HEMLIGA DOKUMENT

Läckt DN-artikel avslöjar: Schüldt "för stor för Europa"

Publicerat fredag 13 januari 2012 kl 12:20
Eric Schüldt
1 av 3
Eric Schüldt
Eric Schüldt
2 av 3
Eric Schüldt
Eric Schüldt
3 av 3
Eric Schüldt

Nya Vågens blogg kan idag avslöja läckta dokument från DN. Det är en ännu opublicerad artikel i intervjuserien med svenska män, denna gång med Eric Schüldt. Tidigare artiklar publicerades   (Ruben Östlund) och  (Anders Borg).

 Han väntar på våning sex i det mäktiga Radiohuset i Stockholm. Känslan av att ha fått audiens är mer än kittlande; den är svindlande.

Jag går fram genom korridor C vars golv består av en grön, sliten plastmatta. Här någonstans finns Nya Vågens nya programledare, som har tjugo minuter för mig i sin agenda den här dagen.

Eric Schüldt kommer ut, en minut försenad:

– Tidvis är jag helt konsumerad av arbete, på gränsen till utarbetad, säger han allvarligt – som om han skulle behöva förklara sig.

Alla som sett Schüldt i svart, åtsittande polotröja (och det är många) vet att hans pondus är inte bara intellektuell, utan även fysisk. Hans utstrålning tar plats på ett näst intill erotiskt sätt.

”Visst får man en känsla av att han är lite för stor för Europa?” viskar till och med en journalistkollega när vi ser Schüldt brygga en kopp kaffe.

Han är en för sin kunnighet djupt respekterad och – i vissa kretsar – fruktad kulturjournalist. Det är någonting med hans omvittnade arbetskapacitet som samtidigt imponerar och på gränsen till skrämmer.

I arbetsrummet sitter han mitt emot producenten Margareta ”Maggan” Svensson. Här är lågt i tak, men bara bokstavligt:

– Jag tror mycket på tvärtom-principen, säger Eric. För stora tankar behövs inte massa vackert välvda stentrappor eller rokoko.

I själva verket spelar det ingen roll var Eric Schüldt rent fysiskt befinner sig. Även här i Radiohusets gröna korridor tycks han stå i solen vid Medelhavet, invid antikens ruiner, med hakan fundersamt vilande i vänsterhanden.

Jag tänker: Platon.

Eric Schüldts blick är skärskådande, som om han känner till mina hemligheter eller skulle kunna locka dem ur mig på ett ögonblick. Men samtidigt är hans ögon lätta att vila i.

– Jag skulle inte kunna leva utan böcker, det är något alldeles särskilt med dem, säger Eric Schüldt när han märker att jag ögnar igenom bokhyllorna.

 – Jag vill ha dem nära, kunna sträcka mig efter dem när helst jag behöver. Även om det kanske inte sker så ofta nu för tiden.

– Varför inte? Du har redan läst dem alla?

Eric Schüldt ler sitt finurliga leende.

Sekundrarna jagar oss, följdfrågorna hopar sig.

Efter det översvallande mottagandet för radioprogrammet ”Livet och döden med Eric Schüldt” har Kultursverige surrat av rykten av vad som skulle bli nästa steg. Det blev boken Framtiden som både höjdes till skyarna och kallades ”den sämsta boken någonsin”:

– Där har vi tvärtom-principen igen, säger Eric Schüldt. De som älskade boken kanske egentligen inte behövde den. Medan de som tog avstånd från boken kanske kände sig alltför träffade.

Nu gör alltså Eric Schüldt en efterlängtad nypremiär som programledare för idé- och kritikprogrammet Nya Vågen i P1. Men hur är han då, som person? Alla som vet något om Schüldt känner till att mänskligt tänkande i alla former fascinerar och provocerar honom. Nästan alltid nämns hans övermänskliga arbetskapacitet och exceptionella förmåga till analys.

Hur länge har du haft det här intresset för vår kultur?

– Det berättas att jag redan som fyraåring visslade långa stycken av Beethoven. Men det kan vara överdrifter, säger Eric.

Han ler sitt finurliga leende igen, så att man nästan blir knäsvag.

Jag gissar att du var en välartad tonåring?

– Ja, det var inga rebelliska uppror direkt. Men det är klart att jag tog ut svängarna lite när jag levde i Alperna långa perioder varje vinter.

Men det går inte att värja sig från bilden av Eric Schüldt som en ung ensling. Under vårt andra möte säger han också att han vet att han betraktades som ”udda”.

Själv kunde han inte riktigt förlika sig med den bilden:

– Jag tyckte snarare att det var de flesta andra som var annorlunda. Jag hade svårt att förstå människor som inte ville försöka förstå samband och ta reda på hur saker och ting faktiskt låg till. Det ville jag.

Numera står journalister från alla länder i kö för att få intervjua honom. Den sortens kulturjournalistik som Eric Schüldt gör, där han förutom sina specifika teman också använder sig av långa intervjuer, korta mikrofonavstånd, dynamiska tystnader och händelser i realtid, är han förmodligen ensam om att göra. Absolut i Sverige, kanske också i hela världen.

Som om inte detta vore nog, är hans kunnande inom musik oöverträffat i Sverige. Det Eric Schüldt har lyssnat på – det vill andra också höra, eller känner sig tvungna till.

Men själv är Eric ödmjuk:

– Jag funderar mycket över jaget. Om jaget, det vill säga jag själv – bland andra – inte finns. Då kan ”jag” knappast ta åt mig äran för något av vad jag presterat.

Sådan är han, Eric Schüldt. Pretentiös men ändå jordnära. Jag inser att intervjun är över och gör mig redo för avfärd. Det sista Eric säger innan vi skiljs åt är:

– Nu tar det inte slut. Det är tvärtom. Det börjar.

Jag förstår ingenting, men jag vet att han har rätt.

Jon Jordås
jon.jordas@sr.se

Denna artikel är satir. Dagens Nyheter har ingenting med texten att göra.

Skriv ut

Dela

    Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Läs mer på sverigesradio/support

    Sveriges Radios Webbspelare

    Du kan starta och stoppa webbspelaren med alt + 8

    Ljudkvalitet:
    --:--
    --:--