Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.
Ett avsnitt från OBS
Maktspelet bakom Kremls murar
Tor 30 mar kl 13:04
Konsten att uttyda vad som händer i Kreml i Moskva brukar kallas för kremlologi. Nu berättar den ryska journalisten Michail Zygar om det faktiska maktspelet i "Männen i Kreml - inifrån Putins hov".

Inledningen i Michail Zygars "Männen i Kreml" är lysande.

Året är 1999, Boris Jeltsin är president och det finns en plan utarbetad och klar för att begrava Lenins balsamerade kropp. Den ska i hemlighet föras bort mitt i natten från mausoleet på Röda torget i Moskva och tas till Sankt Petersburg där den ska begravas. Jeltsin vill bryta helt med det förgångna och ser en chans att kunna rida ut den väntade proteststormen från kommunisterna som vill ha kvar Lenin balsamerad på Röda torget. Men politiska händelser kom i vägen som gjorde att planen aldrig förverkligades och Lenin ligger kvar i mausoleet så här 18 år senare.

Historien har Zygar fått från Aleksander Volosjin, Jeltsins dåvarande stabschef och en viktig maktspelare i Ryssland kring millennieskiftet när Boris Jeltsin avgick och efterträddes av Vladimir Putin. Det var Volosjin som hade ärendet med Lenins begraving på sitt bord. Det är möjligt att han berättat historien förr men jag har aldrig hört den tidigare och den väcker minnen från mina resor till Moskva i det sena 1990-talet. Som till exempel sommaren 1998 när jag skulle ta ett kvällsflyg hem efter en månad i den ryska huvudstaden och bestämde mig för att passa på och besöka Lenin-mausoleet för första gången. Jag minns att jag tänkte att det var bäst att ta chansen eftersom Lenin kanske inte kommer att ligga där för evigt. Och ska vi tro Volosjin var det alltså planerat att mausoleet skulle rivas året efter mitt besök och ersättas med ett minnesmärke över totalitarismens offer. Det var så Jeltsins plan såg ut.

Jag märker när jag läser Michail Zygars "Männen i Kreml" att jag har svårt att avgöra hur den är att ta sig igenom för någon som inte har vistats mycket i Ryssland och som inte har persongalleriet klart för sig. Presidenterna och premiärministrarna i olika länder är en sak: Putin, Jeltsin, Medvedev i Ryssland, Ukrainas Tymosjenko, Jusjtjenko och Janukovytj, Micheil Saakashvili i Georgien, europeiska och amerikanska toppolitiker. Det är många som har en relation till alla dessa. Men långa passager av boken består av referenser till namn som även om de i ett ryskt sammanhang är självklara kanske inte är det för svenska läsare: Setjin, Sjuvalov, Peskov, Zubkov, Surkov, Sobianin, Fradkov, och så vidare. För den som följer nyanser och detaljer i det ryska politiska spelet framträder en rad ansikten under den uppräkningen men det är säkert många som ser namnen för första gången i den här boken. Det kanske går bra att läsa vidare i alla fall för den som fokuserar på ränksmidandet och manövrerandet i den ryska maktsfären och inte så mycket på de enskilda personerna. Jag kan inte riktigt avgöra det. Som reporter som bevakat det här fältet under lång tid har jag sett många av dessa personer hundratals gånger på tv, läst otaliga artiklar om dem och vid enstaka tillfällen vistats i samma rum som några av dem.

Det är därför jag extra girigt slukar den tredje av de fyra delarna i Michail Zygars bok. Den heter "Den falske Dmitrij" och handlar till största delen om perioden 2008 och några år framåt. Det var då Putin var tvungen att stiga ned från presidentposten för att han redan suttit två mandatperioder och istället bli premiärminister. Dmitrij Medvedev var president men fick inte mycket uträttat eftersom han mest höll stolen varm fram till Putins återkomst i nästa val. Det var också den perioden som jag jobbade på Sveriges Radios Moskvakontor och själv hade anledning att dagligen försöka utröna någonting av det som sipprade ut från maktspelet i Kreml. Inte var det mycket som kom fram och en av de stora uppgifterna för varje Moskvakorrespondent är att inte svepas med av gissningslekarna som uppstår i det där informationsvakumet. Det är därför det är så roligt att nu kunna jämföra uppgifterna i "Männen i Kreml" från just de åren med det som fanns tillgängligt för en nyhetsreporter och faktiskt få saker bekräftade som bara gick att ana sig till, inte minst Medvedevs svaghet gentemot Putin. Steg för steg belägger Zygar genom intervjuer och bekräftade läckor hur maktförhållandena såg ut de åren.

Fast egentligen är det de utrikespolitiska striderna och den geopolitiska dragkampen som är allra roligast att följa. Det är också de delarna av boken som har mest puls och dramatik: Kremls relation till de amerikanska presidenterna Bush och Obama och deras administrationer, Putins vänskap med Berlusconi i Italien och fiendeskap med Saakashvili i Georgien. Och så Ukraina som hela tiden förstör Kremls planer för den större regionen genom att envisas med att gå sin egen väg. Just avsnitten om Ukraina är en av nycklarna till varför boken är så bra. Michail Zygar lyckas gå balansgången med att beskriva alla problem som grannlandet brottas med, som politisk vanskötsel och förfärande korruption, utan att förfalla till ett ursäktande av Rysslands agerande gentemot Ukraina. Istället lyfter Zygar fram själva kärnan i varför Ryssland drivit konflikten bortanför alla rimliga gränser: de styrande i Kreml tycker helt enkelt inte att Ukraina är ett land.

Det jag har svårast för med Michail Zygars "Männen i Kreml" är annars den lite distanserade tonen. Det cyniska spelet som beskrivs är en aggressiv kamp om makt och pengar där till exempel människoliv eller andra nationers säkerhet oftast inte står så högt på dagordningen. Det är förstås spännande att följa den inre logiken i maktkorridorerna men Zygar riskerar också genom sina förklaringar av maktens mekanismer att framstå som någon som försvarar den här logiken. När boken berättar om Putins misslyckade försök runt 2005 att bygga allianser inom energisektorn med länder som Storbritannien och USA skriver Michail Zygar så här:

"Om världens ledare hade tagit emot Vladimir Putins vänskap och pengar på samma sätt som Gerhard Schröder och Silvio Berlusconi, så hade det uppstått en korruptionens international och den senare utvecklingen mot ett förnyat kallt krig hade knappast ägt rum. Putin skulle ha glömt alla "färgrevolutioner" och känt sig trygg med att alla västledare var lika principlösa som han och att det därför gick att hitta ett sätt att tala med dem."

Det här går att utläsa på flera olika sätt beroende på vilken utgångspunkt läsaren har. Ett sätt skulle kunna vara att glädjas åt att det finns principfasta politiker som hindrade denna korruptionens international från att sprida sig till fler länder. Ett annat sätt är att vända på resonemanget: om världens ledare hade varit beredda att tänja på sina principer i affärerna med Moskva hade vi kanske inte haft tusentals döda i östra Ukraina, ett annekterat Krim och EU-sanktioner mot Ryssland. Enligt Kreml är ju allting alltid omvärldens fel och jag kan tycka att Michail Zygar lite oftare skulle kunna hjälpa läsaren att värdera rimligheten i påståenden och argument från makteliten i Moskva.

Den riktigt stora förtjänsten med "Männen i Kreml" är att den fixerar en epok i rysk politik på ungefär 15 år där vi nu har ett referensverk att återkomma till i alla framtida diskussioner. Om vi vill prata femdagarskriget i Sydossetien mellan Georgien och Ryssland 2008 finns det mycket att hämta hos Zygar. Vill vi förstå vad som gick snett i Obama-administrationens försök till omstart av relationerna mellan Ryssland och USA finns en genomgång här. Och eftersom vi under lång tid kommer att leva med effekterna av den ryska aggressionen mot Ukraina finns det en riktigt bra grundkurs i hur både det första och det andra Majdan påverkat såväl den ryska inrikes- som utrikespolitiken.

Dessutom är det spännande att läsa Michail Zygars personteckning av de inblandade. En av de mest träffande formuleringarna är när han beskriver varför Putin hatar den förre georgiske presidenten så mycket:

"...kanske beror Putins fiendeskap inte på reformerna eller ens på utrikespolitiken, utan på att Saakasjvili har lyckats uppfylla en dröm som Putin själv har närt: han har förmått befria sig från makten för att istället omfamna det goda livet. Detta har länge varit en djupt liggande önskan hos Putin, och han har aldrig lyckats förverkliga den."

(översättning: Nils Håkanson)

Fredrik Wadström

Programmet tillhör kategorin: Kultur/Nöje
Alla avsnitt från programmet OBS
OBS
OBS
Igår kl 13:04(9:00 min)
OBS
Mån 14 aug kl 13:04(8:37 min)
OBS
Tor 10 aug kl 13:04(11 min)
OBS
Tor 29 jun kl 13:04(10 min)
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".