Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.
Ett avsnitt från OBS
Den svåra konsten att recensera Vilks rondellhund
Mån 22 maj kl 13:04
Trots att det har gått ett decennium så har få lyckats tala om Lars Vilks omstridda rondellhund som konst. Mårten Arndtzén gör ett försök och upptäcker en konstvärld som fastnat i rondellen.

Recensera Rondellhunden? Är det ens möjligt?

För det första är ju teckningen bara startskottet för en konstnärlig process som inbegriper samtliga reaktioner på den. En recension av rondellhunden blir därför en del av rondellhunden, och alltså även en bedömning av recensenten som deltagare i verket. Trovärdigheten kan sättas ifråga.

För det andra befinner sig hunden, som process, i ständig rörelse. Var är fixpunkten där man kan säga: "Så här ser den ut. Detta är verket"?

Ingenstans.

Däremot kan man konstatera att mina svårigheter här hör samman med en av rondellhundens stora framgångar. Den pedagogiska. Som inget annat enskilt verk har rondellhunden lyckats få en bred allmänhet att förstå att ett konstverk kan vara just en process, där publiken är medskapande.

I en svensk kontext har den, på sätt och vis, blivit kronan på det verk som påbörjades av Pontus Hultén och Moderna museet i slutet av 1950-talet, med introduktionen av efterkrigstidens öppna konstbegrepp: happenings, rörelse i konsten, museet som vardagsrum och lekstuga.

I den andan har Lars Vilks alltid arbetat, ända sedan han på 70-talet körde omkring i en psykedeliskt utstyrd folkvagnsbuss och utmanade de "förstelnade" konstinstitutionerna i Skåne på duell.

En annan central aspekt av den öppna konsten är viljan att överskrida gränsen mellan konst och liv, att konsten ska vara delaktig i verkligheten istället för bara en bild av den. Här får man nog också säga att rondellhunden varit framgångsrik.

Terrorismen och kontrajihadismen, islamofobin och fundamentalismen, yttrandefriheten och populismen... alla dessa fenomen som många uppfattar som vår tids ödesfrågor löper samman i "Profeten Muhammed som rondellhund". Som inte bara speglar dem utan i allra högsta grad själv spelat en aktiv roll i konflikterna kring de här sakerna.

Men om rondellhunden överskridit gränsen mellan konst och liv så har den gjort det till priset av att nästan ingen varit intresserad av att tala om den som konst, i någon mer ambitiös mening. (Etiken har överskuggat estetiken, innehållet stått i vägen för formen).

Vilket väl är fullt rimligt, när vi talar om så laddade frågor. Många anser dessutom att rondellhunden är dålig konst - det finns helt enkelt inte särskilt mycket att prata om.

En annan förklaring kunde vara att rondellhunden är konst - eller intressant som konst - i just den meningen. Genom att blottlägga precis den oviljan eller oförmågan att, vid sidan om allt annat, tala om den som konst.

Och då menar jag hos oss som borde kunnat göra det.

När Moderna museets chef Daniel Birnbaum, i december 2015, avböjer Lars Vilks erbjudande att donera sin originalteckning till museet, så är det inte för att han tycker att den är dålig. Tvärtom påpekar Birnbaum, i en förklarande debattext på Dagens Nyheters kultursida, att teckningens "estetiska finess" saknar betydelse eftersom rondellhunden är ett öppet konstverk "vars material är relationen mellan människor, institutioner och media snarare än enskilda bilder eller objekt".

Dessutom finns bilden "digital överallt" och behöver alltså varken bevaras för eftervärlden eller exponeras ytterligare för publiken idag.

Men av någon anledning avstår Birnbaum helt från att uttala sig om - inte teckningens, utan - konstverkets kvalitet.

Istället landar hans resonemang i den funktion rondellhunden fått i "främlingsfientliga sammanhang". Kanske hade Lars Vilks kunnat motverka detta "om det hade varit viktigare för honom", funderar museichefen. Och sätter därmed punkt. 

Utan att säga det rakt ut lämnar Birnbaum alltså dörren vidöppen för tolkningen att hans ställningstagande utgår från rondellhundens politiska tendens, snarare än från dess konstnärliga kvaliteter eller brister.

Därmed blottläggs, än en gång, något Lars Vilks från första början deklarerade att han ville belysa med sitt verk. Nämligen konstvärldens falska uppfattning om sig själv som gränslöst tillåtande, pluralistisk och liberal.

Tio år efter refuseringen på hembygdsgården i värmländska Tällerud har rondellhunden fortfarande inte släppts in i något seriöst konstsammanhang, och därför aldrig blivit föremål för den gängse ruljangsen av katalogtexter och recensioner. Vilket såklart bidragit till att den inte diskuteras som konst.

Därigenom har vi också sluppit ställa frågan vad, exakt, den egentligen blottlägger.

Allmän ängslighet? Säkert. Yttrandefrihetens högst relativa värde? Antagligen. Ett västerländskt skuldkomplex visavi islam och muslimer, underblåst av postkolonial teoribildning? Kanske det.

Jag vill påstå att Lars Vilks verk - som helhet - blottar något mer fundamentalt om tillståndet i konsten på 2000-talet. Nämligen hur den konstnärliga formen, efter modernismen, blivit en bisak, medan innehållet hamnat i fokus - men samtidigt blivit alltmer av en formsak.

Decennierna efter andra världskriget genomgår samtidskonsten flera snabba skiften - neodada, pop, minimalism och konceptkonst avlöser varann. Men den stora, övergripande förändringen är att konstverkets idé blir det centrala i den kritiska diskussionen. Formen är självklart viktig, men idén står i centrum - inte den personliga signaturen, hantverksskickligheten eller uttryckets autenticitet.

Samtidigt är de västerländska samhällena stadda i snabb förvandling. Politiskt genomsyras de av en stark framtidstro. Den öppna konsten vill gärna gå i bräschen, och besjälas av värden som frihet, jämlikhet och solidaritet.

Så här tre fyra decennier senare ser det lite annorlunda ut. Många av de bärande idéerna och värderingarna från 1960- och 70-talen finns kvar i konsten, och har till och med fått en renässans under 2000-talet. Men den starka kopplingen till samhällsutvecklingen är bruten.

Samtidskonsten betraktar sig gärna som politisk men gör ytterst sällan något märkbart avtryck i politiken. Gränsen mellan liv och konst har blivit svårforcerad.

Istället har en tämligen stabil konsensus etablerats kring vilka värderingar som är de riktiga. Samhällskritiken inriktar sig i regel kring på några väl beprövade former av förtryck: kapitalism, kolonialism, rasism och sexism. Perspektivet ska vara underifrån, i solidaritet eller helst identifikation med offren. 

Inget ont i det, förstås. Problemet är karaktären av rättänkande, att de olika modernismernas kategoriska sanningar kring den sanna formen börjat ersättas av ett liknande system för det sanna innehållet. Starka konflikter kring värderingsfrågor är betydligt vanligare i politiken än inom konsten, idag.

Lars Vilks skriver själv om den här utvecklingen i en läsvärd essä med rubriken "Konsten kvävs av konsensus", i nättidskriften Kvartal.

Och trots att rondellhunden, som vi sett, till sin form förverkligar idealen hos den öppna konst som är så omhuldad i samtiden - och dessutom har ett antiauktoritärt innehåll som borde kunnat fungera väl i den maktkritiska matrisen - så har konstvärlden med stor kraft och enighet avvisat den.

Någon märkbar självrannsakan kan vi inte skryta med, efter ett decennium. Det finns förstås enskildheter och undantag men den första boken om rondellhunden och dess skapare fick skrivas av en samhällsjournalist. Därför handlar Niklas Orrenius reportagebok "Skotten i Köpenhamn" (2016) inte heller - i första hand - om konst. Men genom att uppenbara det absurda i den svenska kulturvärldens kollektiva utfrysning av rondellhundens skapare, så tvingade den åtminstone mig att reflektera över konstsystemet och min egen roll i det.

En av dem Orrenius intervjuar är Daniel Birnbaum, som får Vilks donationserbjudande via reportern. I boken anför Birnbaum ytterligare ett argument mot att ta emot teckningen: att rondellhunden är ett processverk som Moderna museet inte ska "legitimera" och göra sig till en del av medan det pågår. Men att legitimera och vara medskapande i den öppna konsten är precis det som gav Moderna museet sin plats på den internationella kartan, under dess legendariska 60-tal.

Intressantare är de ansatser till estetiska resonemang som Birnbaum gör här. Han konstaterar att Vilks med rondellhunden - eller egentligen dess titel - skapat en förolämpning "med minsta möjliga medel". Han jämför verket med en liten pinne i vattnet - i sig anspråkslös och ointressant - men den har lagt sig precis där den delar tidens strida strömmar.

Han har "placerat den så bra", säger Birnbaum. "Och strömmarna strömmar så kraftigt. Saker och ting uppstår kring den".

Det låter nästan som en recension.

Mårten Arndtzén, Sveriges radios kulturredaktion

Programmet tillhör kategorin: Kultur/Nöje
Alla avsnitt från programmet OBS
OBS
Tor 17 aug kl 13:04(9:40 min)
OBS
Ons 16 aug kl 13:04(10 min)
OBS
Tis 15 aug kl 13:04(9:00 min)
OBS
Mån 14 aug kl 13:04(8:37 min)
OBS
Tor 10 aug kl 13:04(11 min)
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".