Det görs rätt många rätt meningslösa tv-program. Eller väldigt många faktiskt. Måste säga att jag slutat att förundra mig.  Det som fortfarande kan förvåna lite är hur så mycket med så extremt låg kvalitet kan produceras och regisseras av annars ganska duktigt folk. Man måste verkligen tro att skräp säljer och att folk är tomma i huvudet.

På senare tid har jag genomgått en slags förvandling. En metamorfos. En medelåldersmetamorfos. Jag känner i kroppen, i knoppen att något har hänt, att det inte är som förr. Kan vara manligt klimakterie, kan vara ett psyke som hålls ihop av slitNa nervsynapser, kan vara en dold sjukdom, ett virus, vitaminbrist, kanske allt på en gång. Hursomhelst,  något är fel. allvarligt fel.

Jag har blivit morgonpigg.

I fredags lyckades Rockabillygruppen Billy and the Kids återigen ta sig in i studion och överraska Kalle: 

– Ring polisen, ring alla väktare som finns - Billy and the kids är här. Ni bara stannade och gick in.

– Du sitter här och håller på och håller på...

Jag har tänkt lite kring den här upprördheten över hästkött i lasagne och andra ingredienser som inte bör finnas i det man tänkt äta. Självklart är det inte ok att det man tror man köper inte är det man köpt. Det behöver jag ju inte ens förklara för er. Ni är ju kloka människor.

 Men jag har lite svårt att förstå att man inte förstår varför det blivit som det blivit.

Jag inser självklart att det finns väldigt mycket att göra inom jämställdhetsområdet. Det är fortfarande alldeles för mycket som skiljer mellan män och kvinnor. Det är egentligen inte mycket som hänt de senaste 50 åren. Det har arbetats aktivt för att plana ut skillnaderna, vi är alla medvetna om problemen, men mycket lite har hänt.

När man har barn i förskoleåldern så fullkomligt överöses man av teckningar med varierande motiv. Det är en imponerande produktivitet på teckningsfronten. Allt möjligt fint produceras. Jag överdriver inte om jag påstår att vår 4-åring Charlie skapar ett 10-tal mästerverk varenda dag. Och det är gulligt. Och han är väldigt noga med att de ska gås igenom och kommenteras. Och det är klart man gör. ”Är det här det finaste du sett?” frågar han med stora uppriktiga ögon.

Vilken debatt det varit i veckan om hästköttet i lasagnen! Företaget som tillverkar delikatessen har verkligen fått sina fiskar varma. Naturligtvis en varumärkeskatastrof på sitt vis. Köpte en påse med extra stora köttbullar från den leverantören. Tog upp den ur kyldisken, la den i korgen precis som jag brukar göra och sen hejdade jag mig. Kanske kanske borde man kontrollera vad det står i innehållsförteckningen. Man kan ju aldrig så noga veta, eller hur? Ordet kött i köttbullar är ett ganska vagt begrepp numera. Kan ju vara precis vadsomhelst.  Kanske t.o.m. fruktkött. Men, jag lät den ligga kvar i korgen. Jag vet ju att de är goda bullarna, oavsett vad de innehåller.

Skratt är verkligen det enda sättet att bli riktigt uppiggad på. I alla fall på naturlig väg. Ni vet när man skrattar så där hjärtligt, så där att det känns pirrigt i hela kroppen.  Ja, jag vet att det låter lite klyschigt, men ett gott skratt förlänger säkert livet.

Visst vänjer man sig fort vid saker och ting. Foto: Malin Hoelstad/SvD/Scanpix. Vi människor är så anpassningsbara. Det kommer nya trender och produkter, vi tar dom till oss, gör dom till våra egna och inom några sekunder känns det som, så är det som om det aldrig funnits något annat. Ut med det gamla, in med det nya. Man brukar säga att vi lever i en föränderlig värld, men frågan är om inte det är vi människor som står för det föränderliga. Världen är ganska konstant.

Mikael Andersson som är född i Örebro men numera bor i Göteborg berättade om den nya skivan som bygger på en dikt som lästes upp i samband med pappans begravning.
I fredagsfabriken fick vi även höra dikten tonsatt på den nya skivan. Det är Erik Thörnblom som står för musiken, Mikael berättar och Mikaels dotter Sara Wallberg sjunger. 
"Jag förstod inte att han hade det lika svårt som jag" Mikael Andersson, i Fredagsfabriken P4 Örebro, med hyllnign till pappa (11:42)
Mikael Andersson blev uppringd av Fredagsfabrikens Kalle Selander för att prata om och lyssna på den nya skivan "Jag förstår det nu..." Dikten skrevs i samban med Mikaels pappas begravning. Delar av dikten har tonsatts av Erik Törnblom och på skivan hörs förutom Mikael, dottern Sara Wallberg på sång. Dikten finns med i Mikaels bok ”Armlös, benlös men inte hopplös”.
Tisdag 18 december 2012 kl 16:17 (Fredagsfabriken)

Jag undrar en sak. När egentligen gjorde ordet mys intrång i våra liv? Ja, jag vet, det har väl alltid funnits lite grann. Mysigt..."vad mysigt vi har det nu när vi är ute och tältar eller det snöar ute och vi är inne"...men jag tänker mer på den här påtvingade trivseln fredagsmys...nu ska vi ha fredagsmys...det är chips och dip och dricka och det är jäkla tacos...och sen ska man se på idol eller bonde söker fru eller något annat hjärndött program och bara mysa, fredagsmysa!

Foto: Pelle Hörmander/Sveriges Radio Halland. Idrottsföräldrar kan ibland smågnälla över att dom får stå och vänta på sina barn som håller på med sin sportande. Och detta i ur och skur och kanske två träningar i veckan och eventuellt någon match på helgen. Och jag förstår dom, jag är där själv, det är på många vis rätt bortkastad tid.

Falska experter är kul. Och då menar jag sådana som med bestämdhet hävdar att något är si eller så. Ju fler detaljer dom späckar sin historia med, desto trovärdigare blir det. Det får gärna vara specialintressen som t.ex kaffe. Personen hävdar att en viss typ av arom bildas vid exakt 87 grader och att bönor som är rostade i det chilenska höglandet innehåller extra mycket syre och därför ger en fylligare smak. Vi vanliga enkla kaffesurplare går ju på detta på direkten. "jaa, han verkar ju veta vad han talar om...och bara ordet arom låter trovärdigt."