Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.
Ett avsnitt från OBS
Löpning och litteratur: författare försvinner i spåren
Tor 22 jun kl 13:04
Likt många författare hämtar Martin Engberg energi i löpspåren. I dagens essä funderar han över likheterna mellan löpning och litteratur och på varför det kan vara farligt för författare att springa.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Löpning är farligt. Jag har sett det skörda offer.

Vänner som förr bar på ädla ambitioner att skapa konst och litteratur har snörat på sig skorna och gett sig ut i spåret för att aldrig mer återvända.

”Både joggande och skrivande är ytterst vanebildande”, skriver Joyce Carol Oates i en essä om ämnet. I likhet med Haruki Murakami är hon inte bara känd som författare utan också långdistanslöpare.

Romanskrivande liknas gärna vid att springa ett maraton. Antagligen med syfte på uthålligheten. Själv skulle jag snarare säga att det är i den vardagliga nötningen som författaren och löparen matchar varandra. Den som består i att skriva om samma mening tills att tangentbordet blir konkavt, eller springa mil efter mil tills att sulorna på skorna mest liknar snedhyvlade ostskalkar.

”joggandet i kombination med skrivandet”, påstår Oates, ”[håller] författaren vid någorlunda sunda vätskor och skänker honom eller henne en, om än aldrig så bedräglig och tillfällig, förhoppning om att ha läget under kontroll.”

Författare och löpare, dessa potentiellt vanvettiga kontrollfreaks.

I Jean Echenoz roman ”Springa” (översatt av Christina Norrman) skildras den enastående tjeckoslovakiska löparen Emil Zátopeks liv. Zátopek var löparundret som under 40- och 50-talet slog en rad världsrekord. Till en början avskyr han all sport, men efter att ha tvingats delta i en löpartävling, visar han sig vara ovanligt snabb. Han vinner och börjar träna som en besatt. Hans stil liknar dock ingen annans.

”Emil verkar gräva sig framåt, in i sig själv, som i trans eller som en schaktmaskin”

Med orden, ”gräva sig framåt, in i sig själv”, är det som att Jean Echenoz inte bara säger något om Emils löpstil, utan också i förbifarten återger en känsla inifrån själva skrivakten. Personligen brukar jag tänka att de riktigt intensiva skrivstunderna är som att simma under vatten. Koncentrationen blir så djup att allt annat försvinner och jag glömmer bort att andas. Bokstavligen.

Till en början ger löpningen Emil Zátopek möjlighet att resa och tillfredsställa sin allmänna nyfikenhet. Åtminstone tills att makterna får upp ögonen för hans segrar och begränsar tävlandet i propagandasyfte, och i rädsla för att han ska hoppa av till väst. Men då tappar Emil geisten, och börjar förlora.

I ”Bara kärlek kan krossa ditt hjärta” skildrar Gunnar Ardelius en far och en son som upprätthåller sin relation i elljusspåret. Fadern är bipolär, och får maniska skov. Sonen, som bor hos sin mor, är djupt oroad över fadern. Egentligen borde inte pappa springa, han har problem med hjärtat, men det är ett sätt att hålla manin i schack. Sonen följer med, för att komma nära sin far.

”båda vet att det inte handlar om lust. Inte bara. Det handlar om att springa oavsett vad. Även om han blöder näsblod. Även om hjärtat slår dubbla slag.”

Löpningen ska hålla samman både deras relation och faderns själva inre veklighet.

Huvudpersonens mor, som just köpt sina första löparkläder, skriver dikter på fritiden, men lyckas inte få ihop sin bok. Det får huvudpersonen att dra en parallell mellan löpning och dikt:

”Den första gången var han så snabb och kaxig. I flera hundra meter. Sedan förstod han att de knappt hade börjat. Att konsten var att hålla ut och fortsätta. Det var svårare. Att ge sig ut i snön. Varenda jävla dag.”

Motståndet, och att övervinna det. Inte bara då och då, utan varje dag. Det kräver något. Ingen författare lever i ett ständigt flow och få löpare har en energi som Emil Zátopeks, som bara kan dämpas av att en totalitär regim. För oss vanliga dödliga räcker det med att det regnar lite för att vi ska avstå rundan. Kliar det inte lite i halsen?

En sällsynt cocktail av löparen och författarens egenskaper återfinns i Geir Gulliksens ”Berättelse om ett äktenskap” (översatt av Urban Andersson). I en central scen beskriver huvudpersonen makans utveckling i spåret.

”Hon sprang som om hon sprängde sig själv, hon sparkade ifrån för att komma bort från allt hon en gång varit.”

Löpningen som en väg till frihet genom kontroll över sin egen kropp. Men också en demonstration av en kontroll i dubbel bemärkelse.

För det som på ytan ser ut som en neutral återgivning av hustruns utveckling som löpare, är samtidigt något annat. Dels är det en beskrivning av det frö som år senare ska spränga äktenskapet: det är i motionsspåret hustrun utvecklar relationen till en ny man, inledningsvis uppmuntrad till det av maken. Han vill inte att de ska leva som ett ordinärt par, han vill att hon ska ha sin frihet, deras kärlek tål det, menar han. Motsagd av romanens efteråt. Dels är det en fråga om vem som egentligen för pennan.

Orden är placerade i makens mun. Romanens jag. Det är han som beskriver sin hustrus löpning, och på det sättet återkallar den frihet han sagt sig vilja ge henne. Han träder in i hennes berättelse och gör den till sin, tar tillbaka kontrollen över det han förlorat greppet om. I sin beskrivning påstår han sig veta sådant ingen kan veta om en annan människas inre, inte egentligen.

”Hon tyckte om att se på de män som såg finast ut, hon tyckte om att lägga sig bakom någon av dem, springa bakom honom en stund och sedan spurta förbi”, står det.

Geir Gulliksens ex-hustru har gått ut i offentligen och sagt att hon känner sig utelämnad av romanen. Hon ifrågasätter författarens rätt att göra konst av en skilsmässa som borde få vara en privatsak. För är det författaren som privatman eller det fiktiva jaget som talar i ”Berättelse om ett äktenskap?” Frågan skulle lika bra gå att ställa inifrån romanen, och sättet berättarperspektivet överskrider sina gränser.

Medvetet eller inte, ska det antagligen till en försmådd författarmake för att hitta på något så djävulusiskt till hämnd som att ta över den otrogna hustruns berättelse om sin kropp. För vem har större insikt i vad den dagliga nötningen betyder för att skapa och forma – och vad det kräver – än författaren? En människa som tillbringar sina dagar i en fiktiv värld som han har bestämmanderätt över ned i minsta komma. Hustrun har skapat sin berättelse som löpare, steg för steg i spåret, nu tar han över den, ord för ord.

Det är antagligen en motsvarande kontroll pappan i Ardelius roman försöker skapa över sitt inre, genom att springa fem dagar i veckan ska han hindra de maniska skoven.

Också Joyce Carol Oates framhåller löpningen som bot: ”När man springer ilar tankarna med kroppen. Språkets gåtfulla blomning pulserar i hjärnan i takt med att man rör på fötterna och svänger med armarna. ”

Visst har hon rätt, en löprunda vidgar lungorna inför nästa djupdykning i texten.

Men jag ser också en fara. Den ena formen av besatthet skulle kunna ersätta den andra. Löpningen riskerar att göra skapandets vedermödor överflödiga. Visserligen erbjuder den runners high istället för flow, men ändå. Ifall konsten inte släpper in dig, finns den där, redo att tillfredsställa din mani.

Det är möjligt att det inte är ett hot vare sig för Joyce Carol Oates eller Haruki Murakami.

Själv tar jag dock inga risker och ser till att jogga med måtta.

Martin Engberg, författare

 

Litteratur

Jean Echenoz: Springa. Översättning: Christina Norrman. Rámus förlag, 2016.

Geir Gulliksen: Berättelse om ett äktenskap. Översättning Urban Andersson. Weyler förlag, 2016.

Gunnar Ardelius: Bara kärlek kan krossa ditt hjärta. Rabén & Sjögren, 2010.

Haruki Murakami: Vad jag pratar om när jag pratar om löpning. Översättning Yukiko och Eiko Duke. Norstedts, 2010.

Joyce Carol Oates: To Invigorate Literary Mind, Start Moving Literary Feet. Artikel i New York Times, 1999.

Programmet tillhör kategorin: Kultur/Nöje
Alla avsnitt från programmet OBS
OBS
Tor 29 jun kl 13:04(10 min)
OBS
Ons 28 jun kl 13:04(9:22 min)
OBS
Mån 26 jun kl 13:04(10 min)
OBS
Tor 22 jun kl 13:04(9:03 min)
OBS
Ons 21 jun kl 13:04(8:59 min)
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".