Man vet att det är studenttider när den absolut vanligaste frågan som ställs till en är: ”Jaha, Hanna, och vad ska du göra sen då?”

Alla som är lika ambivalenta som jag inför framtiden, vet vilka plågor den frågan framkallar. Jag vill slita håret ur huvudet på mig själv och skrika: ”JAG VEEEEEET INTEEEE!!!!!!”, men sådant kan man inte göra, eftersom det vore ganska oartigt (för att inte säga instabilt).

Så jag ler lite förläget och svarar något i stil med att äh, inte vet jag, det finns så mycket jag vill göra, men juridik vore ju ganska bra, jovisst, jag har betygen för det. Och omvärlden nickar glatt och tycker att jo, juridik är ett jättebra alternativ. 

Helst av allt vill jag emigrera till en Vietnamesisk by och förneka att jag lever. Fast i och för sig, om det är det som krävs för att man ska hitta sig själv, då letar man nog på fel ställe. Den längsta resan är resan inåt, och allt det där.

Fast egentligen så är ju framtiden ett enda stort äventyr, och förvisso kommer saker jag gör idag att mer eller mindre påverka den, men varför ska jag våndas över det? Jag vet ju ändå inte vad som kommer hända, och livet efter gymnasiet kommer förhoppningsvis bli alldeles underbart, oavsett vad jag väljer att göra. Eller så blir det katastrofalt, men då får jag korsa den bron när jag kommer till den. 

Nej, det är lika bra att på lätta fötter studsa fram genom denna sista skoltid och dansa vidare ut i resten av livet. Det blir som det blir. Förhoppningsvis finns det en mening i allt.

Puss & kram från Hanna Oja, med siktet på framtiden