Är du ung och gränslös? Vill du blogga här på svenska, finska eller meänkieli? Mejla: granslost@sverigesradio.se 

Tanja Keisu   Camilla Wennberg Lovisa Josbrant  
Elina Isaksson Kruukka   Maria Oja   Hanna Oja
Jenny Styrman   Therése Jakobsson   Simon Niva

Aina siittä saakka ko tulin kotia Austraaliasta olen hunteeranu mihinkä mie lähen ens kerrala. Nyt reisu on viimeksi puukattu! Alku Majssa lähen kolmen kaveritten kans Euruuphaan reisaamhaan. Otama lennon Berliinhiin ja sitten junala jatkama matkaa etelhään.

Aattelimma Italiasta sitten lähteä kotia. Hujj ko hauska!! Ja emmä met ole ainoat jokka lähemä reisaamhaan. Tuntuu siittä ette kaikki on menossa johonki. Amerikkhaan, Londonhiin ja vaikka mihinkä. En tiä vain miksi kaikila on semmonen reissulysti juuri nyt, mutta uskon itte ette ko sitä vain tohtii lähteä, there's no turning back..

Ahai! /Elina

Reisaaminen oon paras koulutus jälkhiin yniversiteetin, joku sano kerran. Vain onkos se tekosyy rahanhaaskaamisheen sen siihaan ko ette olla kotona, tehjä töitä  ja maksaa veroja?

Ko mie aloin opiskelheen korkeakoulussa niin mulla oli kuva valmis. Tämä lukuelämä pitäs mennä kätevästi ja sitten hopusti töihiin ja tienasthiin. Reisaaminen ei ollu silloin kartala. Korkeakoulun aikana tapahtu niin, ette mie tulin othaan ossaa LTU:n perintheestä, missä yks puuoppilas lähtee puoleks vueksi vaihto-oppilhaaksi Virginia Tekille, Ameriikhaan missä kansa oon puuosasto. Aivan niinku muissaki paikoissa maailmaa, tämä määrä oli aika pieni. Se oon oikeastamyön kummaa, ette innostus puutekniikhaan oon niin pikkunen. Aivan tässä meän pitkäomasessa maassa oon 87 miljaartia puuta pystössä ja sitä paitti met olema rakentanheet vähän mitäki niistä, siittä saakka ko met saima käet ja sormet.

Mie sain kuitenki huonekaveriksi Danielin, Ecuadorista lähtösin, ja tuttavuuspiihriin kuulu siis latinolaisia mutta kansa Ameriikalaisia ja ihmisiä muualta mailmaa. Samana syksynä, keskelä euforiita ette kohata muita ihmisiä, mie totesin  surulisesti-  mie en tule koskhaan kerkiähmään käyvä  kaikissa mailman maissa.  Mulla ei ole koskhaan- ei silloin eikä nyt, ollu  semmonen taviote, mutta se oli kuitenki uusi ajatus mulle.

Jälkhiin seittemän vuotta, jostako kaks niistä oon myöhästynny koulunkäynti  ja  paljon köyhempännä, mie huomaan ette matkustamisella yksin elikkä porukassa oon plyssat ja miinykset. Yksin sie kohtaat paljon enämpi ihmisiä koska sie olet enämpi ekstrovertti  ja semmosessa reisussa ei mene muihiin kyllästyä ko sinhuun itheen. Porukassa taas oon enämpi suunittelua ja aivan eri turvalisuus. Se oon kansa aika hauska olla yhessä muitten kansa jokka saattavat jakkaa kokemuksia sillä niistä ihmisistä mitä sitä kohtaa reisuila, tullee usseimiten vain tilapäisiä tuttuja.

Tentti reisaamisessa saata olla ette paskantaa houshuin Kiinassa, tulla huijatuksi Kambodjassa elikkä haastaa adrenaliiniä Uuessa Zeelandissa. Vain onkos se ette saaja uusia referensiä siiheen mailhmaan missä met elämä ja olema kotona?  Mie uskon ette se oon hyvä kokea kulttuurikrokkia ja hullunkurisia vasthoinkäyntiä  niin ette  muhavuus-svääri vennyy. Silloin oon enämpi tillaa tehjä suuremat tansipyöriskelyt ko sitä tansaa etheenpäin elämässä.

 /Simon

Hemma är bäst. Det kan jag konstatera utan att åka bort. Det är vid ytterst få tillfällen som jag känt reslusten smyga sig på. Och det är endast vid ett av de tillfällena som jag gav vika. En kortare charterresa som jag inte hade uppskattat utan sällskapet. Värmen, maten… Värmen. Nej, tackavettja svensk… Eller ännu bättre: Norrbottnisksommar! Kort och inte särskilt varm. Dock är jag väldigt unik med min brist på reslust. Resesajterna på nätet går varma. Folk vill bort! De har törstat efter värmen och solen hela långa vintern, och nu är de äntligen på väg. De drömmer sig bort till vita sandstränder och turkosfärgat hav. Medan jag drömmer mig till liggunderlaget och pimpelspöet på fjällsjöarna.

Äventyrssuget finns inte heller hos mig som hos många andra. Det blir allt vanligare att åka på långresor. Uppleva saker och se nya kulturer. Besöka flera länder under samma resa. Medan jag själv följer den raka och trygga vägen och nöjer mig med de upplevelser jag kan få på hemmaplan, så kastar sig andra ut i ovissheten utan ledstänger. De vet inte var de egentligen ska eller hur länge de ska stanna, de vet bara att de ska bort. De vill se något nytt och exotiskt. Få lite spänning i vardagen. För min del är Tornedalen och fjällen exotiskt nog. Och lagom spännande.

/Camilla

Mina fötter har aldrig tagit mig särskilt långt. Hela mitt liv har jag försökt gro den där stora drömmen om att upptäcka hela världen, men den fick aldrig något riktigt fäste. Alla pratade om Australien, om suspekta maträtter i Kambodja och miltal i bil på amerikanska vägar. Om att se, uppleva och känna allt. Jag tänkte i min stillhet att tar jag mig bara bort från byn kan jag känna mig ganska nöjd. Kanske är jag bara ovanligt tråkig.

Allt detta självförverkligande på avlägsna platser. Alla dessa fantastiska historier om underliga människor, borttappade personuppgifter och helvetesfärder från punkt A till B. Alla som återvänder hem som nya människor och äntligen har hittat sig själv.

Det är så otroligt fascinerande, och samtidigt så avlägset från allt jag relaterar till.

Någonstans känner jag att om det är en världsomsegling som krävs för att man ska hitta sig själv, då kanske man letar på fel ställe. Jag intalar istället mig själv att den längsta, och viktigaste, resan är resan inåt.

Puss och kram

Hanna

Alla föräldrar önskar det bästa för sina barn. Hälsa, lycka, vänner, framgång och kärlek. Man vill se rötterna fästa bland träden i skogen och stammen växa i all evighet med ståtliga förgreningar efter livets val och vägar. Man vill se förändring och mognad, en egen individ. Vad man inte vill se, är ett träd på en tom äng med en ensamhet växande runtom sig och med grenarna i marken istället för i skyn.

Idag kan vi med teknikens hjälp förutspå mycket av livets framtid redan i fostervattnet. Den fria aborten är något jag är stolt över och inte på något sätt vill ifrågasätta. Dock går tankarna till bruket av denna frihet. Är det samma sak att abortera bort ett barn med Downs syndrom som att ge upp en oönskad dotter för en välkomnad son. Är en abort av en viss typ av människa, flicka eller pojke, sjuk eller frisk, ett avståndstagande ifrån någonting man anser vara mindre bra, mindre värt att få finnas? Är en graviditet ett lotteri där en oväntad vinst är en oönskad en?

Känner man att man inte kan eller vill ta hand om ett barn med speciella förutsättningar, då är det så och då ska det få vara. Vad som däremot kan bli konsekvensen av ett ständigt strävande efter det starkare, det friskare, det bättre, är en förminskad förståelse för det avvikande. Ett samhälle där de svaga blir färre och förlorar. Ett sådant samhälle blir till slut inget samhälle alls för att förståelsen och gemenskapen inte längre går hand i hand. Detta, bara för att alla skulle vara som alla andra.

Jag förstår att det krävs mycket energi för att ibland orka hålla igång vardagen för någon som inte klarar av det på egen hand. Alla föräldrar till alla sorters barn går på tomma batterier och delar en rädsla för sitt barns framtid. Varför då skilja på barn och barn, när kärleken för varandra är densamma trots vardagens olikheter?

Ta hand om er,
Jenny

”Det är en frisk och stark liten pojke, med 10 fingrar och 10 tår!”. Så säger de i filmer när ett barn föds. Vad händer om den lilla pojken inte är frisk och kanske inte har 10 fingrar och 10 tår? Dagens teknik gör att vi får veta långt innan barnet föds om det kommer vara en frisk liten pojke eller flicka. Många funktionsnedsättningar visas på ultraljud. Och allt för många blivande föräldrar väljer att inte fullfölja graviditeten på grund av detta. De vill inte möta alla motgångar som uppkommer med ett barn med funktionsnedsättning. Men ett barn med funktionsnedsättning bjuder på både svårigheter och enormt mycket glädje. Precis som alla barn. Glädjen finns i att se barnet utvecklas och att lära sig saker. Ett barn med funktionsnedsättning förväntas inte lära sig saker på samma sätt som barn utan funktionsnedsättning. Men alla kan lära sig, vissa behöver bara lite extra hjälp. Som ett barn som ingen trodde skulle lära sig cykla. Det är omöjligt! sa folk. Men med tre hjul på cykeln så var det möjligt. En funktionsnedsättning blir ett funktionshinder först när samhället gör det till ett hinder. En rullstol blir ett hinder först när det inte finns någon ramp. En cykel blir ett hinder utan tre hjul. Jag tror att det är de största svårigheterna. Samhällets brist på kunskaper. Nu när sportlovsveckorna är förbi har det visat sig att sportlovet inte är för alla. I många kommuner har det uppmärksammats att de anordnade sportlovsaktiviteterna inte är anpassade för barn med funktionsnedsättningar. Många kommunledningar svarade med att de inte ens hade tänkt på det. De hade inte tänkt på att barn med funktionsnedsättningar har lika stor glädje som barn utan funktionsnedsättningar att delta i olika aktiviteter. De vill också umgås med sina klasskamrater på loven. Men hur ska de kunna göra det om lokalerna och aktiviteterna inte är anpassade? Helt plötsligt blev deras nedsättningar ett hinder. Och hur länge ska vi låta det vara så?

/Camilla

Tisdagen den 18 december 2012 skrev Dagens Nyheter en artikel om Peter och hans trettonåriga son. Kronofogden, låssmeden och socialtjänsten hade kommit för att överta Peters hus och son, men det hade vägrats. De skulle inte separeras. Under sex månader bodde de på motell, vandrarhem och hos bekanta. Det värsta av allt är inte att Peters son aldrig tog ”hem” en enda kompis eller att han ljög om sin situation bland vännerna på skolan. Inte heller är det värsta att de bara åt ägg och nudelsoppa med alla sina ägodelar nedpackade och inlåsta i ett förråd. Det värsta av allt är att Peter och hans son bara var ett av alla 3040 fall sedan 2008 där ett barn kastats ut från sitt eget hem.

Hemmet är bara trygghet, samhörighet. Dock får hemmet också gärna ingå med fyra varma husväggar och ett vattentätt tak. För varje barn som lever i skam och i rädsla behövs kommunala bostäder i beredskap för att dessa inte ska behöva slitas loss från den enda trygghet de någonsin känt till. På samma sätt som det kan finnas hem utan hus, kan det också finnas hus utan hem. Barn utan trygghet. Familjer utan samhörighet. Missbruk, misshandel och svält. Det måste gå att skilja på föräldrar som ger trygghet utan bostad, och föräldrar som ger en hemlös sovplats.

Alla fall ska för barnens skull inte buntas ihop och behandlas lika. Pojkar med mammor som slår eller flickor med pappor som inte bryr sig har rätt till en ny grund att stå på, en ny trygghet att gå med. Likaså har Peter och hans son, precis som de andra 3040 fallen, rätt till att behålla sin trygghet men att bygga upp en annan bas.

Ta hand om er,

Jenny

Mikäs se oikeastaan on joka tekkee minun vanhemat minun mammaksi ja minun papaksi? Onkos se tosishaan vain se ette meilä on sama verta, samat geenit? Eli onkos se joku muu? Se kunka net rakastavat minua. Kunka net on opettanheet mulle elämästä. Antanheet mulle iloa ja viishautta. Kunka net soittavat mulle ja kysyvät kunka mie jaksan, välittävät minusta. Se soon joka tekkee net minun mammaksi ja papaksi. 

Ei kaikki saata hoitaa omia lapsia, mutta onneksi meilä hän on hyviä ihmisiä ja perheitä jokka saattavat ottaa vasthaan niitä lapsia. Jokka saattavat antaa niile sen rakhauksen ja ilon. Antaa niile turvalisuutta. Aivan niinku minun mamma ja pappa antavat sen mulle. Kyllä soon aika mahtava jos aattelet...
 
Pusu Elinalta <3
 

Familj. Begreppet omfattar idag en rad olika konstellationer av människor. Allt från singelföräldern med sina barn, till regnbågsfamiljer och singelhushåll där de närmsta vännerna utgör familjen. Idag handlar familjen inte längre bara om den stereotypa kärnfamiljen eller blodsband. Idag handlar familjen om de som står dig närmast, som alltid finns där, oavsett kompisen, adoptivmamman eller fosterpappan.

Alla människor har rätt att bli älskade och få uppleva trygghet. Ett barn som växer upp i en familj där man stöttar och stärker varandra, där trygghet är en självklarhet och kärleken villkorslös kommer bli en vuxen med god självbild. Ett barn som växer upp med vuxna oförmögna att ta ansvar, i missbruk eller skadliga förhållanden behöver desperat den där tryggheten som för många av oss är självklar. De vuxna, de familjer som kliver in och tar ansvar för barnet utan trygghet, utan familj, är fantastiska. De ungdomar som vuxit upp under dessa svåra förhållanden kan ha tillitsproblem och en inre frustration som byggts upp under åren. Att som familj och vuxen inte ge upp, utan fortsätta kämpa för att visa på den godhet, den trygghet och kärlek som faktiskt finns, är otroligt starkt. Och trots vår ofta så hårda och kalla värld, finner jag där ett hopp om mänskligheten.

/T

Det finns barn i dagens Sverige som behöver en annan familj än sin egen för en tid. Deras egna föräldrar mäktar inte med att vara föräldrar av olika anledningar så barnen måste hitta ett nytt hem med nya föräldrar. Familjehem och fosterföräldrar.

I media har det den senaste tiden tagits upp väldigt mycket om barnen som bor i familjehem eller så kallade HVB-hem. Socialstyrelsen har gått ut med en rapport om att ungdomarna som blir familjehemsplacerade dör i förtid. En flicka våldtogs av sin fosterpappa. P1-dokumentären Den fastspända flickan, där ”Nora” berättar hur hon inte fick hjälp och om bristen i tillsynen på HVB-hemmet där hon bodde. Ja, det finns många andra exempel. Det är jättehemska saker som tas upp, och det tas upp med all rätt. Detta ska inte få hända. De barn som blivit familjehemsplacerade har säkerligen redan gått igenom tillräckligt redan innan. Det nya hemmet ska stå för trygghet och värme men i de ovannämnda exemplen så har det definitivt inte gjort det, och det ska inte förminskas.

Men när ska vi prata om alla bra familjehem? Om alla fosterföräldrar som praktiskt taget räddar livet på barnen som kommer till dem? För de finns. De är fantastiska människorna som är villiga att ta emot barn vars biologiska föräldrar inte klarar av att ta hand om dem. De borde bli uppmärksammade varje dag för allt det fantastiska de gör. De är vår tids riktiga hjältar.

/Camilla

Tåget hade precis passerat Linköping, i sätet mittemot satt en liten flicka och målade. Hennes stora blåa ögon strålade nyfikenhet och skratten hon delade med sina föräldrar, fick även mig att le stort inombords. Men för första gången i mitt liv var jag dövstum. Jag kunde bara iaktta hur hon spred glädje runtomkring sig, men jag förstod inte ett ord av vad hon sa. Där och då förstod jag hur många  av de senare generationernas enspråkiga tornedalingar känner, att bo vid gränsen med ett språkligt handikapp.

Jag ser mig inte som någon språkmänniska. Jag läste franska under grundskoletiden och kan i dagsläget sträcka mina kunskaper till att beställa mig en äppelglass. Så jag klarar mig undan svält, men inte mycket mer än så. Jag glömmer ofta bort min trespråkighet, då den nästan hela livet varit en vardag. Men så påminns jag om den osynliga rikedom jag har och känner mig oerhört tacksam.

Meänkieli har jag alltid sett som ett sätt för oss tornedalingar att mötas halvvägs på den språkliga älven. Då jag behärskar både finska och svenska, är meänkieli mer en dialekt för mig. En dialekt med en hel del fantastiskt fina och roliga ord som jag gärna använder mig av. Om jag fick välja vilken hjältekraft som helst, skulle jag välja att behärska alla världens språk.

Kram från Tanja

Idag identifierar jag mig stolt som både svensk och finsk. Så har det inte alltid varit. Den finska ådran i mig syns tydligare bland söderlänningarna i Göteborg än i tornedalingarnas gränsland där jag istället känner mig mer svensk än någonting annat. Finskheten tunnas automatiskt ut i Övertorneå där det inte längre är jag som behärskar det finska språket, utan bristen på finskan som tyglar mig.

Egentligen kan jag finska. Inte flytande, men inte heller obrukbart dåligt. När jag kom upp i tonåren slutade jag nästan att prata finska helt. Det var från början inte ett medvetet val, utan gradvis blev min vardag mer distanserad från somrarna och släkten i Finland. I samma takt slocknade även modet, trots att viljan att prata fortfarande brann klar. Jag har sedan modet försvann förlitat mig på mina finska släktingars svenskkunskaper för att själv slippa kliva ut ur min trygghetszon. När deras svenska inte längre räcker till slutar samtalet där och då. Ibland kommer vi inte längre än ”Mitäs kuuluu?”. Den ofrivilliga tystnaden lägger sig över allt som så gärna vill bli sagt, över starka ord som blir färglösa. Näkymättömiä.

När mitt språk gått förlorat, med gemenskapen den bär, känner jag mig nog som filmens Elina: olen näkymätön niin kuin minua ei olisikaan.

/Jenny

Det sägs att man inte kan sakna något man aldrig haft. I mina tonår föraktade jag det jag aldrig haft. Meänkielin. Konservativt deklarerade jag att vi bor i Sverige och här pratar vi svenska. När jag träffade personer bortanför dalen slätade jag ut min dialekt, var nästan lite stolt att jag inte kunde det där språket som det bråkades så mycket om. Det var ett mellanting, en dialekt, eller variant på finskan, eller kanske ett eget språk, eller bara... fult.

I min familj talas inte meänkieli. Mina mor- och farföräldrar talade inte heller meänkieli med sina barn. De hade upplevt språkförtrycket, försvenskningen och allt som hörde därtill under sina unga år kring 1930 och 1940-talet. Någonstans där dog språket ut och familjeträdens nytillkomna grenar förblev enspråkiga.

Allteftersom jag steg i tonåren försvann föraktet mot språket och den Tornedalska kulturen och ju mer jag såg av världen, desto mer började jag uppskatta mitt arv och återfå en sorts stolthet i mitt ursprung. Den största förändringen kom när jag som 21-åring bodde i Los Angeles. Det första alla tänker på när de hör LA är Hollywood, kändisar, sol och surfare. Men det ingen tänker på är den tvåspråkiga kulturen, mixen av amerikanskt och mexikanskt. Spanskan och engelskan – Spanglish. Svårigheter, fördomar och känslan av att ibland sakna tillhörighet var något som vittnades om. Något som jag kunde känna igen mig i.

Idag är jag en stolt Tornedaling utan språk. Starka rötter sitter i kulturen, men ibland saknar jag det jag aldrig haft. Meänkielin.

Xoxo
Therése