riktigt en halv gurka och en burk senap hemma i kylskåpet – och kanske en flaska vin, så att katastrofen blir lite trevligare. Mer förvånande är dock att den svenska statens beredskap verkar ligga på ungefär samma slackernivå. För mitt emellan debatter om det ständiga spelet i svensk politik sände SVT:s Agenda i mitten av februari 2017 ett inslag som inte gjorde särskilt mycket väsen av sig – om att Sverige saknar livsmedelslager. I händelse av krig eller stora nätattacker som slår ut all elektricitet så räcker maten i ungefär en vecka. En vecka.

Och på tal om sådant som får relativt lite eko i samtiden – hur många noterade egentligen nyheten om det så kallade "domedagsvalvet" förra hösten? Valvet är en genbank för fröer på Svalbard som ska skydda den biologiska mångfalden och säkerställa framtidens matproduktion, och i september 2015 gjordes det första riktiga uttaget – som en direkt följd av kriget i Syrien. Forskare vid ett institut i Beirut begärde ut frön av som skulle ersätta prover i en genbank nära den numera sönderbombade staden Aleppo – i något som de kallade en veritabel räddningsaktion.

Överlevnadskonst är fortfarande ingen massrörelse. Men när preppare i det allmänna medvetandet går från att betraktas som galningar till kuriositet, till subkultur till... ja, snart mainstream, så är det en normalisering som per definition borde få konsekvenser. För om dessa människors ansträngningar börjar närma sig det rimliga – då uppstår väl i samma ögonblick ett motsvarande imperativ för oss andra? För oss som bär på en diffus oro över hur det ska gå med det där livsmedelslagret, och sedan går och köper middag på den nattöppna kiosken.

Det ska sägas att de där som faktiskt förbereder sig för det där värsta nog knappast kan beskrivas som en homogen grupp. I rapporteringen finns också sådana som betonar solidaritet och arbete för ett mer hållbart samhälle på politisk nivå, och moderna grönavågare som flyttar ut på landet för att bli självförsörjande och leva ett "enklare liv i kollapsens skugga", som undertiteln lyder till David Jonstads bok "Jordad", som kom ut i fjol.

Och även bland mer renodlade preppare finns skiljelinjer, inte minst i synen på våld och vapen. De amerikanska survivalisterna, med rötter i kalla krigets dagar, beskrivs ofta som betydligt mer militanta än de svenska. "Jag har definitivt ingen kalasjnikov i huset. Vi i den svenska prepperrörelsen har väldigt lite gemensamt med de beväpnade stollarna i Texas ödemarker", säger Erik i en intervju med Sydsvenskan. Han heter egentligen något annat, och vill inte berätta var familjens gård ligger: Det är ett hemlighetsmakeri som återkommer, och som kanske ligger i sakens natur. Det är ju den egna familjen som ska klara sig, inte de andra. I Eriks fall är det en bristande tillit till myndigheter som fått honom att börja "se om sitt hus", som han uttrycker det.

Och nog landar prepperkulturen rätt perfekt i en tid som präglas av ökad misstro mot institutioner, medier och etablerade system? I delar av denna mansdominerade rörelse tycks det också finnas ett element av patriarkal klanfantasi om ett tillstånd bortom rättsstaten, där man handgripligen tar hand om fru och barn när offentliga strukturer kollapsar. Undergången både skrämmer och lockar, verkar det som.

Den amerikanska medievetaren Casey Ryan Kelly har studerat reality-serier som ”Doomsday preppers”, och menar att tanken på undergången erbjuder en möjlighet att återskapa ett slags förindustriell verklighet där robusta self-made män plötsligt efterfrågas. Att frigöra sig från det moderna samhällsbygget blir helt enkelt ett sätt att odla traditionell maskulinitet. Tankarna går också till Susan Faludis analys av efterspelet till 11 september-attackerna, där en tongivande strömning gick ut på att USA blivit en försvarslös och feminiserad nanny state – det enda rätta var att återvända till ett slags nybyggartid då män minsann fick vara män.

Även på ett mer existentiellt plan ligger prepperkulturen rätt i tiden, med sin bärande tanke om att

kollapsen trots allt rymmer ett efteråt. Det är ett efteråt som låter den med tillräckliga resurser fokusera på sig själv som undergångens lyckliga undantag – snarare än att försöka förhindra att katastrofen överhuvudtaget sker. För är det inte precis så som de flesta i den rika världen förhåller sig till de pågående klimatförändringarna? Om eller när allt faller – med extrema väderförhållanden, obrukbara jordar och eskalerande konflikter – så kommer vi att tillhöra dem som klarar sig relativt helskinnade. Det är ett framtidsperspektiv som blundar för att den globala uppvärmningen redan nu har gjort liv och matproduktion omöjlig i vissa delar av världen; där är det apokalyptiska tillståndet en pågående realitet, som människor flyr ifrån.

Och det är ett perspektiv som bekräftar den gamla sanningen om att det är lättare att föreställa sig jordens undergång – än att föreställa sig ett nytt sätt att leva tillsammans.

Kristina Lindquist, kulturskribent

 

Litteratur

Evan Osnos: “Survival of the Richest”. The New Yorker, 30 jan 2017.

David Jonstad: ”Jordad: enklare liv i kollapsens skugga”, Ordfront 2016.

Casey Ryan Kelly: ”The man-pocalypse: Doomsday Preppers and the rituals of apocalyptic manhood”, Text and Performance Quarterly, 36:2-3, 95-114.

Susan Faludi: ”Den amerikanska mardrömmen”. Översättare:
Hans O Sjöström. Leopard förlag, 2008.

Programmet tillhör kategorin: Kultur/Nöje
Alla avsnitt från programmet OBS
Tor 20 apr kl 13:04(9:35 min)
Ons 19 apr kl 13:04(11 min)
Tis 18 apr kl 13:04(7:37 min)
Tor 13 apr kl 13:04(10 min)
Ons 12 apr kl 13:04(10 min)
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min spellista".