Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.
Ett avsnitt från OBS
Låt nattens dämoner komma!
Tis 04 apr kl 13:04
Många vaknar i vargtimmen, inte sällan med ångest. Författaren Mattias Hagberg är en av dem. Här berättar han varför han börjat uppskatta nattens obehag.

Natt. Eller snarare mycket tidig morgon. 04.20 med digitalklockans blå, blinkande pinnar. Jag fäster blicken i taket. Mörker. Gråtoner.

Sängen är för varm, för trång och för hård. Nacken spänner. Ryggen värker.

Och sen tankarna. Nattens otyglade tankar. Allt litet och obetydligt är plötsligt stort och tungt. I mörkret är det omöjligt att hålla någonting ifrån sig. I vargtimmen återvänder det undanträngda i förstorad skala och förvanskad form.

Jag vet inte hur många gånger jag vaknat vid exakt denna tidpunkt. Det känns som oändligt många när jag ligger där och vrider mig.

Länge kämpade jag för att hålla sömnlösheten och tankarna på avstånd. Natt efter natt försökte jag med alla medel somna om. Men det var omöjligt. Nattångesten var för stark, för envis, som om den trots allt bar på något oundvikligt.

Till slut gav jag upp. Bestämde mig för att bejaka det irrationella istället för att försöka bekämpa det.

Det var Ingmar Bergman som myntade begreppet vargtimmen i slutet av sextiotalet. Med sin film med samma namn från 1968 gav han det svenska språket ett ord som det uppenbarligen saknade. I filmen bjöd han också på en suggestiv definition: ”Vargtimmen är timmen mellan natt och gryning. Det är timmen då de flesta människor dör, då sömnen är som djupast, då mardrömmarna är som verkligast. Det är timmen då den sömnlöse jagas av sin svåraste ångest, då spöken och demoner är mäktigast. Vargtimmen är också den timme då de flesta barn föds.” 

Orden är vackra och skrämmande på en och samma gång.

Någon exakt definition av vargtimmen existerar så klart inte. Det är ett ord som mer hör hemma i poesin än i vetenskapen. Trots det finns mycket som talar för att timmarna före gryningen är speciella. Kroppens aktivitet är som lägst, kroppstemperaturen och blodtrycket sjunker, ämnesomsättningen går ner och halten av hormonet melatonin, det hormon som styr sömnen, är som högst. Det är en sårbar tid.  

I sin film ger Ingmar Bergman sken av att begreppet vargtimmen är mycket gammalt, att det är ett ord som är känt och hämtat ur den svenska historiens djup. Men i själva verket talar det mesta för att han själv uppfann det för att frammana en mörk och gotisk stämning. Möjligen hade han läst Herman Hesses roman ”Stäppvargen” och ville nu skapa ett liknade verk för filmduken - åtminstone har filmkritiker i efterhand talat om en sådan koppling.

Det finns onekligen mycket som binder samman Ingmar Bergmans film med Herman Hesses roman. Båda handlar om män på gränsen till sammanbrott, jagade av ångest, mardrömmar och hallucinatoriska visioner. Båda är mörka och överspända skildringar långt bortom realismens krav på struktur och konsekvens. Båda påminner mer om dröm än om verklighet. De rör sig i skäcklitteraturens och skräckfilmens osäkra universum.

Huvudpersonen i ”Vargtimmen” är konstnären Johan som tillsammans med sin hustru Alma flyttar till en isolerad stuga på en avlägsen ö. Han vill finna lugn och ro, fly från den ångest som ständigt jagar honom. Men ön visar sig vara något annat än en fristad. Under den självpåtagna isoleringen tar sig oron fysisk form. Hans, och även hustruns liv, invaderas av gestalter ur drömmarnas rike.

I ”Stäppvargen” är det den lärde särlingen Harry Haller som upplever sig jagad av nattens ångest. Efter ett besök på en magisk teater får han ett tunt häfte i sin hand med rubriken ”Traktat om stäppvargen”. Det är en text om honom själv, om alla de motsägelsefulla begär, känslor och tankar som trängs inom honom. Harry Hallers fortsatta öden blir en drömsk och överspänd skildring av alla hans inneboende konflikter.

Som konstverk har såväl ”Vargtimmen” som ”Stäppvargen” sina brister. Båda är bitvis övertydliga på gränsen till det banala. Och här finns inslag som bara kan beskrivas med ord som effektsökeri och överdrift. Men som försök att fånga tillstånd och stämningar långt bortom det vardagliga förnuftet är de intressanta. Framför allt lyckas de båda att fånga den där märkliga, undflyende stämningen från nattens sömnlöshet – känslan av att befinna sig mellan två världar, mellan dröm och vakenhet, i ett obegripligt limbo, i en situation där jagets gränser luckras upp.

Jag tror att det finns en poäng med att försöka stanna i det tillståndet, i mellanrummet, i skarven. Ja, kanske till och med att aktivt söka sig till det. I vargtimmen händer något väsentligt.

Det mänskliga psyket är skapat för reduktion. Hur skulle vi annars kunna orientera oss i en svåröverskådlig värld fylld av fysiska och psykiska intryck? Vi måste förenkla, kategorisera och välja bort för att överhuvudtaget behålla vårt förstånd. En oändlig mångfald måste bli en enkel överblickbar enfald. Det är oundvikligt.

Detta innebär att en gemenskap eller en identitet aldrig kan uppstå utan att vara uteslutande. Såväl i vår egenskap som individer som samhällsmedborgare gör vi ständigt oändligt många val. De flesta av dessa är omedvetna. Vi väljer att tro på oss själva som ett enhetligt och rationellt subjekt. Vi väljer att tro på samhället som en fungerande och enhetlig skapelse. Ja, en del väljer till och med att tro på ord som folk och nation, som om det fanns tydliga gränser i världen.  

Det finns en uppenbar fara med denna reduktion. Den förminskar världen och alla människor vi möter – även oss själva. Fördomarna finns där.

Eller som det heter i ”Stäppvargen” , i Sven Stolpes översättning: ”Människan besitter ingen överväldigande grad av tankeförmåga, och även den mest bildade och intelligenta människa betraktar alltid världen och sig själv genom naiva, förenklade och förfalskade formlers glasögon – men allra mest sig själv! Det förefaller nämligen att vara ett medfött och absolut ofrånkomligt behov hos alla människor att föreställa sig sitt eget jag som en enhet.” 

Jag tänker att vargtimmen erbjuder en tillfällig utväg ur denna reducerade bild av oss själva och av världen. Jag tänker att den kan fungera som ett vaccin. Eller som en metafor för att klara av att tänka kring det uteslutna. I nattens gränsland finns en osäkerhet som kan fungera produktivt.

I vargtimmen blir det uppenbart hur bräckligt vårt överjag är. Konstruktionen svajar och brister. Jaget krackelerar.

Det är en erfarenhet jag numera tar med mig in i vardagen. Likt en förryckt spanar jag efter sprickorna, efter punkterna där våra berättelser om oss själva och våra samhällen inte går ihop. Jag söker självbedrägeriet – i det lilla såväl som i det stora.

Kanske är ordet hemsökelse det bästa för att beskriva vad som händer i vargtimmen. I stunden före gryningen sänker kroppen och intellektet garden och vi blir mottagliga för allt det som vi annars håller ifrån oss. Likt spöken, gengångare och fantomer väller det bortträngda fram.

Alltså ligger jag vaken. Stirrar mot taket. Låter vargarna sätta tänderna i mig. Låter dem riva sönder mitt psyke – min världsbild.

Utan nattens galenskap kommer jag aldrig klara av att behålla mitt förstånd. 

Mattias Hagberg, författare

Programmet tillhör kategorin: Kultur/Nöje
Alla avsnitt från programmet OBS
Många är nog nesofiler – ö-älskare – men genom historien har ön varit allt från orört paradis, överbefolkat charterresmål till kolonial förvisningsort. Och flitigt förekommande i litteraturen.
Många är nog nesofiler – ö-älskare – men genom historien har ön varit allt från orört paradis, överbefolkat charterresmål till kolonial förvisningsort. Och flitigt förekommande i litteraturen.
Germanerna – mellan myt och verklighet
Tor 19 okt kl 13:04(9:16 min)
Romarna såg dem som ädla vildar och nazisterna vill fortfarande förvandla dem till ett blont urfolk. Sanningen om germanerna är mer brokig och den visar sig i litteraturen, konstaterar Mats Almegård.
Tor 19 okt kl 13:04(9:16 min)
Romarna såg dem som ädla vildar och nazisterna vill fortfarande förvandla dem till ett blont urfolk. Sanningen om germanerna är mer brokig och den visar sig i litteraturen, konstaterar Mats Almegård.
Vårt oändliga behov av Homeros
Ons 18 okt kl 13:04(11 min)
Homeros epos ”Iliaden” och ”Odysséen” får ständigt nya läsare, men också nya tolkningar. Anna Blennow konstaterar att behovet av antikens klassiker är stort, men att analyserna säger mest om vår tid.
Ons 18 okt kl 13:04(11 min)
Homeros epos ”Iliaden” och ”Odysséen” får ständigt nya läsare, men också nya tolkningar. Anna Blennow konstaterar att behovet av antikens klassiker är stort, men att analyserna säger mest om vår tid.
Blir du genredigerad, lille vän?
Tis 17 okt kl 13:04(10 min)
Vi kommer att kunna skydda våra barn från allvarliga sjukdomar, men med samma teknik ta död på hela djurarter. Farshid Jalalvand tycker att det är hög tid att börja ta genredigeringen på allvar.
Tis 17 okt kl 13:04(10 min)
Vi kommer att kunna skydda våra barn från allvarliga sjukdomar, men med samma teknik ta död på hela djurarter. Farshid Jalalvand tycker att det är hög tid att börja ta genredigeringen på allvar.
Till sakernas försvar
Mån 16 okt kl 13:04(9:53 min)
Med avstamp i boken "Döstädning" av Margareta Magnusson försöker Katarina Wikars sortera, spara och slänga. Men klarar man sig verkligen utan gamla julkort från trettiotalet?
Mån 16 okt kl 13:04(9:53 min)
Med avstamp i boken "Döstädning" av Margareta Magnusson försöker Katarina Wikars sortera, spara och slänga. Men klarar man sig verkligen utan gamla julkort från trettiotalet?
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".