Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.
Ett avsnitt från OBS
Zaha Hadid: Om du vill vara diskret – bygg inte berg
Mån 01 maj kl 13:01
Strandade vita valar, dansande torn och en kulle av tuggummi. Katarina Wikars reflekterar över Zaha Hadids fantasifulla arkitektur och om byggnaderna som hon aldrig hann göra.

Man kan väl säga att hon dog på toppen, arkitekten Zaha Hadid, hjärtinfarkt i Miami vid 65. Visserligen förlorade hon kampen om mastodontarenan till OS i Tokyo 2022, det blev för stort och för dyrt. De första tjugo åren eller så arbetade hon nästan bara med abstrakta skisser, fick nästan inget byggt men sen blev hon en av de där ikon-signatur-arkitekterna med jättekontor i London och vars kurviga, liksom rörliga glas-betong-stålstrukturer slog ut sin omgivning inte överallt i världen men där det fanns mycket pengar att lägga på hus.

Jag bläddrar bland hennes byggda och obyggda och förundras: Operahuset i Taichung, på Taiwan är som en gigantisk fjäril, vars två vingar förenas via en lobby. Stadshus och operahus/museum i ett. Organiskt. Som en kulle av tuggummi, sa Zaha Hadid. Som ett dansverk av Martha Graham, sa hon.

Många av hennes offentliga byggnader har den där multipla funktionen. Museet för samtidskonsten i Rom, som utspillt smågodis i ett fabriksområde, sega råttor ringlar sig i landskapet. Elva år och massa regeringar tog det från vunnen tävling till klart. En curator kan göra vad som helst av ytan. Tak kan öppnas, broar byggas, enheter flyttas, menade arkitekten som ville skapa rum där konsten kunde ta ut svängarna mer. Hon ville lösa upp den rigida formen, att betrakta konsten i tystnad linjärt i en vit box. Gäsp.

I intervjuer talar hon om att urbanisera staden, genom att investera i det allmänna. MAXXI i Rom skulle vara mer ett center än ett museum, fabrik, laboratorium. MAXXI uppifrån ser också ut som en strandad motorväg med på- och avfarter oavslutade. Från gatan tyngden i huskroppen lättheten i taket som vill lyfta. Och så den överskjutande huskroppen med sitt öga ut mot torget. Ett hus ovanpå huset. Gångarna. En rörelse genom huset. Som inne i ett blodomlopp. Inneröra. Som kalligrafi. Ett penseldrag.

Zaha Hadid gillade tvinnade byggnader huller om buller. Som konstmuseet i Cincinnati. Som ryska dockor, rum i rum. Hus i ett hus. Hon sa sig fascineras av Pergamonmuseet i Berlin. En gigantisk struktur inne i annan.   

Ord som låter litet klena på svenska kommer tillbaka när man pratar om henne, som sammanställning, överlagring – framsida, baksida och sidor byter plats, allt kan vara framsida.

Från början på 90-talet var husen mindre som tyska Vitra brandstation eller längre och smalare som vetenskapsmuseet i Wolfsburg. Kantigare, spetsigare, enhörningar mot himlen även om brandmännen snart lämnade sin brandstation till konsten och eventen. I en tv-dokumentär säger någon att husen blivit mer organiska och kurviga för att Zaha Hadid inte känner sig så hotad nu när hon fått bygga så mycket, som om spetsigheten var en humörfråga. Inte säger man väl så om arkitekter som är män? Husen blev rundare när han blev snällare? I varje artikel talas det inte bara om hennes kompromisslöshet utan också om någon sorts oförsonlighet eller hennes temperament.

Hon föddes 1950 i Irak, i en av Bagdads rikaste och mest progressiva familjer. Växte upp i modernistisk arkitektur i en trädgårdsförstad, studerade matematik i Beirut, sedan arkitektur i London, blev tidigt samarbetspartner med Rem Koolhaas.

Redan på nittiotalet vann hon arkitekttävlingar men vad hjälpte det. Operahuset i Cardiff, Wales, ansågs för asymmetriskt. För fult och elitistiskt i media. Människor vågar inte utmana sig själva, sa Zaha Hadid. Någon säger: jag kommer att göra mig illa på det vassa hörnet. Känn på det – inget kommer att hända. Hemma har jag möbler med vassa kanter och mina vänners barn klarar utmärkt att runda borden utan att göra sig illa, sa hon vidare. Vuxna måste utmanas och förändras i sina befästa föreställningar. 

Jag tittar vidare: BMW-fabriken i Leipzig – som ett landskap i terrasser. Arbetare och tjänstemän blandade bland bilarna. Hon talade ofta om hus som berättelser slår det mig: många olika lager och ingångar, många olika storylines. 

Hon älskade Oscar Niemeyer som ritade Brasilia. Är en sentida nybrutalist. Betong kan vara både tung och transparent. Kanske är hon eller var hon också en riktig flanös – skapar liksom böjliga passager som rörde sig genom husen tillsammans med människorna. Men det verkar inte finnas några stigar, några kartor mer en sorts gigantiska ytor att befolka och förändra, gå in och ut ur lite var som. Staden utmärks av social komplexitet. Sådana meningar sa hon.

Skulle du kalla din arkitektur spektakulär? frågade någon. Zaha Hadid svarade: Om du vill vara diskret, bygg inget berg.  

Vad hände då med åren? Mer blev byggt. Fler tävlingar vanns. Hon fick äntligen bygga i Storbritannien. Simarenan till OS i London blev svindyr och krävde gigantiska mängder stål. Bostäder för rika människor i Milano med möblerna integrerade. Kulturcenter som strandade vita valar eller stelnade vågor i Baku. Den kritik hon fick blandades med de prestigefyllda priserna som Pritzker, arkitekturens Nobelpris. Till slut ansågs skalan för stor för nästan allt förutom Kina. Och curatorerna visste inte var de skulle hänga konsten på de böjda väggarna. Vem ska putsa alla fönster?

Zaha Hadid sa: Den tid jag blev ignorerad, jag trodde alltid den skulle passera. Men visst hade hon fått slita extra hårt i en yrkeskår dominerad av vita män, The Brotherhood is still there, sa hon. Men att omärkligt smälta in i omgivningen var väl inte vare sig hennes eller hennes hus signum.

En bro i Abu Dhabi som sanddyner. Dansande torn i Dubai. Hon låter sig sponsras av diktaturstater, hennes arkitektur är som ett tomt kärl som suger i sig den ideologi som den är i närheten av, sas det. När gästarbetarnas usla arbetsvillkor uppdagades vid bygget av fotbollsarenan i Qatar inför FIFA 2022 sa Zaha Hadid: Jag har inget med arbetarna att göra.

Kanske sitter hon på en bar i råbetong med Niemeyer, det är alltid klockan tre på eftermiddagen. Det kanske finns ett parallellt universum för allt det obyggda. Byggnader flyter ut i omgivningen, som vore de av glas som aldrig stelnar. Jag är säker på att jag någonstans har sett ett Guggenheimmuseum i Litauen, några tillknycklade skyskrapor sveper förbi i utkanten, bestick och skor som vrider sig upp längs vristerna i gummi, Zaha Hadids egenhändigt ritade soffor ser ut som urtidsdjur som rullat ihop sig för att sova en stund, och hennes insektsliknande arena i Tokyo som var för stor och för dominant och för dyr kanske också kan få plats i ett imaginärt universum där allt det obyggda tar gestalt.

Katarina Wikars, medarbetare på Sveriges Radios kulturredaktion

(essän sändes för första gången 2016)

Programmet tillhör kategorin: Kultur/Nöje
Alla avsnitt från programmet OBS
OBS
OBS
Igår kl 13:04(10 min)
OBS
Tis 19 sep kl 13:04(10 min)
OBS
Mån 18 sep kl 13:04(9:58 min)
OBS
Tor 14 sep kl 13:04(10 min)
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".