Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.
Ett avsnitt från OBS
Mår jorden verkligen bra av att ägas?
Ons 15 nov kl 13:04
"När vi ges individuellt ägande berövas vi samtidigt något som har med skönhet och njutning att göra". Författaren och journalisten Eva-Lotta Hultén om förhållandet till skog och mark.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Jag är delägare i en skog i Jämtland. Att äga den kostar oss pengar eftersom vi har lånat för att förvärva den. Jag funderar ofta på hur det får oss att förhålla oss till skogen. Efter en slutavverkning av ett antal hektar i början av 2000-talet bestämde vi oss – aldrig mer ett kalhygge på vår mark. Skogen får utvecklas som den vill, döda träd skapar habitat för insekter och svampar, fåglar har en fristad, rara örter kan frodas utan att riskera att deras livsförutsättningar förändras så mycket att de inte kan överleva.

Vi älskar skogen. Men vad är det vi älskar med den? Kan vi verkligen se skogen för vad den är, när vi samtidigt tittar på stammarna och funderar över när de kan avverkas?

Ägandet förslavade oss. Vi blev giriga och började söka vägar att samla på hög inte bara för svårare tider, utan också för att bräcka grannarna.

Ett stycke ur Gunnar Rundgrens bok ”Den stora ätstörningen”, har inte velat gå ur mitt huvud sedan jag läste det våren 2017. Han refererar till en studie som jämför nomadiserande boskapsskötare (så kallade pastoralister) i landet Mongoliet med fastboende boskapsskötare i Inre Mongoliet, som är en del av Kina. Det visar sig att när pastoralister görs till individuella ägare av området de håller djur på så ökar slitaget så att marken förstörs. Men något mer händer. Jag citerar Rundgren:

”Deras värderingar ändras också. När de två grupperna tillfrågades om hur de såg på betesmarkernas funktion svarade 44 procent av dem som bodde i Mongoliet att naturlig skönhet var viktigast och bara 22 procent ansåg att landskapets viktigaste funktion var att producera foder till djuren, medan 86 procent av de bofasta boskapsuppfödarna i Inre Mongoliet ansåg att foderproduktion var viktigast och endast tre procent tyckte att landskapets estetik var viktig.”

När vi börjar äga jorden sker alltså en fundamental ändring i vår relation till den. Somliga skulle antagligen säga att vi blir mer rationella, och med det mena att vi börjar sträva efter maximal avkastning för egen del. Andra, som jag, skulle i stället beskriva det som att vi förlorar både vår förmåga att se oss som en del av det omgivande landskapet - och med det insikten om vår beroendeställning till det - samt vår förmåga att till fullo uppskatta det. När vi ges individuellt ägande berövas vi samtidigt något som har med skönhet och njutning att göra.

När människan för mer än 10 000 år sedan blev bofast krympte hon sitt territorium. Från att ha haft hundratals kvadratkilometer av varierat landskap som betraktades som ”hemma” började bönderna mestadels hålla sig mycket nära den bostad de byggt åt sig, skriver Yuval Noah Harari i sin bok ”Sapiens”. Vi skapade små konstgjorda öar som inhägnades för att hålla vilda djur borta, men stängde samtidigt oss själva inne. Harari menar att det ledde till att ett av våra mest utmärkande psykologiska drag blev egocentricitet. Vi blev tvungna att stanna och vakta vad vi odlade eller lagrade, och började skaffa föremål som vi inte längre kunde bära med oss. Ägandet förslavade oss. Vi blev giriga och började söka vägar att samla på hög inte bara för svårare tider, utan också för att bräcka grannarna. På det följde i sin tur lusten att kapitalisera på andras arbete. Samhällen med arbetsfördelning uppstod, människor började handla med och beskatta varandra och tävla i ägande.

Moderniteten föddes ur förstörelsen av allmänningarna, och ur paradigmskiftet från ”att vara” till ”att ha”.

Mycket tyder emellertid på att vi samtidigt och på många platser och under långa perioder faktiskt klarat att också samarbeta och förvalta gemensamma naturresurser på ett hållbart sätt. Detta var länge både praxis och lag. I sin bok ”Gemensam nytta” berättar juridikprofessorn Ugo Mattei till exempel om ”Charter of the forests” från början av 1200-talet, en slags bilaga till Magna Charta, som kallats Västerlandets första konstitutionella dokument. I ”Charter of the forests” fastslås att de av härskarens undersåtar som saknar privata tillgångar har rätten att bruka skogarna efter behov och där hämta ved, frukt, vatten och skjuta vilt.

Traditionen att äga och förvalta mark gemensamt har fortlevt ända in i våra dagar, vilket bland andra Elinor Ostrom, mottagare av ekonomipriset till Alfred Nobels minne, visat med sin forskning om allmänningar. På den jämtländska mark som jag är delägare i finns en lertäkt, en slags allmänning där byns invånare har rätt att hämta lera, vilket skedde långt in på 1900-talet. Grusgropen på grannens mark nyttjas fortfarande av byn gemensamt.

Privatiserandet av det gemensamt ägda och brukade i Europa är en process som pågått under många hundra år och den stora förändringen i vår relation till marken kom först med industrialiseringen, menar Ugo Mattei. När fabriksägarna behövde arbetare krävdes tvångsåtgärder. Stater tillhandahöll hjälp genom att privatisera allmänningar, vilket gjorde det omöjligt för många bönder att försörja sig.

Statligt och privat beskrivs vanligen som två motstående poler men Ugo Mattei menar att de är delar av samma logik som går ut på att försvaga det gemensamma. Moderniteten föddes ur förstörelsen av allmänningarna, och ur paradigmskiftet från ”att vara” till ”att ha”.

Elinor Ostrom visade på hur de ekonomiska teorierna om människan som självklart egoistisk och rovgirig är felaktiga med exempel från hela världen på hur gemensamma nyttigheter förvaltats på ett klokt och uthålligt sätt.

I sin bok ”Att ha eller att vara” skrev psykoanalytikern Erich Fromm om ägandets livsform och om varandets. Han menade att ägandets livsform, som är det vanliga sättet att förhålla sig i modern västerländsk kultur, innebär att stänga in, fängsla eller behärska. Det är destruktivt och icke livgivande. Inom varandets livsform däremot, har privat ägande ingen emotionell betydelse därför att man inte behöver äga något för att glädjas åt det, eller ens för att använda det. Miljoner människor kan njuta av samma sak, eftersom ingen behöver – eller vill – äga för att kunna uppskatta det.  Fromm skriver att på det sättet kan man inte bara undvika stridigheter utan också skapa en av de viktigaste formerna för mänsklig lycka: delad glädje.

Elinor Ostrom visade på hur de ekonomiska teorierna om människan som självklart egoistisk och rovgirig är felaktiga med exempel från hela världen på hur gemensamma nyttigheter förvaltats på ett klokt och uthålligt sätt.  Många av de fungerande system hon beskrev hade varit i funktion i århundraden. Men skulle vi kunna skapa nya sådana samarbetsprojekt? Vi är idag djupt insnärjda i ägandets livsform, itutade att det ligger i vår natur att vara egocentriska och nyttomaximerande, och har fått svårt att förhålla oss till marken på något annat sätt än marknadens.

Jag skulle inte våga släppa vår skog ifrån mig av rädsla för vad den då skulle kunna utsättas för, oavsett om det blir staten eller en annan privat ägare som tar över. Men idag finns en växande rörelse för att på olika sätt försöka återge det gemensamma dess en gång självklara roll i våra liv. Att låna, äga tillsammans och dela med sig är bärande delar, och det tar sig uttryck i bland annat kläd- och verktygsbibliotek, bilpooler och fri programvara. Det är möjligt att en omställning redan har inletts. Kanske kan vårt ekosystem i Jämtland någon gång i framtiden få bli en allmänning; avhållen av människor som bor i dess närhet och brukad med hänsyn. Kanske skulle jag då rentav kunna älska den ännu mer?

Eva- Lotta Hultén, journalist och författare

 

Litteratur
Gunnar Rundgren: Den stora ätstörningen. Ordfront förlag, 2016
Ugo Mattei: "Gemensam nytta". Översättning Lars Hermansson. Balders förlag, 2016.
Yuval Noah Harari: Sapiens. Översättning Joachim Retzlaff. Natur & kultur, 2015.
Erich Fromm: Att ha eller att vara. Översättning Ingeborg Löfgren. Natur & kultur akademisk, 2006.

Programmet tillhör kategorin: Kultur/Nöje
Alla avsnitt från programmet OBS

Vem älskar granen då det inte är jul? Barnen tindrar framför den en kväll, sedan åter ut i kylan, barrlös bli avskräde som ingen orkar köra till tippen. Katarina Wikars står upp för en flockvarelse.

Vem vet mest om framtiden? Tor 14 dec kl 13:04(8:47 min)

Hur ser världen ut imorgon? Nästa vecka? Om ett år? Att förutspå framtiden är en svår konst. Men det finns några som lyckas bättre än andra: Superprognostiker. Hur gör de egentligen?

Den traditionella synen på naturen är naiv och romantisk, menar ekofilosofer som förespråkar "svart ekologi". Författaren och kritikern Dan Jönsson utforskar idéerna och efterlyser hopp om räddning.

Sverige behöver vinterkräksjukan Mån 11 dec kl 13:04(9:03 min)

Det var David Qviström som gav Sverige vinterkräksjuka – ja, ordet ”vinterkräksjuka” alltså, som han introducerade i svenskan. Här funderar han på varför vi skapar nya ord och förändrar språket.

Många drömmer om att skriva en roman men få gör det. Vad är hemligheten? Journalisten Anna Thulin har läst nya böcker om skrivande av yrkesförfattarna Stephen King och Haruki Murakami.

Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min Lista".