Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1-morgon samlade som podd.
Ett avsnitt från Utrikeskrönikan
Stumheten i familjen: Hanna Sahlberg, Peking.
Mån 03 apr kl 10:00
Utrikeskrönikan den 3 april 2017. Peking.

Peking, måndag.

Någon frågade svärfar vad han föll för hos svärmor. Först log han och såg nästan generad ut, sedan sade han: Ta neng chi ku. Hon står ut.

På kinesiska heter det att svälja bitterhet. Att stå ut med umbäranden och hårt arbete. Svärmor älskar att ta selfies md sin ceriserosa mobil på kända platser och tillsammans med blommande genar. Hon njuter av god mat och fina kläder, men inget av det hör till hennes egentliga självbild. Om man frågar svärmor vilken som är hennes bästa egenskap så svarar hon med ett glatt leende. ”Jag kan svälja bitterhet.”

Hemmet där hon bodde som barn består av tre grottrum i den torra gula jorden under den obarmhärtiga blå himlen i Shanxi i norra Kina. Att gå ner för berget och hämta vatten var dagens viktigaste arbete. De sena tonåren tillbringade svärmor med befrielsearméns sjukvårdare i djungeln i Sydostasien. Knappast något kan chockera henne. Däremot krävs det inte mycket för att få henne att skratta och hon berättar för barnbarnen med gester och grimaser om den tjocka ormen som låg hoprullad i medicinförrådet men också den sorgliga historien om sin väninna som hittades halvt uppäten av en svartbjörn.

Om jag skulle behöva ropa på den här fantastiska kvinnan om är min svärmor så blir jag generad. Jag vill inte säga hennes namn, även om det skulle ursäktas som en oartighet begången av en utlänning. Inte heller kan jag säga ”tant” så som mina jämnåriga vänner gör. Nej, enligt den patriarkala seden ska jag kalla henne ”mamma”. Det är svårt och jag har bara försökt en gång. Inte är jag som barnbrudarna med bundna fötter som förväntades bli en dotter i sin mans familj. Därför drabbas jag av ett slags stumhet. Jag försöker att stå framför svärmor när jag ska tala med henne i stället, eftersom jag inte kan säga det rätta tilltalsordet för att få henne att vända sig om.

Stumheten är förresten vanlig i familjer i Kina. Ofta finns inga ord som skulle kunna överbrygga klyftan mellan den generation som växt upp med att svälja bitterhet och nästa som upplevt nästan obegränsad framtidsoptimism. Terapeuter och psykologer är något nytt här. De får ta emot berättelserna om hur bitter stumheten kan vara. För hur skulle man kunna klaga över det för föräldrarna som stått ut med så mycket för ens skull?

Om man ändå vågar fråga vidare i vår familj kan man få veta att svärfar egentligen hade tänkt att gifta sig med någon annan, men den kvinnan sågs inte som rätt parti av arbetsenheten, som hade sista ordet i giftermålsärenden på 70-talet. Så inte heller svärfar är dålig på att stå ut. Dessutom kan man ana att han anser att han hade rätt god tur som blev gift med svärmor i stället.

Efter ett 40-årigt äktenskap finns det naturligtvis mycket mer som svärfar skulle kunna säga om vad han känner för svärmor än bara det att hon kan stå ut. Men han försöker inte ens att utrycka det. Han är också från en by och välbekant med den stora stumheten. Det är där kärleken förväntas bo.

 

Programmet tillhör kategorin: Samhälle
Alla avsnitt från programmet Utrikeskrönikan
Utrikeskrönikan
Igår kl 10:00(3:27 min)
Utrikeskrönikan
Tor 17 aug kl 10:00(3:44 min)
Utrikeskrönikan
Ons 16 aug kl 10:00(3:23 min)
Utrikeskrönikan
Tis 15 aug kl 10:00(2:59 min)
Utrikeskrönikan
Mån 14 aug kl 10:00(3:52 min)
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".