Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.
Ett avsnitt från OBS
På semester med Selma Lagerlöf och Sophie Elkan
Ons 13 sep kl 13:04
Selma Lagerlöf och Sophie Elkan var ständigt fotograferande resenärer. Deras hittills opublicerade bilder kan ses i ”Frihetslif! Två ensamma fruntimmer på resa med kamera" av Lena Carlsson.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Vackert väder och ”ingenting annat att göra än att roa oss och se allt vackert. Men det blir ansträngande det också i längden.” Så skrev Selma Lagerlöf till sin mamma från den tredje och sista resan till Italien 1913. ”Bara alldeles för varmt. Man blir så trött att gå.”

Det är ett tungt praktverk som kommit ut om Selma Lagerlöfs och Sophie Elkans resor. ”Frihetslif!” heter den med utropstecken. Det är Lena Carlsson som botaniserat bland vykort, fotografier och brev från alla de resor de två författarna gjorde ihop mellan 1895 och 1913. Intresset väcktes vid åsynen av en liten skärmutställning med Selmas vykort till mamma i Sunne för ett antal år sedan. Och nu har materialet svällt och boken med underrubriken ”två ensamma fruntimmer på resa med kamera” väger nästan mer än ett handbagage.

Och det är sannerligen två resklara kvinnor som tittar rakt in i samtiden på omslaget, även om Selmas stråhatt skymmer ögonen. Sophie Elkan å andra sidan var efter sin mans och sons tragiska bortgång i Nice alltid klädd i svart och har en märkvärdig plymhatt i flera etage på sig. Och det första som slår mig är just hur besvärligt det måste ha varit med alla långa kjolar och knäppkängor och håruppsättningar och hattar. Det här tilldrog sig på den tiden innan Coco Chanel hade gjort solbrännan fashionabel 1924, och man kan förstå att ett annat parasoll också ingick i rekvisitan.

Boken med underrubriken ”två ensamma fruntimmer på resa med kamera” väger nästan mer än ett handbagage.

Sophie Elkan var på den tiden, vi talar nu 1890-tal, den mest kända av de två, och dessutom var hon redan resvan, hade hängt på vägarna sen hon var nitton år, enligt egen utsago. Det var hon som öppnade välden för Selma som dittills mest varit barn i Värmland och lärarinna i Landskrona. Men nu är Selma 37 år, och har redan debuterat med Gösta Berlings saga. Och strax bär det av mot Italien. Första resan, det känns lite fel att kalla det semester, varar mellan oktober 1895 och juli 1896. Det är i det organiserade resandets barndom, det går tåg och ångbåtar, det finns tidtabeller och resebyråer, biljettpriserna rasar, och det går att läsa in sig på resmålen, pricka av sevärdheterna.

Från början köpte de panoramabilder och vykort men någonstans under vägens gång införskaffades en kamera med rullfilm och sedan fotograferade de ivrigt varandra framför olika monument och ruiner och förvånad lokalbefolkning. Selma skrev till mamma: ”Tycker du ej att det är komiskt att jag drifver omkring dag efter dag med en blå guidebok i handen och så stanna vi vid gathörnen och på torgen och läsa. Jag tycker det är löjligt men hela världen gör sammanledes”.

Det var också bra att ha introduktionsbrev med sig ut i världen, och Sophie Elkan kände redan de rätta människorna och visste vilka konstnärshotell som var på modet. ”Efter München börjar det roliga”, sa hon till Selma.

De drack varmt vin i Rom och träffade minister Bildt. Och en massa norrmän, mycket stela, mycket tråkiga, som folk brukar vara hemma, skrev Selma. ”Vi har det bäst för oss själva.”

Och Selma Lagerlöf och Sophie Elkan verkade sannerligen inte tröttna på varandras sällskap. Selma köpte en trumpet och klippte håret kort. De åt charmanta frukostar med en hel liter vin för 30 öre. ”Det är något tjusande i det obekanta, i att allt kan hända, fast det ingenting sker, som jag unnar alla människor” skrev Selma från Neapel till en väninna.  Det resande livet var också bra mot nervositeten hon brukade känna hemma.

Nu är det sent 1800-tal i Taormina på Sicilien. Främlingar släpar runt på fotoapparater och målarlådor.  Bor i gamla övergivna kloster eller i moderna villor, ”trötta vid världen eller sjuka eller kärlekskranka. Det är en helt underlig värld alldeles cosmopolitisk,” skrev Selma hem till mamma. Allt känns nästan samtida.

Någonstans i bakgrunden är det krig men av det märks inte mycket. Till slut landar de i Heidelberg efter att ha rest sig nästan fördärvade som det heter, och Selma kunde inte berätta mer om resan förrän hon hade skrivit en bok och fått ut den. ”Gör jag inte detta svälter jag ihjäl”, skrev hon till sin syster. ”Kamraten dricker brunn sofver och badar hela dagarna. Efter fem håller vi varandra sällskap”

Sen åkte koffertarna hem. Sen Sophie och Selma. Och hon skrev ”Antikrists mirakler” efter den resan.  

"Det är en helt underlig värld alldeles cosmopolitisk."

Om Selma Lagerlöf inte hade blivit en globetrotter hade hon kanske aldrig fått Nobelpriset i litteratur. För hon tog sig sedermera ända till Jerusalem där hon träffade de utvandrade Nåsbönderna från Dalarna i tre veckor vilket räckte gott och väl för att skriva romanerna ”Jerusalem” del 1 och 2 som gjorde henne världsberömd.

Egentligen hade Selma Lagerlöf och Sophie Elkan velat rida på åsna från Kairo till Jerusalem och hade därför med sig många par handskar. Plus ammoniak mot moskiter, mutor till järnvägen för att få med sig väskorna, spritapparat och nattmössor. Från Jerusalem skrev Sophie: ”Alla språk talas blott ett enda ord yttras aldrig och det är tolerans” Och Selma: ”Allt är kloster och missionsanstalter och alla äro varandras fiender. Tack för mammas brev. Många hälsningar Mammas Selma.”

Nästan varje dag skrev Selma Lagerlöf till sin mamma, kolorerade vykort som mamman satte in i pärm därhemma. Och i och med att de stannade så länge på samma ställe gick det också att få brev tillbaka. Insikter drabbade samman med utsikter och förenklingar: Selma kunde skriva att ”folket är pittoreska”. Selma fotograferade Sophie Elkan i hårt solsken intill lokalbefolkningen iklädd fotsid svart kappa med uppvikt fladdrande krage och en halv meter hattuppsättning. Deras egna bilder är lite av snapshots, smygfotograferade suddiga människor upptagna med sitt från affärsgator och trädgårdar. Damaskus och Beirut och Korfu och Sarajevo. Bron i Mostar och alltid Venedig.

Det är ett praktverk att bläddra i det här, fast vykorten mer och mer kom att handla om enbart väder och hemlängtan, allt eftersom Selma blev alltmer restrött och efter införskaffandet av barndomshemmet Mårbacka brydde sig mer om lantbruk och odlingar än om Italien. ”Jag har inte samma nöje och driva omkring och göra ingenting som jag hade förr” kan hon skriva. Till och med Sophie började tröttna: ”Corneta det satans hålet. Åt vid en talgdank, eländigt rum och trång diligens.” En berättelse som inte utvecklas är en resa till Oostende, där det finns en belgisk slöjdlärare som Sophie Elkan glest förföljde, "mötena är få och oftast misslyckade", heter det.

"Corneta det satans hålet. Åt vid en talgdank, eländigt rum och trång diligens."

Sista resan gjorde de 1913, åter till Italien. Sophie Elkan dog1921. Selma berättade för en väninna att Sophie Elkan hade kommit till henne vid en tid då hon måste ut och se världen och att hennes världserfarenhet var Selma till yttersta stöd på den rätt farliga väg hon haft att vandra. Selma hade trott att Sophie skulle bli oerhört gammal men: ”kanske gick hon bort nu, därför att jag inte mer ska stå under hennes inflytande. Kanske något nytt nu förestår mig.” Och vidare: ”Jag har alltid tyckt att min uppgift bestod i att dikta över vad andra människor utförde, inte att handla själv, men det är som om det nu fordrades något mer av mig.”

Katarina Wikars

”Frihetslif! Selma Lagerlöf och Sophie Elkan, två ensamma fruntimmer på resa med kamera” av Lena Carlsson.

Programmet tillhör kategorin: Kultur/Nöje
Alla avsnitt från programmet OBS
Germanerna – mellan myt och verklighet
Tor 19 okt kl 13:04(9:16 min)
Romarna såg dem som ädla vildar och nazisterna vill fortfarande förvandla dem till ett blont urfolk. Sanningen om germanerna är mer brokig och den visar sig i litteraturen, konstaterar Mats Almegård.
Tor 19 okt kl 13:04(9:16 min)
Romarna såg dem som ädla vildar och nazisterna vill fortfarande förvandla dem till ett blont urfolk. Sanningen om germanerna är mer brokig och den visar sig i litteraturen, konstaterar Mats Almegård.
Vårt oändliga behov av Homeros
Ons 18 okt kl 13:04(11 min)
Homeros epos ”Iliaden” och ”Odysséen” får ständigt nya läsare, men också nya tolkningar. Anna Blennow konstaterar att behovet av antikens klassiker är stort, men att analyserna säger mest om vår tid.
Ons 18 okt kl 13:04(11 min)
Homeros epos ”Iliaden” och ”Odysséen” får ständigt nya läsare, men också nya tolkningar. Anna Blennow konstaterar att behovet av antikens klassiker är stort, men att analyserna säger mest om vår tid.
Blir du genredigerad, lille vän?
Tis 17 okt kl 13:04(10 min)
Vi kommer att kunna skydda våra barn från allvarliga sjukdomar, men med samma teknik ta död på hela djurarter. Farshid Jalalvand tycker att det är hög tid att börja ta genredigeringen på allvar.
Tis 17 okt kl 13:04(10 min)
Vi kommer att kunna skydda våra barn från allvarliga sjukdomar, men med samma teknik ta död på hela djurarter. Farshid Jalalvand tycker att det är hög tid att börja ta genredigeringen på allvar.
Till sakernas försvar
Mån 16 okt kl 13:04(9:53 min)
Med avstamp i boken "Döstädning" av Margareta Magnusson försöker Katarina Wikars sortera, spara och slänga. Men klarar man sig verkligen utan gamla julkort från trettiotalet?
Mån 16 okt kl 13:04(9:53 min)
Med avstamp i boken "Döstädning" av Margareta Magnusson försöker Katarina Wikars sortera, spara och slänga. Men klarar man sig verkligen utan gamla julkort från trettiotalet?
I tider av politisk oro ropas det ofta på mer historieundervisning i skolorna. Men vägen till ett bättre samhälle är en annan, skriver Eva-Lotta Hultén.
Tor 12 okt kl 13:04(9:30 min)
I tider av politisk oro ropas det ofta på mer historieundervisning i skolorna. Men vägen till ett bättre samhälle är en annan, skriver Eva-Lotta Hultén.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".