Jag har precis varit på konferens. Kan ni tänka er. Lärare får också åka på konferens. Fancy schmanzy värre ser ni. Och så går man där vecka ut och vecka in med samma gamla arbetskamrater i ett slags gemensdamt - Oh nej, nu är det måndag. Jaa, nu är det fredag.

Ja då var det dags! Jag lilla Lena,  ja må jag leva, och ja må jag skriva hundra krönikor till! Ja, jag ska skriva, jag vill gärna skriva, jag hoppas få skriva många krönikor till! Jaa, jag vet inte riktigt hur detta blir, jag!?

Det känns på något sätt som att cirkeln är på väg att slutas. De lösa ändarna har fått vittring av varandra och söker snabbt en förening. Men låt oss återkomma till det senare. Vi börjar med att backa bandet ungefär 40 år. Jag är 22 år gammal och kör taxi i Stockholm

På min begravning så behöver inte alla gråta. Inte hela tiden i alla fall. Jag tänker att jag skulle vilja kremeras och hällas bredvid morfar där i minneslunden. Så att ingen behöver känna att de måste plantera en massa blommor på min grav. De som blir kvar har väl fullt upp liksom.

2012! Ett nytt år! Ett nytt liv. För mig! En ny tideräkning!? Ja, det skulle jag faktiskt kunna säga. Neej…jag har inte avgett något löfte bara för att det varit nyår.

Mellandagsrea. Det ordet har liksom en magisk klang. Helt plötsligt blir galleriorna i Karlstad förvandlade till nåt slags Nangijala. Alla måste dit. Det är som en order, för då är det gôrbilligt, även i de fina affärerna. Själv fixar jag inte att ge mig in i den där cirkusen.

Ibland tycker jag att Malmö är en riktig skitstad. Nu är ett sådant tillfälle. Fy fasen vad jag längtar hem. Inte bara för att alla kompisar som jag lämnade vind för våg är där. Jag har ju massor av nya kompisar här. Fast de nya kompisarna här är ju rätt märkliga.

Jag närmar mig min hundrade krönika. Här kommer den 98:e - jag har räknat. Det är lika bra att jag inte är uppe i hundra för jag känner mig inte riktigt hundra för tillfället. Och jag vill ju verkligen att den hundrade ska vara riktigt speciell.

För ett par år sedan jobbade jag på ett boende för ensamkommande flyktingkillar. Jag gillade dom där grabbarna. Stället var alldeles nyöppnat och vi i personalen var rätt nervösa när de tre första skulle anlända. De var från Afghanistan och hade efter en lång, lång resa tagit sig hela vägen till Sverige

Har ni hört den där reklam där Mads Mikkelsen berättar att livet består av 29 000 dågar. Av de dågarna sover vi bort 10 000 och vi arbetar ytterligare 9 000. De tar fort slut alla dågarna.

Eftersom jag numera är dubbelkrönikör gäller det att hålla reda på vem jag skriver för. Värmlandsradion eller tidningen Tandteknikern. Ibland passar det ju båda målgrupperna. Radiolyssnarna och tidningsläsarna, eftersom tandtekniker är ju också människor

Veckan som gick tillbringade jag med en kompis som heter Bosse och vi hade mycket trevligt. Vi är egentligen gamla polare Bosse och jag, men det var länge sedan vi träffades och umgicks sådär, på tu man hand.

Jag är en bluff. Jag är det! När jag träffar nån ny person som verkar intressant att inleda ett förhållande med så inträffar alltid samma saker. Oj, oj, oj så jag förställer mig.