Under den senaste tiden har jag känt mig så ful. Ful på insidan, alltså. Alla känslor och tankar är fula, hemska, grå, som om hela mitt sinne var infekterat av någon riktigt elakartad bakterie, som gör mig oförmögen att vara Den Goda Människan jag önskar att jag kunde vara. Om nätterna drömmer jag att jag går bärsärk med en machete, förintar allt i min väg och skrattar vansinnigt. I vaket tillstånd blundar jag och önskar att jag ska finna mig helt ensam på jorden när jag slår upp ögonen igen. Det kanske är det grå vädret som gör det.

Fulheten kan bli en börda att bära ensam, och vi människor, vi vill prata om det, så även jag. Tydligen är receptet mot fulhet att le, tänka positivt, vara tacksam, be, önska, le, le, le, le och livet kommer att le emot mig. Och de är väl alla i högsta grad välmenande uppmaningar, men vilket hån mot det enorma spektrat som är mänskliga känslor ändå, och alla dessa påståenden; jag vill bara mala ner dem i marken, för de är så naiva och osanna, för jag tror inte att det funkar så. Inte för mig i alla fall.

Jag är trots allt inte mer än människa, och vi människor, vi är kanske inte födda onda, men det bor ett ohyggligt troll i oss alla. Trollet kommer inte rymma iväg, enbart genom att låtsas om att det inte existerar. Att låtsas att allting är perfektion, när det här jävla jordelivet i själva verket kan kännas fruktansvärt mycket imperfekt; det är att förneka sig själv.

Puss och kram
Hanna