Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.
Ett avsnitt från OBS
Östern bakom ögonlocken
Tor 23 nov kl 13:04
I "Östern" tar den polske författaren Andrzej Stasiuk transsibiriska hela vägen till Kina för att försöka förstå den kommunistiska människan och sitt förflutna. Och kanske få syn på framtiden.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Regimer må komma och gå, nu är det åter den konservativa nationalismen som styr i Polen genom "Lag och rättvisa" och innan dess var Polen ett mer marknadsliberalt land som strävade västerut. Landet har delats på mitten, de som klarade omställningen till kapitalismen och de som blev efter, storstädernas utbildade medelklass kontra landsbygdens djupa katolicism och de gamla industriregionernas arbetslöshet. Men vart tog den gamla hatade kommunismen egentligen vägen i allt detta? 

”Östern” heter den polske författaren Andrzej Stasiuks nya essäbok i översättning av Tomas Håkanson. Och man skulle kunna tillägga, har inte alla hans böcker hetat så? Nästan varenda avfolkad by i Rumänien, Ungern, Moldavien, Polen, ofta de i gränstrakterna med namn på flera språk har han passerat, stannat till i, sökt bevara i minnet. Hans succéroman ”Taksim” handlar om några filosofiska smugglare på loppmarknaderna på dessa globaliseringens bakgårdar där kommunismens rekvisita reas ut tillsammans med kapitalismens allra billigaste skräp som är sönder från början.

Men den här gången, i ”Östern”, med ett smutsgult disigt hedlandskap på omslaget där byn omärkligt övergår i halvfärdiga skyskrapor, beger han sig hela vägen över det vidsträckta Sibirien och Mongoliets tysta stäpper till det Kina som numera tillverkar de varor som konsumtionssamhällets drömmar är byggda av och som påminner honom om barndomens förbjudna krimskramsmarknader i Polen på 60-talet. För tiden hos Stasiuk är cirkulär och en resa rakt in i den postkommunistiska tomheten där kapitalismens bråte sväller utan motstånd är samtidigt en resa tillbaka, det är som om framtiden bara innehöll mer och mer förflutet.

Östern är inte något så enkelt som nostalgi. Det är också en massgrav hela vägen bort till Sibirien.

Till och med hans gamla mamma som lyssnar på katolsk radio hela dagarna och är rädd för alla säger: res till väst, pojk. Men det är omöjligt.

"När jag en gång hade att välja mellan Paris och Chisinau åkte jag till Chisanau", skriver han.

Vad är det då han letar efter på tvärs mot allt? Den tvångsmässiga resan österut som han gör i alla sina böcker är alltid en resa både bakåt och neråt. Till uppväxten på den fattiga sidan av Warszawa, öster om floden i arbetarkvarteren i Praga, där hans föräldrar som så många av landsbygdens människor maldes ner i fabrikerna efter andra världskriget, han kallar dem "revolutionens förrådda folk".  Men också till barndomens leriga byar, farmors numera igenväxta äppelträdgård som låg bara tre mil från Treblinka, för Östern är inte något så enkelt som nostalgi. Det är också en massgrav hela vägen bort till Sibirien.

Varför reser jag? undrar så Stasiuk när han uslas i ett dragit tält på någon stäpp tusen mil hemifrån. Han vet inte. En klåda, en rastlöshet utan svar men det är som om hela Sibirien är hans Madeleinekaka, det ser ut och luktar och står stilla på samma sätt som i sextiotalets Polen, då han trodde att allt öster om Warszawa bara var byar: allt är bara så mycket större utmed Transsibiriska, tio mil och sen ett hus.

"Djingis khan, Timur Lenk, Peter den store, Hitler, Stalin, kapitalismen och globalismen kommer farande som meteologiska fenomen."

Han vill förstå den kommunistiska människans fosterland som kastat sin skugga över hela hans liv, och han rör sig mot de bebodda ländernas utkant. Längre bort finns bara geografi. På spaning efter den tid han trodde att han föraktade. Gummorna i Morghab säger: "det var bättre förr men det är inte så illa nu heller för det är i alla fall inte krig." De är ju likadana som Stasiuks mormor och farmor. Han flyger bakåt i tiden för att hitta det som gick honom förbi. Som om han var skyldig det förflutna något.

Och ingen kan som han dra sig till minnes, eller åtminstone försöka frammana hur det luktade i kollektivjordbrukets affär där människor köade i timmar så sent som på åttiotalet för en limpa. Han har utvecklat sin alldeles egna avläsningsmetod, på trots mot kapitalismens selektiva frälsning, på trots mot nationalismen och nostalgin men utan att tro på något annat heller. Det är som om han måste ta tag i denna gigantiska dödstädning efter kommunismen. Men till skillnad från Svetlana Aleksijevitj gör han inga intervjuer utan baxar hem den gamla butiksinredningen från kollektivjordbrukets affär när kommunismen säljer ut och stoppar in diskarna och hyllorna i en östpolsk stuga i raserad by vars befolkning fördes bort av ryssarna 1947 och vars bjälkar kollektivjordbrukets lador byggdes av för att sen åter falla samman och bli natur.

"Kollektivismens formlösa materia som individualismen inte kunde skapa något användbart av", som han påpekar. Och alla de där gamla händelserna som tanterna pratade om i kollektivjordbrukets evighetskö – livet döden vädret arbetet. Ingen minns dem nu, förutom Stasiuk. Och han äter trettio hallucinatoriska svampar i den förfallna stugan, och de döda börjar röra på sig, som om alla finns där i mörkret sen århundranden, lager på lager av dem. Som om det bara behövs några svampar för att få syn på dem.'

Det är unheimlich, ett gråbrunt tittskåp utan minnen men med en oklar förställning om att här har funnits några andra."

Men barndomens land är samtidigt helvetets förgård. Det kanske är det som Stasiuk riskerar sin hälsa för att försöka förstå. Hur han själv kunde kultivera en naiv nostalgi för öst innan han insåg att den är en soptipp för kroppar. Desto längre österut desto lättare att förvandla människan till stoft eller is. Allt är byggt på mänskliga kvarlevor. "Tänk", skriver han, "om de miljontals döda stiger upp, polacker, ukrainare, judar, belarusier, ryssar, kalmucker, turkmener, om en framtida gud klonar dem, skapar en hel stat av döda".

Djingis khan, Timur Lenk, Peter den store, Hitler, Stalin, kapitalismen och globalismen kommer farande som meteorologiska fenomen.

Hur greppa det som är bränt och bortblåst? Föremål inpyrda med fet rök från koncentrationslägren. Han är i Lublin i östra Polen med sina luckor i bebyggelsen, sin osäkra identitet, sin hårda östanvind som sopar gatorna rena från människor. Det är unheimlich, ett gråbrunt tittskåp utan minnen men med en oklar förställning om att här har funnits några andra." Jag skriver om oss som blev kvar. Vi som sa: de här husen har inga ägare och ställde in våra saker."

Han tampas hela tiden med frågeställningarna, "låt polackerna lida mer", skriker Stasiuk till slut när han åker och åker på småvägarna på väg till historiens skrymslen, när han lyssnat för länge på det hatfyllda språket i den katolska Radio Maria, låt dem förstå att de inte är utvalda, skingra mitt folk för vinden, skriker han.

Måste du resa omkring så där, ta på dig tofflorna, säger mamma Stasiuk, lukten av oktober i det gamla huset där hon tassar runt som om kriget bara är tillfälligt uppskjutet. Jag är rädd för dem allihop, säger hon, lyssnar, söker de där enstaka ljuden från förr, där de smög fram i mörkret. Och överallt ser Stasiuk de gamla kvinnorna, förlorade i det förflutna, omedvetet väntande på dess återkomst. För det förflutna kommer tillbaka, det kan man lära av ”Östern”, i någon förklädnad som vi inte kan förutse.

Katarina Wikars, medarbetare på kulturredaktionen i P1.


Litteratur

Andrzej Stasiuk: Östern. Översättning av Tomas Håkanson, Ersatz, 2017.

Programmet tillhör kategorin: Kultur/Nöje
Alla avsnitt från programmet OBS
Vem vet mest om framtiden? Tor 14 dec kl 13:04(8:47 min)

Hur ser världen ut imorgon? Nästa vecka? Om ett år? Att förutspå framtiden är en svår konst. Men det finns några som lyckas bättre än andra: Superprognostiker. Hur gör de egentligen?

Den traditionella synen på naturen är naiv och romantisk, menar ekofilosofer som förespråkar "svart ekologi". Författaren och kritikern Dan Jönsson utforskar idéerna och efterlyser hopp om räddning.

Sverige behöver vinterkräksjukan Mån 11 dec kl 13:04(9:03 min)

Det var David Qviström som gav Sverige vinterkräksjuka – ja, ordet ”vinterkräksjuka” alltså, som han introducerade i svenskan. Här funderar han på varför vi skapar nya ord och förändrar språket.

Många drömmer om att skriva en roman men få gör det. Vad är hemligheten? Journalisten Anna Thulin har läst nya böcker om skrivande av yrkesförfattarna Stephen King och Haruki Murakami.

Ishiguro har barnets blick på världen Ons 06 dec kl 13:04(11 min)

Nobelpristagarens romanfigurer befinner sig ofta i ett mentalt mellanterritorium där de med barnets blick balanserar på gränsen mellan fantasi och verklighet, menar författaren Madeleine Hessérus.

Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min Lista".