Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.
Ett avsnitt från OBS
Sådan var kapitalismen?
Tis 28 mar kl 13:04
Det talas ibland om kapitalismens slut. Men om systemet håller på att rasa, vad kommer då efteråt? Dan Jönsson läser två framtidsprofetior som ger kulturen diametralt olika roller i omställningen.

En kväll när jag inte har något annat för mig bestämmer jag mig för att se några avsnitt av SVT:s dokusåpa ”Gatans kör”. En grupp hemlösa stockholmare får hjälp av en känd operasångare att uppföra en konsert inför en publik på tvåtusen personer. Projektet verkar genomdrivas mot alla musikaliska och sociala odds och slutar i succé förstås, med stående ovationer och glädjetårarna sprutande åt alla håll. Men mig får det mest att känna mig eländig. Jag inser förstås att jag framstår som en dålig människa om jag medger att jag mår illa av det här programmet, jag inser förstås att det är meningen också, det ska inte gå att tycka annat än att det är rörande och underbart när Bosse, Irene och de andra får sin upprättelse inför tv-kamerorna, det ska inte gå annat än att dras med i denna oscarianska moralitet, detta paternalistiska socialmys där vuxna människor behandlas och betraktas som dagisbarn.

Det slår mig nu att ”Gatans kör” är ett nästan skräddarsytt exempel på vad den tyske sociologen Wolfgang Streeck ser som kulturens roll i den krisande kapitalismens 2010-tal. I denna tid, förklarar Streeck, när det kapitalistiska världssystemet fortfarande ligger i finansiell respirator efter kraschen 2008 och det inte verkar finnas någon medicin kvar att sätta in – inte ens minusräntan biter – borde det logiskt sett vara upplagt för revolt. Att en samhällsordning med så låg produktivitet, så stora sociala klyftor och så utbredd misstro mot den politiska och ekonomiska eliten alls fungerar är en gåta om man inte förstår kulturens betydelse. ”Kulturen” – jag hoppas citationstecknen hörs – är en moralisk institution som med sina uppbyggliga berättelser och sina glänsande förebilder får oss att se ojämlikheten som spännande, otryggheten som befriande, den sociala utslagningen som ett spel med lika insatser och lika möjligheter och om det ändå går åt helvete kommer det alltid en andra chans, eller en plötslig magisk vändning.

Wolfgang Streecks bok ”How Will Capitalism End?” – ”Hur kommer kapitalismen att sluta?” – är bra på det sättet att den rensar undan all den kulturella bråten. Kvar finns bara den nakna sociologiska makroanalysen. I elva kapitel, som egentligen är fristående essäer publicerade på olika håll de senaste fem åren, nöter han in sin historiska modell: bilden av hur det kapitalistiska systemet ända sedan andra världskriget hankat sig fram stödd på en kompromiss med den politiska demokratin. För att minska riskerna för revolt eller förstatliganden har kapitalismen tvingats leverera ett visst mått av välstånd och sysselsättning, något som efter kriget uppnåddes med hjälp av en relativt hög inflation. När inflationstrycket blev ohållbart på sjuttiotalet kom den offentliga skuldsättningen in i bilden som ett sätt att betala för de sociala utgifter som kapitalismen egentligen inte hade råd med. När även den metoden var uttömd, från nittiotalet och framåt ungefär, inleddes den fas av konsolidering som vi fortfarande befinner oss i, och som innebär att hushållen i stor utsträckning har tagit över staternas skulder. Streeck beskriver denna utdragna process av tilltagande skuldsättning och offentlig utarmning som ett sätt att inteckna framtida tillväxt, att ”köpa tid”.

Det vi ser idag, enligt Streeck, är hur tiden till slut tycks ha hunnit ifatt kapitalismen. Och med det politiska systemet reducerat till ett verktyg för finansiell disciplin rämnar också den demokratiska fasaden. Efter ett drygt halvsekel när kapitalismen och demokratin har sett ut att fungera rätt väl ihop – faktiskt ofta framställts som nästan synonyma begrepp – visar sig nu de djupa motsättningarna mellan dem med brutal kraft. Enda trösten för det kapitalistiska systemet är att det än så länge inte går att se något alternativ, ingen ny uppåtstigande samhällsklass som står beredd att ta över, ingen revolutionär ideologisk vision. Av allt att döma tycks kapitalismen dömd till en långsam ekonomisk tvinsot, i väntan på det som en gång i framtiden ska ta över.

Men kanske är framtiden, i en eller annan form, redan här? Studerar vi historien kan vi ju se att epoker avlöser varann med viss fördröjning – den gamla ordningens former och hierarkier finns kvar på ytan, ofta under lång tid, medan det nya växer fram i skymundan och tar över. Den engelske journalisten Paul Mason hävdar i sin uppmärksammade bok ”Postkapitalism” att vi med den digitala tekniken och de nya organisationsmodeller och ekonomiska incitament som uppstår i dess spår redan kan få syn på de första fröna till en postkapitalistisk ordning. Mason är överens med Streeck om att det kapitalistiska produktionssättet har tömt ut sin energi, men anser alltså att orsaken finns i den nya kunskapsbaserade tekniken och att den på sikt kommer att förändra allt. Framför allt på kulturens område har informationsteknikens teoretiskt sett oändliga reproduktionsmöjligheter redan gjort marknadssystemen föråldrade och vi kommer på sikt att se en övergång till nätverksbaserade former för produktion och distribution, en förändring som i grunden lär förskjuta maktförhållandena i demokratisk riktning och ge upphov till helt nya sätt att leva.

Paul Mason har fått en del kritik för att vara naiv i sin digitala utopism, en kritik jag delvis tycker är befogad. Samtidigt tror jag att just hans optimism är nödvändig. Ska man inte fastna i den ödesmättade svartsyn som just nu sprider sig som en politisk förlamning så behövs det idéer om vad som egentligen kan vara alternativen till undergången. Problemet med ”Postkapitalism” hänger för mig snarare ihop med en historiesyn där utvecklingen beskrivs som en ofrånkomlig, moralisk framåtrörelse. För all del, sett från vänster kan kapitalismens död nog se ut att vara en god sak i sig, men det betyder inte att den ordning som avlöser den nödvändigt måste bli bättre. Återigen, studerar vi historien blir lärdomen snarast den att nya produktions- och samhällsordningar först och främst innebär nya, mer effektiva metoder för att koncentrera makt och rikedomar i ett fåtal händer.

Min invändning mot förutsägelser av det här slaget gäller därför både Streeck och Mason, nämligen att den profetiska analysen lämnar ganska liten plats för människors engagemang. Det märks framför allt i deras kultursyn – där kulturen hos Streeck blir ett konservativt opium för folket, hos Mason raka motsatsen, just den kraft som ska förändra världen. I verkligheten är förstås även kulturen en arena för motsättningar, en kamp som förs om våra tankar. Jag inser nu att ett av skälen till att jag blir illa berörd av tv:s dickenska soppköksromantik är att jag tyvärr känner igen mig i den. Den talar helt enkelt till de sämsta sidorna av min medelklasspersonlighet. Den del av mig som ändå var dag vaknar lite lättad över att befinna sig på rätt sida av den kapitalistiska avgrunden, över att slippa gå till soppköket, slippa sitta utanför närbutiken och tigga. Den som i grund och botten inte vill ha förändring. Som inte tror förändring ens är möjlig. Jag vet inte om det finns fler som jag, men jag antar det. Och jag tror att vi till mans behöver lite kulturell förstärkning då och då för att inte glömma bort att vi är många, att det betyder något vad vi tycker, vad vi säger, vad vi gör.

Dan Jönsson, författare och kritiker

 

Litteratur

Wolfgang Streeck: How will capitalism end? Essays on a Failing System. Verso books, 2016.

Paul Mason: Postkapitalism – vår gemensamma framtid. Översättning Joachim Retzlaff. Ordfront förlag, 2017.

Programmet tillhör kategorin: Kultur/Nöje
Alla avsnitt från programmet OBS
Vem vet mest om framtiden? Kl 13:04(8:47 min)

Hur ser världen ut imorgon? Nästa vecka? Om ett år? Att förutspå framtiden är en svår konst. Men det finns några som lyckas bättre än andra: Superprognostiker. Hur gör de egentligen?

Den traditionella synen på naturen är naiv och romantisk, menar ekofilosofer som förespråkar "svart ekologi". Författaren och kritikern Dan Jönsson utforskar idéerna och efterlyser hopp om räddning.

Sverige behöver vinterkräksjukan Mån 11 dec kl 13:04(9:03 min)

Det var David Qviström som gav Sverige vinterkräksjuka – ja, ordet ”vinterkräksjuka” alltså, som han introducerade i svenskan. Här funderar han på varför vi skapar nya ord och förändrar språket.

Många drömmer om att skriva en roman men få gör det. Vad är hemligheten? Journalisten Anna Thulin har läst nya böcker om skrivande av yrkesförfattarna Stephen King och Haruki Murakami.

Ishiguro har barnets blick på världen Ons 06 dec kl 13:04(11 min)

Nobelpristagarens romanfigurer befinner sig ofta i ett mentalt mellanterritorium där de med barnets blick balanserar på gränsen mellan fantasi och verklighet, menar författaren Madeleine Hessérus.

Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min Lista".