Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1-morgon samlade som podd.
Ett avsnitt från Utrikeskrönikan
Nära döden, nära livet: Ekots Richard Myrenberg i Kigali
Tor 30 mar kl 10:00
Utrikeskrönikan den 30 mars, Kigali

Kigali torsdag.

Det här kommer inte att bli en munter krönika, i tider som dessa och med tanke på händelserna i Kongo-Kinshasa.

Under min tid och mina resor genom denna fantastiska kontinent har jag också sett död på nära håll ett antal gånger.

I Bujumbura i Burundi var det en man som låg halvt sönderbränd efter att en folkmobb slagit ihjäl honom och försökt tända eld på kroppen. I Mogadishu var det små spädbarn som till följd av sjukdomar och undernäring tyst somnade in på akuten på Banadir-sjukhuset under svältens år 2011. Värst var det att höra mammorna hulka och yla.

Jag kommer också för alltid minnas en ung man i Bangui i Centralafrikanska republiken för några år sedan. Han låg vid utgången till ett enkelt fältsjukhus. Ihjälhuggen med machete. Någon sa att han tillhörde anti-balaka-milisen och att han hade försökt stjäla en motorcykel. Nu låg han där i dammet, i kamouflagebyxor. Han var så ung. I en annan värld hade han varit en strulig tonåring på trimmad moped.

Vi var ganska många som stod där, och det var helt tyst. På något sätt var det andaktsfullt. Ynglingen var inte längre där, det var bara en kropp med ett fridfullt ansikte. Döden. Ett beslut fattats, vare sig man vill eller inte.

De som berört mig mest är de döda som jag inte fått se, men som jag fått förmånen att träffa.

Också i Bangui träffade jag då för några år sedan en mycket ung fransk fotograf, hon var nog inte mer än 26 år. Ambitiös, framåt, på jakt efter äventyret, ja, hon levde sitt livs äventyr.

Den sista gången jag såg henne var på en klubb då hon svettigt viftande dansade runt med alla. Full och glad och full av liv.

En tid senare fick jag oroande besked över sociala medier. Något hade hänt Camille. Ingen visste riktigt vad.

Hennes kropp hade hittats i ett fordon vid en vägspärr. Hon hade rest med några medlemmar av anti-balaka-milisen på motorcykel, samma milis som den unge mannen vid sjukhuset tillhörde. De hade undvikit alla vägspärrar för att ingen skulle kunna stoppa dem. Ingen vet vilken story hon var på jakt efter.

Och ingen vet än idag, hur hon dödades eller av vem.

Jag tänker ofta på henne, trots att vi bara träffats en gång och kanske hade skickat några skämtsamma meddelanden på sociala medier.

Sist jag var i Bangui, för några veckor sedan, fiskade jag efter lite information. Var det någon som visste - så här i efterhand - vad som egentligen hade hänt?

Jag serverades en dos konspirationsteorier som jag inte ska gå in på här, och som inte gjorde mig mycket klokare. De dyker alltid upp när ingen vet säkert. Men den ovissheten, det mysteriet, måste fortfarande vara plågsamt för hennes familj. 

Jag tror också att jag blev så berörd för hon var så ung, hon hade en spännande framtid framför sig.

En del hade dock varnat henne, hon tog för stora risker.

Ja, kanske. Kanske var det så att hon kände sig osårbar, oövervinnerlig.

Men jag tror också att hon hon var medveten om riskerna.

Jag tror hon ville leva fullt ut, nära liv och nära död. Och att hon levde sin livsdröm, hon gjorde det hon ville göra.

Men vad vet jag?

Det finns något trösterikt i den tanken i varje fall.

Programmet tillhör kategorin: Samhälle
Alla avsnitt från programmet Utrikeskrönikan
Utrikeskrönikan
Fre 22 sep kl 10:00(3:21 min)
Utrikeskrönikan
Tor 21 sep kl 10:00(3:13 min)
Utrikeskrönikan
Ons 20 sep kl 10:00(3:02 min)
Utrikeskrönikan
Tis 19 sep kl 10:00(3:15 min)
Utrikeskrönikan
Mån 18 sep kl 10:00(2:54 min)
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".