Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.
Ett avsnitt från OBS
Staten och kriget marscherar sida vid sida
Tis 02 maj kl 13:04
Kriget tycks vara ett konstant inslag i människans historia. Men sociologen David Wästerfors menar att det som alla sociala fenomen kan förhindras. Frågan är bara vad vi då gör med staten.

Måste människor kriga? En bestämd dam ställer frågan på biblioteket i Hässleholm. Jag har föreläst om våld som socialt fenomen och borde väl elegant kunna hantera krig på samma sätt.

Men mitt svar blir inte elegant. Jag står där och undrar, jag med.

Syriens sammanbrott, Islamiska Statens ödeläggelser, Vladimir Putins ockupation av Krim – visserligen har det funnits gott om historiska perioder då konflikter av den typen varit vanligare och dödligare än idag. Krig som fenomen kan numera verka så anakronistiskt, så nittonhundratal. Men det vägrar släppa taget.

Först på tåget hem inser jag vilken bok som jag skulle ha visat upp när jag fick frågan: Siniša Maleševićs ”The Sociology of War and Violence”.

Malešević söker inte förklaringen i någon påstått mänsklig natur, lika lite som han försöker generalisera utifrån arkeologiska belägg om människans blodiga historia. Han litar varken på Hobbes bild av människan som indragen i ett allas krig mot alla eller Rousseaus bild av ett idylliskt naturtillstånd. Krig kan inte föras tillbaka till människans natur mer än vad fred kan. Båda är sociala fenomen. Krig och fred varierar i tid och rum. De beror på hur det sociala livet arrangeras, hur vi ordnar det för varandra.

Det är inte enkelt att utföra en våldshandling. Det kräver ansträngning. Studier visar att de flesta flyr från våld närhelst det dyker upp, och att de bara njuter av det i fiktiv form. Även i krig flyr människor från våld, även soldater flyr faktiskt eller maskar. Jag tänker inte bara på desertören utan den vanlige soldaten – studier visar att förvånansvärt många backar undan när det väl gäller. De tvekar, darrar, vänder om, kissar på sig och avstår från att avlossa skott. Krig fungerar som sämst ansikte mot ansikte, när människor kan se varandra i ögonen. Några måste ordna det så att människor trots allt ställer upp, så att de inte backar undan.

Ett fascinerande kapitel i Maleševićs bok handlar om traditionell krigspropaganda och hur svag den ofta är. Många tänker sig propaganda som effektiv, som en kraftig dos hjärntvätt i krigsmakarens tjänst, men Malešević menar att framgångsrik propaganda förutsätter något bakom propagandan. En krigslegitimerande ideologi – fascism, nazism, kommunism, nationalism – kan väckas eller stärkas med krigsreklam.

Men i praktiken behöver inte stridande soldater så mycket propaganda eftersom de kan motivera sig på långt mer småskaliga sätt, i den egna plutonen. När soldaterna drillats i grupp och kriget är igång kan de fortfarande känna tvekan inför att dö för flaggan, kungen, presidenten eller folket, men de kan nog tänka sig att dö för sina vänner i plutonen.

Krig blir möjligt om det finns lojaliteter, hierarkier och koordinering, och om det kan uppstå kamratskap som binder samman soldater i mindre enheter. Människor måste disciplineras för att verkställa kollektivt våld. Som individer är människor oftast tvekande och ineffektiva våldsverkare, men om de förmås att gå i takt och känna solidaritet kan det förändras. Stridsduglighet är ett gruppfenomen.

Det finns förstås teknik som hjälper till. Att vara våldsam på avstånd är lättare. Kulsprutor, prickskytte, bomber, drönare – studierna visar att distans förminskar föremålets mänsklighet. Det är lättare att trycka på en knapp än att handgripligen slänga ut någon från ett fönster. Det handlar inte bara om tekniken i sig. Det handlar om konfrontationens relativa lätthet i knapptryckandets situation.

Varje krig verkar innehålla två ingredienser: en strikt byråkratisering av tvång och en legitimerande ideologi. Utan disciplin ingen militär och utan militär inga stridande soldater. Utan ideologi ingen mening med kriget. Alla krig är beroende av kolonner och flaggviftande.

Varje krig möjliggör också än mer organisering och än mer disciplin. Historiska krig har lämnat sina spår. De har bidragit till att strama upp och effektivisera staternas struktur. Krigets enklaste förutsättningar hålls vid liv på varje arbetsplats som rymmer rangordning och kommandon. När vi lyder order och lägger undan vår självständighet agerar vi som ett slags civila soldater, redo att gå i strid för den stora saken.

Men det är inte så enkelt att varje krigslegitimerande ideologi ”trycks på” människorna uppifrån. Visserligen finner vi ideologins ursprung i en liten krets av övertygade troende, vare sig det rör sig om en politisk, religiös eller militär gruppering. Men sedan förstärks den människor emellan, i sidled. De fångar upp ideologin och brer på, invänder mot den och använder den.

Malešević talar om centrifugal ideologisering. Ideologin sprids som vattnet från torktumlarens blöta tvätt: ut och bort från rotationen i mitten.

Socialpsykologen Michael Billig har studerat så kallad banal nationalism. Det handlar om ideologi i vardagen och privatlivet: en liten flagga som markerar ”svenskt kött”, en fnysning som markerar hur illa andra talar eller luktar. När vanliga människor ska motiveras att gå i krig – och motivera sig själva – krävs inget avancerat eller koherent idésystem. Det krävs snarare en mobilisering av grumliga men välspridda övertygelser. ”Dom är egentligen inte människor”. ”Dom är våra fiender”. ”Dom tänker snart förgöra oss”. ”Vi måste agera”.

Att förminska andra människor är centralt. Våld blir lättare om det känns nödvändigt och om föremålet inte uppfattas som mänskligt. Våld blir svårare om det känns opåkallat och om föremålet verkar mycket likt en själv.

Tillbaka till damen i Hässleholm: måste människor kriga? Ruset i att ingå i en stridande gemenskap, tryggheten i att ge eller lyda order, att förverkliga en idé om förhöjd livskänsla när ens liv står på spel – inte finns det någon nödvändighet i det. Inte heller militära organisationer är nödvändiga eller militär disciplin. Men ett krig som vi känner det idag är beroende av allt detta. Så om allt detta kunde monteras ned skulle väl krig bli omöjligt?

Men skulle då inte staten, som vi känner den, också monteras ned? Förmodligen är kollektivt våld långt mer grundläggande även för en fredlig stat än vi vanligen vill medge. Varje stat är på sätt och vis en slumrande krigsapparat. Varje ny krigsapparat verkar sikta på att bli en stat. En stat som aldrig verkar redo att gå i krig kan få svårt att erkännas som stat, både av omgivningen och av de egna undersåtarna. Och en rörelse som använder våld verkar svetsas samman av tanken på en framtida stat, en ny nation där kampen frusit till is och allting äntligen är ordnat efter den egna ideologin.

Krigets sociologi är alltså både nedslående och hoppingivande. Å ena sidan återfinns flera av krigets ingredienser, som lydnad och samhörighet, i ordinära sammanhang. Å andra sidan krävs extrema varianter av detta för att åstadkomma kollektivt våld.

I grupp kan människor förmås att göra de mest oerhörda saker. Med gynnsamma förutsättningar kan de rentav förmås att skapa fred.

David Wästerfors, sociolog

 

Litteratur

Siniša Malešević: ”The Sociology of War and Violence”. Cambridge University Press, 2010.

Programmet tillhör kategorin: Kultur/Nöje
Alla avsnitt från programmet OBS
OBS
Tor 17 aug kl 13:04(9:40 min)
OBS
Ons 16 aug kl 13:04(10 min)
OBS
Tis 15 aug kl 13:04(9:00 min)
OBS
Mån 14 aug kl 13:04(8:37 min)
OBS
Tor 10 aug kl 13:04(11 min)
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".