Burop hördes igår kväll när Messi missade målchanser. 22 mål på 20 matcher i La Liga den här säsongen räcker tydligen inte för den bortskämda publiken. Vidrigt, tycker Emelie Ölander.

Det som har hänt i Egypten är otänkbart och väldigt mycket värre än vad som hände en sen sommarkväll på Heden men det är det närmsta jag själv kommit den där maktlösa känslan av att stå mitt i kaos skapat av en folkmassa på en fotbollsmatch.

Heden, Gothia Cup juli 2010
Det var en sen sommarkväll. Vi hade spelat spontanfotboll på en av Hedens fotbollsplaner. På en plan bredvid spelades en slutspelsmatch i Gothia Cup mellan irakiska Al Madina och IFK Göteborgs P16-lag.

Jag kommer ihåg att vi reagerade på den vibrerande stämningen från de 300-tals Al Madina-supportrar som upptog en hel långsida.

Till en början var det en fotbollsfest. Efterhand hörde vi hur stökigt det blev.

Vi fortsatte spela men plötsligt ställde sig några som var med och stirrade bort från där vi var.

Ingen förstod varför förrän vi såg unga killar i blåvita matchtröjor bli jagade av hundratals människor.

Vissa fick sparkar och slag mot sig medan andra kom undan och in i omklädningsrummet.

Utanför samma omklädningsrum samlades tillslut de uppretade supportrarna till det irakiska laget.

Hjärtat bultade hårt inom mig. Runt omkring stod några okända och filmade medan andra stod blixtstill, precis som jag.

Stirrandes på folkmassan som jagat 16-åriga pojkar tvärs över Heden.

Maktlösa. Chockade.

Man ska inte jämföra lidande men det som hände i Egypten är naturligtvis värre. Där har människor fått sätta livet till i samband med en fotbollsmatch. Några hävdar att det var en planerad attack vars motiv ligger utanför fotbollens värld.  Än vet vi inte bakgrunden.

Allt jag vet är att den känslan av rädsla och maktlöshet som infann sig den där varma julikvällen i Göteborg inte kommer i närheten av vad de människor som var på Port Said Stadium kände.

Alla tankar går till de drabbade och deras närstående. 

Emelie Ölander
emelie.olander@sr.se

Silly Season avslutas för den här gången, sista dagen av öppet transferfönster och jag tänker under dagen uppdatera med funderingar kring de övergångar som bekräftas.

Hattrick från den ena (Guidetti), drömmål från den andra (Ibrahimovic) och en efterlängtad start från den tredje (Wendt). Kort sammanfattat var det en bra svenskdag ute i Europa.

Nu är han där igen, Terry. När QPR idag möter Chelsea i FA-cupen är det inte säkert att Ferdinand skakar Chelseakaptenens hand.

Han och Barcelona undvek ännu en gång att förlora mot Real Madrid. Men det börjar närma sig. Igår var Real det bättre laget, sett till antalet kokheta målchanser. De når ändå inte hela vägen fram, fast det enda logiska vore att de gjorde det.

När José, ”The special one”, gick från dominans med Chelsea till trippeln med Inter vidare mot ”Los Galácticos” Real Madrid gjorde han det inte med hjärtat.

Allt sedan hans första tid i Spanien talade han drömskt om att hans slutliga stopp var England. Serie A och La Liga kändes som en runda på hans husvagnssemester. Det var de brittiska öarna han ville tillbaka till.

Där han var dominant. Där han var en vinnare. Där pressen är som störst. Där han trivdes som bäst.

Det är ingen skräll att en spricka uppstått i Real Madrid. De anser sig vara den största och mäktigaste klubben i hela världen. Mourinho i sin tur anser sig vara den största och mäktigaste tränaren i hela världen. Två av fotbollsvärldens största egon är sammanförda men den ljuva harmonin lyser med sin frånvaro.

För att auran kring klubben och Mourinho spruckit i brist på titlar.

För att en vinst av ett tiotal möjliga mot Barcelona svider.

För att han tydligt förklarat att han bara är i Madrid för en begränsad tidsperiod.

Ingen i fotbollsvärlden kan lova att älska någon annan för evigt. Det fungerar inte så.

Däremot är du älskad så länge du vinner.

Mourinhos underhållande, och bitvis arroganta uppsyn, var accepterad i England. För där var han en vinnare och så länge du vinner har du fria tyglar.

När du däremot förlorar på ett sätt som är ovärdigt en storklubb, nyper motståndartränare i ögat och får dina spelare (läs: Pepe med flera) att agera som skådespelare med aggressionsproblem snarare än de fantastiska fotbollsspelare de är så har du gått för långt.

Du har du gått för långt och alldeles fel.

Det sjuka med denna spricka som påstås vara mellan Mourinho och Spanien är att Real Madrid leder La Liga och är en av de främsta kandidaterna till Champions League i år.

Ändå har ”The special one” media, några spelare och resten av landet emot sig.

Allt hade kunnat vara annorlunda om han vunnit titlar tidigare.

Då hade Spanien hyst samma hatkärlek mot honom som England en gång gjorde.

Emelie Ölander
radiosoprten@sr.se

5-0-seger för Sverige mot Bahrain, en match vi kommer att avhandla i dagens Arena-avsnitt. Här några av mina reflektioner i textform.

Chelsea skulle spela in tre poäng borta mot Norwich och sedan rullar tummarna över helgen medan toppkonkurrenterna skulle möta varandra, och därigenom tappa poäng.

2-0-seger för Sverige mot Bahrain, efter en klart godkänd insats mot ett väldigt svagt motstånd.

Rubriken sammanfattar ganska bra vad de senaste stormötena mellan två av världens bästa lag bjudit på.

Jag har en innerlig önskan om att det idag får handla om fotboll, 22 spelare på plan och en engagerad publik.

 Fotboll ska avgöras av den som är bäst på plan, inte vem som filmar bäst eller som har flest dagistricks i rockärmen.

Dagens El Clásico fakta:

-Messi, Alves, Casillas och Ronaldo är de enda spelarna som har spelat samtliga minuter i de lagens åtta senaste möten.

-Casillas och Xavi har spelat mot varandra 28 gånger i El Clásico sedan debuten den 26e februari 2000.

-Pep Guardiola fyller 41 idag. Hur firar han sin födelsedag?

-Real Madrid har bara vunnit en gång av nio försök på 1,5 år mot Barcelona. För att det inte ska bli en förbannelse krävs vinst ikväll.

-Guardiola har aldrig förlorat mot Real Madrid på Bernabeu, 4 oavgjorda, 2 kryss och 0 förluster.

Njut av fotbollen, start 22.00 ikväll, så kanske vi ses på twitter annars är det samling här imorgon. Samma tid, samma kanal.

Emelie Ölander
emelie.olander@sr.se

Januariturnén är viktig. För att den ger spelare en relation till landslagsstaben samtidigt som den förbereder spelaren på hur man tränar, äter och spelar i det riktiga landslaget. Det gör att man direkt kan bocka av några av de saker som skulle ta tid att vänja sig vid om man inte fick denna mjukstart.

Manipulering, maktkamp och taktik är förklaringen till att Pato först skulle, och sedan inte skulle, till franska PSG från Milan.