När jag var i Sverige i somras så hörde jag ofta kommentaren att det var helt obegripligt att Sarah Palin, den förre republikanske vicepresidentkandidaten, överhuvudtaget kunde ha en position i amerikansk politik fortfarande. Jag tror att jag nästan alltid svarade att, vänta bara, hon kommer spela en ännu större roll i amerikansk politik i framtiden.

Det återstår förstås fortfarande att se, men en liten fingervisning om att jag för en gångs skull kanske har rätt är att han hennes memoarer, som ska publiceras först om en månad, redan toppar boksäljarlistorna i USA, alltså långt innan boken ens finns till försäljning.

"Going Rogue" heter boken som är på 400 sidor och som Palin skrivit på väldigt kort tid tillsammans med en så kallad spökskrivare och redan nu går diskussionens vågor höga om Palins och hennes bok. Det tycks och skrivs och debatteras om henne och åsikterna om Sarah Palin tar på något sätt aldrig slut. Häromdagen satt t ex hennes kampanjledare i McCainlägret förra hösten och mer eller mindre sågade henne i direktsänd TV och sa att hon skulle bli en katastrof för republikanerna om hon blir presidentkandidat i framtiden. Och liberala programledare som t ex David Letterman har t ex fortfarande med åtminstone två grova Sarah Palin-skämt i varje program.

Men trots hånet, intresset kring Sarah Palin vägrar lägga sig och det säger ju iallafall något att Palins bok, redan innan den kommit ut, säljer bättre än vad den framlidne, så populäre demokratiske senatorn Ted Kennedys postumt nyutkomna memoarer gör. För att inte tala om att hon på vissa listor redan petat ner Dan Browns nya från tronen.

Så alla ni som ogillar Palin, det är bara att tugga i sig att hon kommer vara en faktor i amerikansk politik länge än. Om det sen räcker till att bli presidentkandidat på allvar i framtiden, det är en helt annan fråga.

Om några veckor vet vi om Barack Obama kommer att sända fler trupper till kriget i Afghanistan. Just nu pågår ju som bekant hans översyn av kriget och genomgång av den rådande strategin.

Stanley McChrystal, USA:s högste militäre befälhavare i Afghanistan, har begärt 40 000 fler soldater för att kriget enligt honom ska vara möjligt att vinna. Detta samtidigt som stödet för kriget i USA bara fortsätter att minska, både bland väljare och inom den demokratiska partigruppen i kongressen.

Denna motsättning ställer förstås frågan i en väldigt svår politisk dager för Obama. Ska han offentligen bokstavligen talat ta heder och ära av sin viktigaste general i Afghanistankriget genom att inte komma dennes önskemål till mötes? Eller ska han ge generalen det generalen önskar sig och på det viset sätta sig i en väldigt impopulär politisk sits i sitt eget parti, ja i någon mening, faktiskt splittra sitt parti i den här frågan?

Samtidigt har Obama målat in sig i ett hörn i frågan genom att gång på gång, som kandidat och som nybliven president kalla Afghanistankriget för "a war of necessity", ett nödvändigt krig. Det är möjligt att han kan komma runt den frågan genom att omdefiniera vad kriget är nödvändigt för. Hittills har Obama sagt att kriget måste föras för att Al-Qaeda i Afganistan måste raderas ut. Men allt fler rapporter gör ju gällande att terrornätverket inte längre finns i Afganistan utan i Pakistan. Då skulle Obama kunna säga att att krigets strategi måste ändras och på det sättet kanske kunna slingra sig ur frågan om fler trupper.

Men då återstår ju ändå general McChrystal. När hans kollega, general Petraeus begärde fler trupper till Irak, för att han såg det som nödvändigt för att kunna vända det kriget, så fick han vad han begärde av dåvarande presidenten Bush. Nu står den nuvarande presidenten inför ett liknande läge. Jag ser till slut egentligen bara två alternativ för Obama:
1. Ge generalen vad generalen begär och på det sättet lita på vad militären gör för bedömning, men riskera att förlora i opinonen och få kritik för ge Pentagon för stor makt.
2. Säga nej till truppförstärkningar och samtidigt byta ut ledningen för Afghanistankriget, dvs i princip sparka general McChrystal från uppdraget och få beröm från flera inom sitt eget parti men riskera väldigt hård kritik från politiska motståndare och en konflikt med militären.

Jag är nästan säker på att Obama ändå väljer alt nr 1.

Den irländska varianten av kvalitetstidningen The Sun är en av de mäktigaste opinionsbildarna i Irland. I dag röstar irländarna om det nya EU-fördraget för andra gången. Jag bläddrar i The Sun för att se vilken hjälp de irländare som ännu inte vad de ska rösta får med sig på väg till vallokalen.

En av The Suns top-stories i dag är en sexgalen hjort som terroriserar sin ägare. Spännande.

Det som kommer närmast en ledare i The Sun i dag är Danny som visar brösten på sida tre. Hon tycker enligt bildtexten att det är viktigt att alla går och röstar i dag.

Det här är en viktigt markering. Vid omröstningen förra året hette nakenflickan på sida tre i The Sun Claire. Och hon tyckte då att alla borde rösta nej.

Med andra ord: En av Irlands mäktigaste opinionsbildare har svängt. Brösten har så att säga bytt sida. Förra året var det nej till det nya EU-fördraget för hela slanten, i år är det en demokratisk uppmaning att rösta.

Det händer ju mycket i USA på den politiska fronten, varje dag. Och på den ekonomiska. Och på alla möjliga fronter. För att inte tala om på kändisfronten.

Ta bara den 1:e oktober. Förutom USA:s försök att förhandla med Iran, de fortsatta förhandlingarna om hur Afganistankriget ska fortsättas, Bank of Americas chefskarusell, bilförsäljningens förnyade bekymmer, den ökande arbetslösheten och NHL-premiären i ishockey med mera, med mera, så hände också det märkliga i USA idag att kapten Sullenberger flög igen och David Letterman, den legendariske programledaren för The Late Show på CBS i kvällens program erkände att han haft sex med vissa av sina medarbetare och hade råkat ut för en utpressare på grund av detta.

Sullenberger först. Ni vet han som flög planet som landade i Hudson River i Januari. Nu var det dags igen, nio månader senare. Efter månader av återhämtning, bokskrivande, kongressförhör, kändis- och hjältestatus och debriefing var det  dags för 2009 års störste "hero" i USA att flyga igen. Och återigen satt han där bakom spakarna på en US-Airwayskärra och det var precis samma kollega som satt jämnte honom nu som under den nu närmast mytomspunna Hudsonriver - flygningen i januari. Och lägg noga märke till att den första flygningen efter januarihändelsen var på samma rutt som förra gången. Alltså mellan den mellan La Guardia i New York och Charlotte, North Carolina.

Lite laddat var det nog att lyfta den här gången för Sullenberger, men han gjorde förstås helt rätt. Den gamla sanningen att man måste upp igen och prova när man råkat ut för en olycka, håller även här. Jag menar har man fallit av en häst måste man rida igen, har man brutit benet i fotboll måste man spela snart igen, har man krockat med en bil måste man ut och köra snart igen. Och har man flugit ett flygplan som man var tvungen att landa i en iskall flod, så måste man flyga igen, trots allt. Olyckan, traumat får inte besegra en. Så, well done, mr Sullenberger och vad jag kunde se, som bor bara ett stenkast från floden, så landade där inget flygplan idag.

Ibland blir effekten extra intressant när nyheter kommer med bara några dagars mellanrum. Först kom beskedet att Polen som första land i EU beslutat att införa kemisk kastrering av pedofiler. Ett nästan enhälligt parlament godkände den nya lagen som hade initierats av premiärministern Donald Tusk (liberala Medborgarplattformen).

Den konkreta bakgrunden var ett par uppmärksammade skandaler med minderåriga i värsta Josef  Fritzl-stil. Den nya polska lagen gäller sexualbrott mot minderåriga (under femton år), våldtäkt av egna barn och raggning av minderåriga via internet. Straffen för dessa brott skärps ordentligt. Ett halvår innan pedofiler släpps ut från fängelset ska den dömde kemiskt kastreras för att förhindra återfall.

Innan lagen vinner laga kraft måste den först godkännas av parlamentets överhus (senaten), som av tradition är mer restriktivt än underhuset, och sedan av presidenten Lech Kaczynski.

Det finns läkare och debattörer som är starkt kritiska mot den nya lagen och hävdar, på medicinska och moraliska grunder, att det inte finns några vetenskapliga belägg för att kemisk kastrering (också termen ifrågasätts) förhindrar återfallsbrott inom pedofili. Men de rösterna var ändå få. Absolut inga försök gjordes att rättfärdiga samlag mellan vuxna och barn eftersom det strider mot allt sunt förnuft.

Nu några dagar senare när den polske filmregissören Roman Polanski häktades i Zürich blev det ett annat ljud i skällan. Det polska etablissemanget kokade av upprördhet och ledande filmpersonligheter och politiker var rörande överens om att Polanski inte bör utlämnas till USA.

De tyska valplakaten är inte roliga. Men vilka valplakat är det? Och det finns ändå undantag här.

Lite roligt var det väl med Vera Lengsfelds urringning, och så texten "vi har mer att erbjuda". Lengsfeld är kristdemokratisk politiker i Berlin. Hon fick stor uppmärksamhet. Tidningarna skrev. Alla hade bilden. Vera Lengsfeld blev känd. Och hennes plakat försvann från lyktstolparna eftersom folk knyckte dem.

Fast direktvald i valkretsen där hon kandiderar lär Lengsfeld inte bli i söndagens val. Det är en grön politiker, Hans Christian Ströbele , som prenumererar på mandatet i den valkretsen. Väljarna föredrar hans buskiga ögonbryn framför Lengsfelds tuttar.

Fast det roligaste valplakatet är nog ändå vänsterpartiets ledare Gregor Gysi som ler snett från ett plakat med texten "rikedom åt alla". Det är sånt ett parti kan lova som nöjer sig med att vara i opposition.

Ikväll gick jag och såg Michael Moores nya film. "Capitalism - A love story" heter den och är ett rungande angrepp, på sedvanligt mooreskt manér, på kapitalismen. Framför allt kapitalismen i den form som den var i innan finansindustrin gick i botten under hösten förra året.

Den nya filmen liknar de tidigare Moore har gjort. Han syns mycket i filmen, närmast förlöjligar Wall Street och går till hård konfrontation mot de politiker som tillät finansindustrin att avregleras i slutet av 90-talet. Beslut som enligt Moore gjorde det möjligt för Wall Street-företagen att närmaste plundra USA. Han bärande tes i filmen är att USA inte längre är en demokrati i dess rätta form. Utan ett samhälle där ett fåtal, den lilla grupp av befolkningen som tjänar enormt stora pengar, bestämmer över resten och kan göra som den vill

Den har också sina vanliga rätt roliga mooreska inslag. Som t ex när han åker runt i finanskvarteren till de olika jättelika bankarna,  i bepansrad bil och kräver samhällets pengar tillbaka. De dörrvakter som filmas när Moore står framför dem och säger "får jag komma in, jag ska ha tillbaka våra pengar" men en pengasäck i handen, skulle nog helst vilja vara någon annanstans just då.

"Capitalism - A love story" är stundtals berörande. Och belysande. Den påminner inte minst mig, som var här och rapporterade när kraschen kom, om hur svårbegripligt det hela är och var. Scenen där en av uppfinnarna av vissa av de finansiella instrument som var en sån stor del problemen ska förklara för Michael Moore vad "Derivat" faktiskt är, är väldigt tydlig. Men möjligen kan man känna att man har sett Michael Moores grepp för många gånger nu och att han kanske skulle behöva förnya sig lite för att verkligen få ut sitt budskap på ett tydligare sett. Men filmen är definitivt värd att se när den dyker upp i Sverige.

Och frågan ekar iallafall i mig när jag lämnar filmsalen: Om den amerikanska staten inte hade gått in och räddat bankerna, vilket Moore är mycket kritisk till i filmen, vad hände hänt då? Hade det blivit etter värre, t o m?

Iallafall inte enligt Venezuelas president Hugo Chavez. Kommer ni ihåg här han var i FN:s Generalförsamling för några år sen och kom upp i talarstolen en stund efter den förre amerikanske presidenten George W Bush? Då sniffade Chavez och sa:
-Det luktar svavel här!
Senare i samma tal jämställde Chavez Bush med djävulen.

Han och Bush var ju inte direkt såta vänner, men sen Barack Obama kom till makten har Chavez mest hätska utspel mot USA tystnad och när de båda herrarna råkades i början av förra året så fick Obama t o m en bok av Chavez.

Så idag stod Chavez återigen i Generalförsamlingens pampiga talarstol. Han sa att Obama var en klok man och han hoppades att gud skulle bevara Obama för de kulor som fällde John F Kennedy. Därefter sniffade han igen och sa:
- Förresten, det luktar inte svavel här längre.
Chavez kunde inte låta bli att le åt sin egen fyndighet och sa vidare att han nu istället kände doften av hopp i talarstolen.

Dagens amerikanska FN-ambassadör Susan Rice fick i CNN kommentera vad hon tyckte om Chavez uttalanden. Hon avfärdade det som "barroomentertainment" (barunderhållning).
Jag undrar vad hon då sa om Khadaffis en och en halvtimme långa tal igår. Det förtäljer dock inte historien.

Nej, Leonard Chuene blev inte sparkad som ordförande för det sydafrikanska friidrottsförbundet, trots att han ljugit. Han hade visst känt till att ett könstest gjorts på Caster Semenya innan hon åkte för att tävla i Friidrotts-VM.

Och han valde att ignorera rådet av förbundets läkare att inte låta Semenya tävla. För, som han säger, skydda Semenya.

Resultatet av den lögnen känner vi till. Att Semenya, efter att hon vunnit guld på 800 meter i Friidrotts-VM, har fått finna sig i att segern ifrågasätts, liksom att hennes könstillhörighet diskuteras på tidningssidor världen över.

Därför hade idrottsministern krävt Chuenes avgång. Och många hoppades nog att ett offer skulle skördas efter det lidande som Semenya fått utstå. Redan tidigare har hennes tränare Wilfred Daniels avgått, med dåligt samvete för att förbundet avstått från att informera Semenya om könstestet.

Men Caster Semenya har också mött stort stöd från många sydafrikaner. Tidningarna har publicerat särskilda spalter åt läsarnas brev till Semenya. "Stå på dig" och "Låt inte andra trycka ner dig" skriver läsarna. Semenya själv har slutat prata med media och fortsätter sina studier i idrottsvetenskap på universitetet i Pretoria.

Samtidigt meddelar tidningen The Star att Semenya nu har anlitat en advokat för att få veta utslaget av de tester som har utförts. Och för att få veta hur utslaget av hemliga tester har kunnat läcka till media.

Sedan en australiensisk tidning läckte uppgifterna om att Caster Semenya är intersexuell, så har sydafrikanska medier ägnat uppmärksamhet åt intersexuella personer.

Hos ett av 2.000 barn lär det finnas tvivel om barnets kön.

Särskilt olyckligt är det när ett intersexuellt barn tvingas in i fel kön i tidig ålder, men lika illa är det kanske att världen är så fast rotad i uppfattningen att det finns två kön, inte tre. Och att de flesta idrotter är indelade i en herr- och en damklass.

Frågan är om Caster Semenya-historien ändå kan föra det goda med sig att fästa uppmärksamhet på att genetiken innehåller variationer. Och att det är vanligare än man tror.

Att uppleva ett toppmöte inom FN-väggarna är speciellt. Särskilt det här året. På en ganska liten yta samlas representanter från världens alla hörn, man hör alla språk talas på samma gång och det vimlar av journalister, diplomater, statsministrar, presidenter och alla andra former av statschefer.

Barack Obama var förstås den som de flesta verkligen såg fram emot att höra. Och han kom, han sågs och lyssnades på och gjorde nog flera FN-vänner nöjda med sitt tal. Sen, direkt efter honom, kom Muhammar Khadaffi, Libyens diktator upp på podiet. Han skred fram genom salen i sina traditionella, fotsida klädnader, upp vid talarstolen och slutade inte prata förrän efter en och en halv timme. Han slog åt alla håll och kritiserade FN-organisationen stenhårt och menade att den bara gett världen terror och  sanktioner, så som t ex säkerhetsrådet är uppbyggt idag.

Han t o m kastade ett exemplar av FN-stadgan över axeln. Helt ärligt, så tror jag inte de som lyssnade visste om de skulle skratta eller ta Khadaffi på allvar, men intryck gjorde han. Dessutom har han satt fart på debatten i staden New York eftersom till grannarnas ilska satt upp sitt traditionella tält i en trädgård i en förort till New York. Trädgården ägs av miljardären Donald Trump, som dock säger att inte hade en aning om att Khadaffi skulle sätta upp tältet. Tälthistorien är förstasidesstoff i flera av New Yorks kvällstidningar.

Ikväll ska dessutom Kristina från Duvemåla spelas upp på Carnegie Hall för första gången. Snacka om att New York är kontrasternas stad.

Jag läste just min Moskvakollega Fredrik Wadströms blogg om den misslyckade Bilfria Dagen i den ryska huvudstaden.

Eländigt var det också på den samtidigt utlysta Bilfria Dagen i Helsingfors. Det var riktigt otrevligt att gå ut och promenera på stan. För folk uppmanades att åka kollektivt eller cykla. Ja, åka kollektiv är väl okey, men cyklandet. Nej, tack.

Egentligen är varje dag som gångtrafikant i Helsingfors ett farligt äventyr. Främst eftersom finländska bilister inte vet vad dom där zebrarandiga delarna av gatorna är för något. Alltså det som svenskar kallar för övergångsställe och finländarna i något slags anfall av skämtlynne kallar för skyddsväg. För ett mindre skyddat ställe än en skyddsväg i Helsingfors är svårt att tänka sig. Den som dristar sig att ge sig ut på ett övergångsställe, eller skyddsväg, samtidigt som en bil är i sikte gör det med livet som insats.

Det finns egentligen bara en helsingforstrafikant som är farligare än en bilist i närheten av en skyddsväg och det är cyklisten. För i Helsingfors cyklar man på trottoarerna. Man kan inte gå många meter förrän irriterade cyklister hojtar eller ringer hysteriskt och kräver att man skall ge plats åt tvåhjulingarnas framfart på trottoaren. Promenader i Helsingfors är ett evigt skuttande fram och tillbaka för att undvika att bli påkörd eller utskälld av dessa velocipedburna mobbare.

Jag har inga siffror på att det verkligen var fler cyklister igång i går under den Bilfria Dagen. Men dom var åtminstone aggressivare än vanligt. Priset tog ett medelålders manligt monster som var tvungen att tvärbromsa för en rollatorutrustad dam som kom ut på trottoaren från en affär.

-Tror du att du äger hela stan, va? skrek han till den stackars förskräckta damen.

I dag är det den årliga bilfria dagen i Moskva när myndigheterna uppmanar alla i den ryska huvudstaden att lämna bilen hemma och istället åka kommunalt.

Sedan flera år tillbaka har Moskvas trafiksystem kollapsat och de sexfiliga avenyerna kan stå stilla i timmar på morgnar, eftermiddagar och kvällar.

Flera ledande politiker föregick med gott exempel och åkte trådbuss eller tunnelbana till parlamentet duman och till ministerierna. Men vad hjälpte det?

Jag har själv varit ute och sett de värsta bilköerna som Moskva skådat på flera månader. Den bilfria dagen har blivit ett stående skämt bland stadens invånare och t o m gett upphov till konspirationsteorier.

Många Moskvabor är övertygade om att myndigheterna bestämt sig för att straffa alla som trotsar den bilfria dagen genom att manipulera trafikljusen så att bilköerna blir värre än vanligt - trots att statistiken visar att många faktiskt låter bli bilen den här dagen.

 I natt när jag bredde ut mig i en stora säng på mitt vita lakan under mitt välvda vita tak kunde jag inte somna.

Jag tänkte på Slavica.

 Hennes lakan må vara lika bländvita, hennes säng är också ny, men smalare och i den ligger inte bara hon utan dessutom fyra barn. Om hon ligger vaken kan hon titta på taket ovan av plåt eller banka lätt i väggens veckade plåt. Hon bor i en container  tillverkad av ett företag, som heter eu.models. EU modeller.  Företagets gula skyltar lyste bjärt i kontrast till allt det grå.

Slavica och hennes barn delar 15 kvadratmeter. De har en säng, ett bord, tre stolar, ett skåp och en spis. Spisen lyckades de smuggla med när de flyttades av myndigheterna från den kåkstad där de och de andra i de 20 andra lådorna tidigare bodde.

 Löftena om lägenheter sveks. Visst containrarnas gråvita väggar skiner rena och blanka, möblerna av spånskivor är också nya, men var är köket, badrummet och sovrummen? Ingen spis för de andra som inte lyckades likt Slavica gömma undan sin och få med sig, inga kylskåp. Men asch varför ska vi ha kylskåp vi har ju ändå ingen mat, säger Slavica och flinar finurligt.

Så hämtar hon sin systerdotter, 19 år, som läser till läkare och nu har svårt att göra läxorna. Det finns ingen ro i containerlägret, musik på hög volym, massor av små barn överallt. Men flickan åker ändå varje dag med bussen en timme in till Belgrad för att fortsätta studierna.

Hon är Slavicas och sin mors hopp. Hjälp henne säger Slavica till mig, hjälp henne så hon orkar, hjälp henne så vi kan få det bättre, kanske hitta en lägenhet och flytta härifrån. Ser du vår toalett, den är där i busken bakom täcket, pekar Slavica. Ser du flugorna, jag smäller flugor hela tiden.

Slavica hennes storasyster och systerdotter

 Det tänker jag på och jag kan inte sova. Här ligger jag i min stora tomma lägenhet och där i något som ser ut som en stor konservburk svettas Slavica och hennes släktingar. Och där försöker Jovanna prestera toppresultat så hon kan komma därifrån.  Från det romska elände, som präglar inte bara detta land i Europa.

Bill O'Reilly är en av USAs mest kända journalister, omstridd och provokativ programledare på Fox News. Han pratar gärna om vikten av att ställa kritiska frågor och vara "fair and balanced".

Att bli bevakad av andra journalister är han däremot inte lika förtjust i.

I helgen samlades tusentals socialkonservativa politiker, lobbyister och experter här i Washington på det årliga mötet "Values Voter Summit". Jag var där och lyssnade på bland andra Minnesota-guvernören Tim Pawlenty och tidigare Massachusetts-guvernören Mitt Romney, som båda tippas aspirera på att bli republikanernas presidentkandidat i nästa val.

Men när det blev dags för en annan huvudtalare, den karismatiske Bill O'Reilly, så blev vi journalister bryskt utkörda ur salen.

- Bill O'Reilly vill inte ha några journalister i salen när han talar, meddelade mötets pressansvariga

- Va? Alla andra har ju talat inför rullande kameror, ska vi göra undantag för en journalist? frågade någon upprört.

- Ja, det är stränga order från Mr O'Reilly själv, sa pressekreteraren och såg lite skamsen ut, skjut inte budbäraren.

Vi journalister fick stå och trampa i korridoren tills O'Reilly var färdig med sitt hemliga tal. Det fälldes rätt många sura kommentarer om O'Reillys diva-later där ute i korridoren. "Hycklare" tillhörde de mildaste omdömena om kollegan inne på scenen.

Att en talare på en policyskapande konferens inte vill tala till media måste betraktas som rätt ovanligt.

Men Bill O'Reilly behöver förstås inte oroa sig över det uteblivna genomslaget i media. Hans eget program  på Fox News lockar mer än tre miljoner tv-tittare varje kväll.

Som journalist kan man ibland stöta på en häpnadsväckande stelbent byråkrati. Inte minst i Finland som fortfarande lider av sviterna efter den tsarryska förvaltningstradition som härskade efter skilsmässan från Sverige år 1809 fram till 1917.

I ett lager i Helsingfors ligger över tusen flaskor vin och surnar. Och det är minsann inte vilket vin som helst. Det skulle ha druckits upp på festen då den finländska riksdagen fyllde hundra år för två år sedan. Men det blev inte så.

I början av januari 2006 besökte en grupp från riksdagen Sydafrika. Bland annat gästade dom en vingård och kom då på den strålande idén att köpa 1008 flaskor vin till den kommande hundraårsfesten. Men dom kunde ju inte ta med flaskorna själva. Det var både ett logistiskt och tullmässigt problem.

Istället anlitades en firma som köpte och importerade vinet till Finland för att sedan sälja flaskorna vidare till riksdagen. Men när buteljerna sedan skulle byta ägare visade det sig att riksdagsledamöterna har skjutit sig själva i foten. Dom sociala myndigheterna upptäckte nämligen att Finlands Riksdag inte har det utskänkningstillstånd som den själv har beslutat att alla som serverar vin skall ha. Och därför förbjöds affären mellan landets lagstiftare och vinimportören.

Så riksdagen varken betalade eller brydde sig om dom över tusen flaskornas vidare öden. Därför står nu riksdagen inför rätta i Helsingfors Tingsrätt. Importören kräver förstås att få betalt för vinet. Riksdagen tycker han kan sälja vinet, med 100-årsjubileumsetiketter och allt, till någon annan.

Och medan rättegångskvarnarna mal surnar det sydafrikanska Sauvignon Blanc-vinet i ett lager i Helsingfors. Det lär ännu var drickbart, men inte så länge till.

Jo, rubriken är faktiskt sann. Jag ska lära mina amerikanska vänner i den kör jag sjunger i, svenska. Efter viss övertalning har jag nämligen lyckats få körledaren att ta upp ett svenskt stycke på repertoaren. Det handlar om  "Det är en ros utsprungen" i arrangemang av den svenske tonsättaren Jan Sandström. Detta mästerstycke ska framföras på vår julkonsert i början av december. Dirigenten John frågade om jag tyckte att vi skulle ta det på tyska eller svenska, arrangemanget finns både på båda språken, nämligen.
- I´d be so honored if we sang it in Swedish, sa jag så amerikanskt jag bara kan och saken var biff.

I kören, Grace Choral Society, finns 130-140 sångare. Det varierar lite från repetition till repetition, men entusiasmen är stor och sångkunnande understundom riktigt bra. Det finns ju en fördom i Sverige att amerikaner inte kan sjunga klassisk körmusik, men jag tycker Grace faktiskt har visat att den inte alltid stämmer, fördomen alltså.

Men hur ska det då gå med svenskan? Det finns ju flera fallgropar i "Det är en ros...". Å, ä, ö finns ju alla representerade t ex. I ord som "går", "fäderna" och "mörka". De kan säkert komma att låta hur kul som helst i början. För att inte tala om ett så gammalt underbart ord som "besjungen". Sje-ljudet där får vi nog jobba med ordentligt. För att inte tala om "r-en". Rullande "r" är ju inte så vanliga här om man säger så. Och "A-ljudet" i "stam" får säkert slipas på en hel del. Men skoj ska det bli!

Jag lovar att återkomma om framsteg och bakslag.

Nu är han precis överallt igen, denne president Obama. Han fick ju kritik länge, inte minst av partikamrater för att han försvunnit i sjukvårdsdebatten, förlorat den och låtit republikanerna ta initiativet.
- Du måste bli mer aktiv, mer passionerad och tydligare försvara och förklara det du vill. Var inte så proffessorisk, löd uppmaningarna.

Sagt och gjort. Obama lyssnade på sina kritiker och hans medierådgivare måste uppenbarligen ha sagt att nu är du så snäll och ger dig ut och pratar. Och plötsligt är ingen ände på Obamas framträdanden. Tal inför kongressen om sjukvården, tal inför Wall Street om ekonomin, intervju i 60 minutes och på söndag ska han vara med fem TV-program på en förmiddag! Alla de politiska talkshowerna som går på söndagförmiddagarna här (utom Fox förstås, Obama gillar inte Fox och Fox inte honom) får en intervju var med presidenten.

Sen på måndag ska han vara med i the Late Show hos David Letterman. Letterman har nog varit sur ända sen Jay Leno fick vara värd för Obama före honom. Men det ska bli intressant, Letterman blir nog inte lika servil mot presidenten som Leno var. Där var det mest ledande frågor, Letterman är enligt min åsikt en betydligt mer orädd intervjuare.

Slutsats: När politiker behöver media så ställer de upp till höger och vänster. Annars är det svårare. Det är likadant överallt.

Det började med kongressledamoten Joe Wilson som vrålade "du ljuger!" mitt under Obamas tal.

Det fortsatte med tennisstjärnan Serena Williams, som i ett svordomsspäckat utbrott under US Open hotade att trycka ner en boll i halsen på linjedomaren.

Och det följdes av skandalen på MTV-galan, då rapparen Kanye West slet mikrofonen ur händerna på unga countryartisten Taylor Swift, mitt under hennes känslosamma tacktal.

Det har varit en vecka som präglats av övertramp och oförskämda offentliga uppträdanden.

- Vart tog hövligheten vägen? frågar sig landets största tidning USA Today på förstasidan idag.

Washington Post beskriver utbrotten som "nya lågvattenmärken" i offentligheten.

De uppmärksammade utbrotten har nu lett till ett pärlband av offentliga förlåt-mig-framträdanden i media.

Kanye West twittrade ett "I am sorry" redan några timmar efter sitt övertramp på MTV-galan. Hans förlåt-mig-turné fortsatte igårkväll, då West framträdde i Jay Lenos tv-show och nästan började gråta när Leno frågade "vad mamma skulle tyckt om ditt beteende".

Tennisstjärnan Serena Williams skickade ut ett pressmeddelande där hon bad såväl linjedomare som tennispublik om ursäkt för sitt utbrott under US Open.

Republikanen Joe Wilson ringde till Vita Huset och sa förlåt för att han skrikit till Obama under presidentens tal i kongressen. En lätt rödflammig och glansögd Wilson upprepade sen samma ursäkt inför tv-kamerorna.

Men demokraterna i kongressen är inte nöjda. De vill att Joe Wilson ber om ursäkt även till sina kolleger i representanthuset, för att han uppträtt opassande och överträtt etikettsreglerna. Det tänker sydstatspolitikern Wilson inte alls göra, meddelade han idag.

- Jag har redan bett om ursäkt, och en gång räcker, säger Wilson.

Idag kan det bli omröstning i representanthuset om saken. Demokraterna har lagt fram en resolution för att ge Wilson en offentlig uppläxning.

Men republikanerna tänker rösta nej. Och den tidigare relativt okände Joe Wilson har plötsligt förvandlats till hjälte i vissa konservativa kretsar, hyllad av bl a radioprogramledaren Rush Limbaugh. Pengar strömmar in till Wilsons kampanjkontor i South Carolina, enligt CNN har Wilson fått in en miljon dollar i kampanjbidrag.

Det var nog sista gången jag körde min egen bil till Oliver Tambo-flygplatsen i Johannesburg. Det såg ut som en bra idé i torsdags, eftersom jag bara skulle vara borta i några dagar. För det skulle faktiskt gå lite snabbare att köra själv och vara billigare att ha bilen parkerad än att ta en taxi.

Men tre våningsplan i det enorma parkeringshuset var redan fulla, av säkert tusentals bilar. När jag till slut äntligen hittade en ledig parkeringsplats, så hade jag helt tappat orienteringen. Röd färg på pelarna ville jag minnas jag att det var. Och att det nog stod -1N på pelaren närmast. Sedan rusade jag iväg till planet.

När jag var tillbaka några dagar senare och kom ut i parkeringshuset, så hade jag drabbats av minnesförlust. Alla våningsplan såg likadana ut. Var det inte gula pelare ändå där jag hade ställt bilen? Eller lilafärgade? Eller kanske gröna?

Flygplatsen har byggts ut rejält under de senaste åren och håller på att byggas ut ännu mera inför nästa års fotbolls-VM. "Det här parkeringshuset har blivit för stort" sa parkeringsvakten tröstande, när jag gett upp och förstod att jag behövde hjälp om jag någonsin skulle hitta bilen igen.

"Vi kommer att hitta din bil till slut, tro mig" sa parkeringsvakten. Men varje gång vi passerade hans kollegor vid hissarna, så gjorde han sig lustig över mig, med kommentarer på zulu. Åtminstone så fnissade de och skakade sina huvuden. Ännu en vilsen tant.

Andra bilägare såg på mig och parkeringsvakten med förskräckta, stressade blickar. "Kan bilar försvinna i parkeringshuset?" verkade de tänka.

Men så, efter 40 minuters tålmodigt letande så hittade vi den. På våningen med röda pelare, men några våningar högre upp än vad jag kunde minnas.

Så var det med den insparade tiden. Och pengarna.

"Du ska skriva upp nummerserien som står på golvet bakom bilen nästa gång", sa parkeringsvakten, när jag lämnade över hittelönen.

Det måste sägas, att titta på topptennis är bra mycket roligare live än på TV. Iallafall om man verkligen vill förstå hur spelet läggs upp och hur skickliga spelarna är. Så är det väl i o f s för de flesta sporter, men jag blev förvånad över att det var såpass tydligt i tennis, som ju är en tämligen statisk sport.

Men det menar jag att hela banan får plats i TV-rutan, till skillnad från t ex fotboll. Det är lätt att följa bollen, spelarna rör sig inom ganska småområden och försvinner inte ur bild, som t ex också i fotboll, där ofta inte så många mer än bollhållaren plus några till går att följa riktigt nära.

Men när man ser Roger Federer spela på bara tio meters håll, så ser man betydligt tydligare hur skicklig han är. Hur smidig han är, och ibland hur lite han tar i trots att det i TV kan se ut som han verkligen drämmer till.

Fast man kan bli lite besviken också när man ser tennis nära. En del spelare som ändå nådde förbi 1:a omgången i US Open avslöjas obenhörligen när man ser dem på nära håll istället för på TV. T ex amerikanen Sam Querrey, den som Robin Söderling mötte i tredje omgången, hans backhand såg så stolpig och dålig ut att jag kom på mig själv flera gånger att tänka att det där hade nog t o m jag gjort bättre.

Sen är det verkligen en upplevelse att vara med på kvällsmatcherna i elljus. Då är publiken som mest högljudd och mest inlevelserik och den spelare som inte klarar av okvädingsord eller att någon skriker när man servar, får problem.

Summa summarum: Idrott är bäst på plats.

Samma dag som åttaårsdagen av terrorattackerna här och i Washington kom hösten till New York. Det blåser, regnar och är kallt idag och det var precis likadant förra året. Ingenting vädermässigt påminner om den klara, solljusa och vackra septemberdag som rådde när attackerna inträffade.

Därför var det i år rätt lite folk nere vid Ground Zero den här gången. Eller var det så som polisen som jag pratade med därnere sa: Folk har kort minne! Var det orsaken till att det var mindre folk än vanligt?

Jag kan uppleva ibland att en del människor här är lite trötta på att den här dagen uppmärksammas på exakt samma sätt år ut och år in. T ex vågade borgmästaren iallafall antyda förra året att det kommer en dag när inte alla namnen kommer att läsas upp vid minnesceremonin som sker nu. En del av de anhöriga blev mycket upprörda över detta, men andra tyckte att det kunde vara lämpligt nu att gå vidare och minnas på något annat sätt.

Vi på Ekot valde att inte göra något direkt nyhetsinslag från själva minnesdagen idag. Rätt eller fel, kom gärna med synpunkter. 11:e septemberattackerna påverkar fortfarande USA mycket, inte minst i politiska hänseenden och naturligtvis finns fortfarande en rädsla att det ska hända något liknande igen. Men det är sånt som vi uppmärksammar i övrig rapportering väldigt ofta. Så idag hade inget något direkt nytt hänt, därav avstod vi rapportering från den traditionella minnesceremonin.

Klart att det i demokratiska länder finns lik i garderoben. Klart att det finns smutsiga bykar att tvätta. Men hur vanligt är det att demokratier gör upp med diktaturer?

Nu senast är det uppenbart att Gordon Browns regering lät släppa den libyske Lockerbieterroristen Abd al-Basit al-Miqrahi för olja och 13 silverpenningar. Frisläppandet är häpnadsväckande och upprörande. Jag är också övertygad om att oskyldiga bulgariska sjuksköterskor brutalt offrades för en ljusskygg affär mellan den unga demokratin Bulgarien och den gamla skurkstaten Libyen.

Men annars? Hur ofta händer det att en hederlig person köper en begagnad bil av en maffioso, att en demokrati gör en deal med en diktatur?

Jag kommer omedelbart på några pinsamma exempel.

I slutet av andra världskriget genomfördes den hemliga amerikanska operationen Paperclip. USA dammsög Hitlers Tyskland på tyska vetenskapsmän, också de som nitiskt tjänat både Nationalsocialistiska partiet och SS, och lät dem komma till USA.

På 1980-talet skänkte Ronald Reagan vapen till Iran i hopp om att Teheran skulle hjälpa USA att befria amerikaner tillfångatagna av Hizbollahterrorister i Libanon. Hela 48 miljoner dollar överfördes samtidigt till nicaraguanska rebellgruppen Contras som kämpade mot sandinistregeringen.

Under kriget mellan Iran och Irak 1980 – 1988 träffade Donald Rumsfeld några gånger Saddam Hussein och försäkrade att Bagdad skulle få kemiska vapen av USA. Rumsfeld blev sedan en av arkitekterna bakom kriget i Irak.

I Serbien finns gott om personer och litteratur som hävdar att USA:s fredsförhandlare i Bosnien Richard Holbrooke slöt ett avtal med den bosniskserbiske presidenten Radovan Karadzic om immunitet i utbyte mot Slobodan Milosevic. USA förnekar detta men anklagelsen kommer garanterat upp under den stundande rättegången i Haag mot Karadzic.

Det tydligaste svenska exemplet på smutsig affär med diktatur är väl uppgörelsen med nazisterna om den tyska permissionstrafiken genom Sverige.

Men på det stora hela är demokratiska regeringar långt ifrån perfekta men ändå bättre än sitt rykte.

 Det finns inte några gator i Belgrad.

Detta högst uppseendeväckande påstående får jag när jag försöker testa min nya kompis Patriks färdigheter i att hitta i den serbiska huvudstaden. Han hittar till Belgrad, men sen är det stopp.

Att söka googla sig fram till en adress är inte heller lätt, de fina funktioner som nätet erbjuder där du nästan kan gå på en gata och se allt med hjälp av satellit och kameror funkar definitivt inte här. Fast det går ju att köpa kartor här. Det har jag förståss gjort, men de stämmer inte riktigt, tycker pappa som har ett osedvanligt gott lokalsinne och ett förflutet som orienterare.

  Efter att ha snurrat runt en del i bil och gått en del till fots kan vi båda konstatera att jo gatorna finns, har till och med namn på vackra blå och vita emaljskyltar, men det är något som inte stämmer. Lyckades hitta en satellitbild där staden syns från ovan, men att zooma ned så det syns gick inte, och kartans nät av gator saknade helt namn.

  En rest från kriget kanske. Som de utbombade regeringsbyggnaderna i centrum, eller Slobodan Milosevic utbombade vardagsrum. Se där ett gott exempel på precisionbombning, som en diplomat uttryckte det när han visade mig huset häromdagen. Och mycket riktigt är det husets mitt som är bombat, resten står kvar. Undrar vad Milena Markovic tycker om det. Förövrigt finns det många hus längs namnlösa gator i Belgrad som ser bombade ut, men inte är det.

  Att Patrik inte är att lita på lärde vi oss på turen genom bergen i gränsområdet Slovakien - Ungern, pappa och jag. Vi manades ta en genväg på nio minuter och hamnade på en smugglarstig som ledde rakt upp i skogen, inga vägar åt höger eller vänster och så tyckte Patrik till slut:

" Vänd så fort du kan, Vänd så fort du kan."

 Där tappade vi förtroendet för honom, pappa och jag. Vi insåg att en riktigt bra karta på papper ändå är bäst, även de som inte riktigt stämmer , som i Belgrad.

Manschauvinismen håller på att ta stryk i Finland. Först hade vi utrikesministern som fick gå efter att ha skickat en massa vågade SMS från tjänstemobilen till en strippa. Sen var det partisekreteraren som fick se sig om efter ett nytt jobb efter att på en fin fest ha tafsat kvinnor på brösten.

Och nu har vi försäljningschefen för bilmärket Audi som måste kasta in handduken efter att ha hävdat att kvinnor är som bilar.

Bilens alla egenskaper finns hos kvinnan. En bils utseende blir färdigt med fjädring och däck. En kvinnas med vrister och skor. Hon förlorar sin form om hon har klackar lägre än sju centimeter, tycker han i en intervju i ett specialnummer av den finländska tidningen Anna.

Men han nöjer sig inte med det utan hyllar också kvinnor som gör allt för att vara åtråvärda och han värdesätter mycket att kvinnan stryker hans skjortor.

Om kvinnan vägrar stryka eller städa kan man säga att förhållandet sjunger på sista versen, filosoferar den före detta försäljningschefen. Han är alltså inte försäljningschef längre. Proteststormen blev för häftig till och med för en tuffing i bilbranschen.

Få se om Audi har modet att ersätta honom med en kvinna. Eller tror dom sin före detta försäljningschef när han avfärdar kvinnliga chefer

Kvinnorna använder känslorna vid fel tillfällen och då går känslorna före förnuftet, är hans betyg på kvinnliga chefskollegor.

En kvinnlig chef jag råkar känna på ett stort finländskt företag har just börjat köra en Audi. Hon funderar på att byta bil.

Uppmärksamheten har varit stor här i Sydafrika kring den 31-årige sydafrikanen Brandon Huntley, som sökte och fick asyl i Kanada för att han kände sig förföljd i hemlandet på grund av sin vita hudfärg.

Huntley hävdar att han blivit attackerad av svarta personer sju gånger och har blivit kallad "vit hund" och "kolonisatör". Ingen av händelserna har dock polisanmälts.

Den sydafrikanska regeringen är upprörd. Andra sydafrikaner tycker att det är skrattretande, men smart, av Huntley att använda hudfärg som ett asylskäl, när han är vit. Åter andra tycker att han öppnar för en debatt om det som är en fixering hos stora delar av den här nationen, nämligen hudfärg.

Uppmärksamheten kring fallet har fått den kanadensiska regeringen att ta sig en funderare och överklaga Immigrationsdomstolens beslut, så saken kommer att prövas igen.

Trots individuella upplevelser som Huntleys, så pågår det inte någon förföljelse av vita människor i Sydafrika, inte på det sätt som under de främlingsfientliga attackerna i fjol, när svarta sydafrikaner attackerade andra svarta invandrare, med resutatet att 62 människor dödades.

Landets omkring 10 procent vita sydafrikaner är fortfarande en privilegierad grupp, till exempel äger de majoriteten av landets alla företag. Och det är fler svarta än vita personer som drabbas av kriminaliteten.

I ett av de otaliga "ring-in"-programmen på radio i veckan så bad man för en gångs skull folk att ringa in och berätta positiva historier om hur de struntar i hudfärg. Det var många som ville berätta om familjekonstellationer där alla har olika härkomst som ett "FN i miniatyr" och arbetsplatser där alla äter lunch tillsammans oavsett om man är chef eller städare och om vita föräldrar som gett sina barn afrikanska namn.

Det är kanske bara i den lilla skalan som det här landet är den regnbågsnation som så många drömmer om. Fler positiva förebilder och en bredare debatt om diskrimineringsfrågor skulle inte skada.

Valet i Japan blev som väntat en jordskredsseger för det oprövade Demokratiska partiet. Men när jag såg dess ledare på valvakan i partiets presshögkvarter såg de ut som de just förlorat. Japans blivande ledare Yukio Hatoyma verkade dyster och bekymrad. Hans kolleger, i sina mörka kostymer, såg ut som om de var på en begravning, inte som att de just vunnit makten i Japan efter 50 år med allt impopulärare LDP.

Inte heller ute i landet rapporterades några uppenbara gädjeyttringar. Inga Demokratiska anhängare badade i fontänerna eller tutade i sina bilar.

Kanske är det något med japanska kynnet. Eller så är alla - inklusive Demokratiska partiet själva - osäkra på om de ska kunna hantera Japans massiva problem, som en kolossal statsskuld och världens snabbast åldrande befolkning.

Få japaner verkar särskilt inspirerade eller upphetsade över tanken på Yukio Hatoyama som sin ledare. De verkar inte så mycket ha röstat för Demokratiska partiet som emot LDP. Nu väntar de på att se om den nya regeringen kommer att infria sina löften om barnbidrag, om att begränsa makten för Japans statsbyråkrater, om att få fart på ekonomin.

De har också fått en ny person att fascineras - eller förfäras - av: blivande premiärministerns hustru, före detta skådespelerskan Miyuki Hatoyama, som snabbt gjort sig känd för excentriska uttalanden. I japanska medier kallas hon ofta "E.T" eller "The Alien". I en bok förra året skrev hon att hon färdats i en rymdfarkost till Venus "Det var underbart vackert där, och så grönt". Hon har också deklarerat att hon kände Tom Cruise i ett tidigare liv, då även han var japan och att hon gärna vill spela in en film med honom nu.

Herr och fru Hatoyama träffades i Kalifornien på 1970-talet, när båda studerade där. Hatoyama kommer från en förmögen familj med många ledande politiker tidigare i släkten, som kallats för en japansk motsvarighet till amerikanska Kennedy-klanen. Han har stolt berättat om hur han erövrade den vackra Miyuki, trots att hon då redan var gift. De verkar fortfarande ha ett lyckligt äktenskap; Yukio säger att han helst av allt tillbringar kvällarna hemma i sin hustrus sällskap.

Vet ni vad det är för likhet mellan kung Carl XVI Gustaf och hans anfader Karl XIV Johan? Kungen lämnade ett skakande besked om det när han och drottningen i veckan var på officiellt besök i Finland.

För att uppmärksamma Märkesåret 2009 då vi minns, ja, en del firar väl också, 1809 års skilsmässa mellan Sverige och Finland, besökte kungaparet Åbo och Tammerfors. På torget i Tammerfors möttes kungligheterna av tusentals jublande finländare och av någon anledning också Abbalåten Mamma Mia dånande ur några högtalare.

Kanske var det för att Sverige kan uppfattas som Finlands mamma. Jag vet inte. Men i publiken fanns i alla fall dom som ville tacka kungen och hans företrädare Gustav III för att Tammerfors överhuvudtaget finns. Gustaf III grundade nämligen staden år 1779

Kungen själv tycker att skilsmässan mellan Sverige och Finland på det hela taget var en lyckad separation. Båda länderna har på var sitt håll utvecklats till framgångsrika länder.

Och kung Carl Gustaf hade ingen kritik att rikta mot sin anfader Karl XIV Johan, en fransk marskalk som valdes till Sveriges kung. Tanken var ju att han med sina kontakter och militära talang skulle ta tillbaka Finland från ryssarna så att Bernadotterna också skulle härska över Finland. Men Karl Johan var klokare än så. Han struntade i Finland och lade istället grunden till dom snart 200 år av fred som Sverige har kunnat njuta av.

Men vad finns det då för likheter mellan Karl Johan och Carl Gustaf förutom att dom inte som tänkt blev finländska kungar.

-Jo, vi har båda så snygga ben, sa kungen till pressuppbådet i Tammerfors.

Det var det ingen som hade tänkt på tidigare.

"Tänk inte utan ta hjälp av miniskärmen så ska det nog gå bra." Försäljaren gör sitt bästa och affären är klar. Men...

Nema Problema tänker jag och hoppas att pappa och jag ska hitta också utan att sitta naglade vid den pyttelilla skärmen, som visst är fascinerande, men på något vis drar blicken från det som borde vara det mest intressanta, vägen utanför...

Vad är det för fel på kartor på papper? Konstigt nog trodde jag att min 80 årige far, med ett förflutet i orienteringsskogar och som gjort sig känd för sina "typiska pappavägar" skulle hävda att vi väl ändå borde ha en rejäl kartbok.

Näpp, istället tyckte han nog det var bäst med en GPS. 42 länder i Europa, vi ska passera tre innan vi når målet, mitt nya hem i Belgrad, Serbien.

 Vägen är resans mål brukar det heta och jag ser fram emot att åka de typiska pappavägarna, långt från autostrador, kostigar, grusbelagda, småvägar och kringelikrokar där det går att SE något. Men kanske GPS:en inte tycker vi ska köra där, tänker jag.

  När jag senast åkte genom Östeuropa med pappa fanns inga andra vägar att välja än sådana som helt klart hör hemma i kategorin typisk pappaväg. Jag minns hagelskurar i Tjeckoslovakien och serpentinkurvor över jugoslaviska bergen. Länder som inte finns längre. Nu hoppas jag få höra fler historier från då när jag var för liten för att köra själv. Från pappa, som minns.

  Och har någon av er som råkar läsa detta något avgörande tips att bidra med på färden genom Östeuropa tas det tacksamt emot. Gärna något som inte finns i en sofistikerad GPS.