Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Det brinner i Domsjö fabiker i Hörnettområdet med kraftig rökutveckling som följd.
(Publicerat idag kl 15.15)
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.
Ett avsnitt från OBS
Kan Arendt förklara Trump?
Tis 11 apr kl 13:04
Det amerikanska presidentvalet fick dystopiska romaner att segla upp på topplistorna, men också Hannah Arendts ”Totalitarismens ursprung” sålde slut. Ulrika Björk undersöker om den kan förklara Trump.

Efter det amerikanska presidentvalet seglade George Orwells dystopiska klassiker ”1984” upp i toppen på nätbokhandeln Amazons försäljningslista. I skymundan placerade sig en annan bok som också sålde slut och fick tryckas i nya upplagor: Hannah Arendts genombrottsverk ”Totalitarismens ursprung” från 1951. Något med valet av USA:s 45:e president fick alltså de amerikanska medborgarna att damma av en drygt 600 sidor lång analys av nazismen, stalinismen och de totalitära regimernas mekanismer.

Flera internationella artiklar har under vintern vittnat om Arendts popularitet när det gäller att förstå den nya ordningen i amerikansk politik. Trumps valrörelse och väljarstöd tolkas genom hennes beskrivning av totalitära rörelser och deras anhängare. Men är jämförelsen rimlig? På vilket sätt återkallar USA:s politiska läge det europeiska trettiotalet?

”Totalitarismens ursprung” är naturligtvis märkt av sin tid. Arendt skrev boken under det kalla kriget, i en anda av Harry Trumans globala demokratiseringsiver snarare än Donald Trumps isolationism. När hon började pågick ännu kriget i Europa. Hon var avskuren från vänner och kollegor, bortsett från dem som likt henne själv funnit asyl i USA. Som judinna hade hon bakom sig sin flykt från Tyskland 1933, åtta statslösa år i Paris, interneringsläger och så flykten över Atlanten 1941. Hon är djärv nog att skriva på värdlandets språk, engelska, hennes femte. Uppgiften hon tar sig an är omfattande. I tre delar visar hon hur den moderna antisemitismen och imperialismen ”kristalliserade sig” till en ny sorts regim: totalitarismen.

När Hannah Arendt skrev sitt banbrytande verk fanns ordet totalitarism redan, men hon gav det en ny innebörd. Hon talade om en regim som inte tidigare hade framträtt på den västerländska politiska scenen. Och hennes exempel var Hitlers Nazityskland och Stalin Sovjet. Totalitära regimer delar egenskaper med diktaturer, som kulten kring en ledare och beroendet av massrörelser. De upphäver den medborgerliga offentligheten och utövar en extrem styrning av medborgarnas privatliv genom exempelvis raslagar. Men de skiljer sig från diktaturer genom att inte vara nationellt orienterade. Ytterst syftar de till ”totalt herravälde” över mänskligheten som sådan genom terror och ideologi. I nazismens fall var den ideologiska kärnan ”rasernas kamp”, i stalinismens kampen mellan klasserna.

De som söker efter likheter mellan det politiska läget i USA och Arendts skildring lyfter gärna fram drag hos de totalitära ledarna. Till exempel befann sig trettiotalets massledare i en moralisk gråzon som gränsade till kriminalitet. Men det var just det som bidrog till framgången, skriver Arendt: ”misslyckanden i yrkeslivet [och] ett privatliv kantat av perversioner och katastrofer […] var den starkaste faktorn i deras förmåga att attrahera massorna.” Massorna – ett inte helt oproblematiskt begrepp från trettiotalets kulturdebatt – hålls inte samman av medvetandet om ett gemensamt intresse, som klasserna. ”Potentiellt”, fortsätter hon, ”existerar de i varje land och utgör majoriteten av alla neutrala, politiskt likgiltiga människor som aldrig går med i ett parti och nästan aldrig går och röstar.”

Fastighetsmogulen och mångmiljardären Trump kan kanske inte anklagas för en misslyckad karriär. Inte heller bildar hans väljare en massrörelse. Men när ett upprepat vallöfte är att bekämpa ”politisk korrekthet” blir de mindre smickrande sidorna av karriären – påstådda sextrakasserier, maffiaförbindelser och underbetalda papperslösa arbetare på byggställningarna – närmast meriter.

Föraktet för politisk korrekthet går hand i hand med föraktet för det så kallade ”etablissemanget”. Hit hör inte bara medier, utan även fakta, alltså gemensam etablerad kunskap. Massledarna är relativister. Fakta har ingenting med objektivitet att göra, utan med förmågan att manipulera. Men samma personer tror motsägelsefullt nog att det finns en sann verklighet, som etablissemanget döljer för medborgarna – åtminstone innan massledarna själva tagit över makten.

Genom att sprida och upprepa propagandalögner skapar de totalitära ledarna en fiktiv värld där den som inte är med är mot och där kritik betyder opposition. Nästa steg är att praktiskt anpassa verkligheten till fiktionen. Men lögnerna får inte strida för mycket mot sunda förnuftet. Enligt Arendt måste propagandan framstå som trovärdig för en allmänhet som ännu inte isolerats från alla andra källor till information.

Trots likheter mellan trettiotalets totalitära ledare och Trump som han framträtt i valrörelsen – likheter som borde ha varit varningsklockor – är en avgörande skillnad att den nya presidenten faktiskt saknar en ideologi; en ”ism” som enligt anhängarna kan förklara alla händelser genom att härleda dem ur en enda premiss. ”Rasernas kamp” är en ideologisk premiss. ”Att göra Amerika stort igen” är det inte. ”Amerika först”-retoriken väcker visserligen associationer till den tyska ”folkgemenskapen”. Men enligt Arendt var nazismens nationalistiska retorik ”en propagandamässig förberedelse för ett ’ariskt’ rassamhälle som skulle ha betytt slutet för alla folk, inklusive tyskarna.”

I marsnumret av tidskriften The Atlantic konstaterar den högerpolitiske kommentatorn David Frum att 2000-talet – med undantag för den radikala islamismen – inte är ideologiernas århundrade. Istället sprider sig förtryckande kleptokratier eller plundrarstater, där ledarna motiveras av girighet snarare än en Hitlers, Stalins eller Maos vansinniga idealism. De förlitar sig inte så mycket på terror som på att förvränga regler, manipulera information och samla till sig eliter. På det sättet undergrävs rättsliga institutioner och demokratier fungerar i praktiken som autokratier, envälden. Poängen är att förändringen sker odramatiskt, utan våld och ofta genom fria val, som i EU-landet Ungern. Under Viktor Órban, skriver Frum, har regeringsvänliga lättare att få statliga kontrakt och fördelaktiga lån på centralbanken. Regimkritiker mördas eller fängslas inte, men trakasseras. Den oberoende pressen förlorar annonsutrymme och regeringens förbundna äger alltfler mediaföretag för varje år. Klassiska konspirationsteorier ingår också i regimens propaganda, som säger att konservativa ungrare känner sig missförstådda av liberaler, utlänningar och judar. Som Frum skriver handlar privilegiet att kontrollera den moderna staten mindre om makten att förfölja oskyldiga och mer om makten att skydda de skyldiga.

Nej, Hannah Arendts analys av 1900-talets europeiska totalitära regimer är inte direkt överförbar på USA i början av 2000-talet. Bokens kanske viktigaste lärdom är att politiska ordningar som vi inte hade kunnat föreställa oss är möjliga. Över en natt kan allt förändras.

Samtidigt kan ”Totalitarismens ursprung” hjälpa oss att urskilja några av mekanismerna bakom framgången hos vår tids auktoritära ledare. Mot slutet av boken kommer Arendt med en föraning som förtjänar att upprepas: ”Totalitära lösningar kan mycket väl överleva de totalitära regimernas fall i form av starka frestelser som gör sig påminda varje gång det ter sig omöjligt att lindra politiskt, socialt eller ekonomiskt elände på ett människovärdigt sätt”. I Trumpadministrationens förslag på deportationer, inreseförbud och muren mot Mexiko ser vi sådana impulser, men beteendet är inte begränsat till USA. Som svar på EU:s oförmåga att möta flyktingkrisen 2015 hemsöks Europa av initiativ som påminner om att det förflutna inte är så avlägset som vi gärna vill tro: Ungerns taggtrådsstängsel, Tjeckiens märkning av papperslösa flyktingar med siffror, Danmarks så kallade ”smyckeslag” och kanske även Sveriges gränskontroller vid Kastrup i Köpenhamn.

Mycket skiljer vår tid från trettiotalet, men likheterna är så pass tydliga att vi måste ta Arendts varningar på största allvar.

Ulrika Björk, lektor i filosofi vid Södertörns högskola

 

Litteratur

Hannah Arendt: Totalitarismens ursprung. Översättare Jim Jakobsson, Daidalos 2016.

David Frum: How to Build an Autocracy, I The Atlantics marsnummer 2017.

Programmet tillhör kategorin: Kultur/Nöje
Alla avsnitt från programmet OBS
OBS
OBS
Igår kl 13:04(10 min)
OBS
Tis 19 sep kl 13:04(10 min)
OBS
Mån 18 sep kl 13:04(9:58 min)
OBS
Tor 14 sep kl 13:04(10 min)
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".