Dag fyra är slut, hör oss berätta om det första intrycken direkt efter visningen av Vinterbergs Jakten. Dessutom har Roger varit svenskmingel, Lisa har intervjuat Gael Garcia Bernal, och spanat på en festande Haneke.

/Lisa

Det är två ganska utmattade radioreportrar som berättar om dagens upplevelser. Kändisspotting, köteknik samt kommentarer om filmerna Laurence Anyways, Beasts of the Southern Wild, Mekong Hotel och Beyond the Hills. /Roger

Vi fortsätter att summera våra festivalintryck dagligen. Torsdagens rapport handlar om Roman Coppola, chocken när Lisa inser att hon är med i en film som visas här, samt korta omdömen om Liebe och Rust and Bone-

Huvudpersonerna Ali och Stephanie möts för första gången på en nattklubb. Han extra knäcker där som dörrvakt och Stephanie har just blivit golvad av en man och blöder från näsan. Ali kör henne hem, trots att hon protesterar. Dom är två hårdingar som just då inte riktigt kan mötas.

Senare, när Stephanie som tränar späckhuggare varit med om en otäck olycka på jobbet och förlorat benen, först då kontaktar hon Ali. Och en stark vänskap utvecklas.

Ali som är pank, rör sig i lite skumma kretsar, och boxas för svarta pengar blir Stephanies väg tillbaka in i den fysiska världen.

Åh det här är verkligen en fysiskfilm. Om kroppens och själens möjligheter och begränsingar. Kropparna står i centrum och ibland nästan i vägen.

Regissören Jaques Audiard rör sig igen, genom att just visa upp själen och kroppen på det här viset, i en sorts teologisk tematik tycker jag. Han gjorde det i sin förra film En Profet och han gör det här. Nu älskade jag ju En Profet och riktigt så bra är inte den här filmen. Men jag gillade den, grät en tår och blundade när blod och vatten blandades i Rust and Bone.

/Lisa

Vi har startat en ny Cannes-tradition. Innan jag (Roger) och Lisa går och lägger oss så samlar vi oss för ett litet nattsamtal om vad vi har varit med om under dagen. Här kommer premiäravsnittet  som handlar om festivalens invigningsfilm Moonrise Kingdom och den egyptiska filmen After the Battle.

/Roger

Det är inte svårt att förstå att festivalen valt Moonrise Kingdom som öppningsfilm. För känslan när man sett den är lite som när man sett filmer på gulliga kattungar på youtube. Gullighetsfrossa så hjärtat nästan brister.

I Moonrise Kingdom fortsätter Wes Anderson med sin ytterst egensinniga estetik. Och frågan är om inte erfarenheten av att göra animerad film, som nu senast, uppmuntrat honom att skapa en ännu stiliserad värld. Ett ännu mer utfört eget universum. Och den här gången skildrat utifrån barnens synvinkel - vilket ju ger ännu större möjlgheter att skruva perspektiven. Och jag gillar det.

Filmen, om två tolvåringar som bestämmer sig för att rymma iväg tillsammans, är en sorts Romeo och Julia i scoutmiljö. Den omöjliga kärlekshistorien mellan de två barnen ramas in av en annalkande storm. En syndaflod som inte kan hejdas förrän vuxenvärlden accepterar barnens kärlek. Men inget mörker kan rå på den här filmens inneboende naivitet, cuteness och skruvade realism.

Jag har långt ifrån varit något övertygat Anderson-fan (ja, jag vet att det är som att svära i kyrkan), men mot den här gullighetsattacken och genomförda estetiken kan jag inte riktigt värja mig. Poserna kändes lite mindre ansträngda. Smartnessen lite mindre krystad. Det blev en ovanligt härlig inledning på den här festivalen.

tyckte Roger

Slutligen har den feministiska debatten nått Cannes på allvar. Trots att mansdominansen i många år varit helt överväldigande, har det varit svårt att få igång debatten på allvar här nere i Cannes. Frågor på presskonferenser har bemötts med nästan hånfulla svar. Men nu har något äntligen hänt.

Den feminstiska gruppen La Barbe, skägget, har skrivit debattartiklar, samlar in namn på nätet och hotar med aktioner under filmfestivalen - allt utlöst av att årets tävlingsserie med 22 filmer enbart består av manliga regissörer. Inte blir saker och ting bättre av att årets festivalaffisch bryds av Marilyn Monroe - en av de starkaste symbolerna för  den manliga blicken inom filmvärlden, skådespelerskan som förgäves kämpade för att gå från objekt till subjekt, nu en marknadsföringsikon för en festival där det nästan enbart är männens bilder av kvinnor som visas.

Här kan du läsa La Barbes Fransk feminstisk sajt upprop, och här finns den engelska översättningen La Barbes debattartikel på engelska av deras upprop.  

Roger Wilson/Cannes

I förra veckan pratade vi om amerikanska Girls här i Kino. Då kom Fredrik Wadström förbi och berättade att det var lite lustigt, för den stora tv-succén i Ryssland i vår handlade också om ett gäng tjejer. Referenserna till Sex and the City har gjorts kring både Girls och "En snabbkurs i ett lyckligt liv" - även om den ryska serien är betydligt mer svart och brutal än de amerikanska serierna. Bägge serierna är också gjorda av unga, geniförklarade kvinnor. Den ryska versionen av Lena Dunham heter Valeria Gai Germanika.

Så här berättar Fredrik Wadström om serien i veckans Kino: Kino: En snabbkurs i ett lyckligt liv Kino: En snabbkurs i ett lyckligt liv (7:49)
I förra veckans Kino talade vi om den nya amerikanska tv-serien "Girls" om fyra unga kvinnor i New York, men även i Ryssland har vårens stora tv-händelse varit en serie med fyra kvinnor mellan 25 och 35 som huvudfigurer. Tv-serien heter "En snabbkurs i ett lyckligt liv" och kan vid första anblick se ut som en rysk variant av "Sex and the city". Men även om de fyra kvinnorna jobbar på en tjusig rekryteringsfirma i Moskva, lunchar på trendiga restauranger och jagar kärlek och lycka så är serien i själva verket en nattsvart bild av kvinnors situation i dagens Ryssland. Fredrik Wadström har följt "En snabbkurs i ett lyckligt liv", regisserad av den ryska filmbranschens underbarn 28-åriga Valeria Gai Germanika.
Fredag 11 maj 2012 kl 13:48 (Kino)

Tyvärr har vi inte hittat några textade klipp, men av bilderna kan man ändå ana sig till känslan hon är ute efter. Så här ser tv-serien ut:

Och här är hennes debutfilm Alla dör utom jag:

I veckans Kino är SVT:s Göran Danasten med i vår eminenta tv-panel. Men Göran är en av de få tv-anställda som också gör radio. Podradion TV-heads, vars program man  kan hitta här TV-heads .

Veckans Kino handlar ju om tv-serier och då är det som upplagt för missförstånd. Vad var det det för serie som nämndes i förbifarten? Hur ska man förstå en titel på engelska med skånsk brytning? Och måste jag känna mig dum som inte vet vad Justified är för något? Som en hjälp på traven har vi därför satt samman denna länkfest, en lista över tv-serierna som namedroppades i veckans program.

Först: Hanna Fahls tv-favoriter just nu:

Fringe  2008

Parks and recreation  2009 -

Göran Danastens:

House  2004 – 2012

Louie  2010

Teresa Axners:

Parks and Recreation 2009 -

Justified  2010

I Jimmy Fallon Show var det dags för Barack Obama att slow-jamma nyheterna häromdagen. Jäklar vad snygg tv det blev!

Barack är väl den mest tv-bekväma topp-politiker som någonsin funnits. Det käns som om han har svårt att förlora värdigheten ens när han dansar loss hos Ellen...

Det är förstås svårt att inte tänka på en svensk motsvarighet. På något sätt känns det inte lika...avslappnat när Fredrik Reinfeldt hänger med Filip och Fredrik.

Även om frågorna med förhållandet med Filippa känns extra märkliga att lyssna på idag.

(jag försökte hitta ett klipp där jag har för mig att Göran Persson dansar med Pippi Pelikan, men det verkar inte finnas någonstans på internet. Eller har jag blandat ihop allting?)

(okej, har nu fått reda på av Marcus att det var Kossan Doris som Göran dansade med. Men nätet verkar fortfarande kliniskt rent från detta fantastiska klipp)

Roger Wilson/Kino

1. För dig naken (bio - dokumentär)

Dokumentären om konstnären Lars Lerins nätjakt på kärlek är en påminnelse om att relationer nästan alltid handlar om  maktförhållanden. Bäst är konstnärens öppenhet om sina mänskliga tillkortakommanden. För kärleken är som bekant inte alltid god.    

2. The deep blue sea (bio)

När vi nu är inne på kärlek så är Terence Davies romantiska tragedi om en priviligierad domarhustru i London på 50-talet, ett exempel på passionens förgörande kraft. Nostalgiskt och estetisk in i minsta detalj, hela vägen mot undergången.

3. Jiro - Dreams of sushi (bio - dokumentär)  

Säger något om vad rutiner och en hög ambitionsnivå kan ge för resultat. Jiros trestjärniga sushibar eftersträvar perfektion i varje moment. Både fascinerande och skrämmande om hur perfektionismen samtidigt kräver människooffer.

I kväll drar Svt:s nya dokumentärserie Malmöpolisen igång. Efter framgångar med serier om barnmorskor, läkare, nyblivna föräldrar och gifta par så är det nu dags att dra på sig kravallutrustningen och följa med in i polisernas vardag i Malmö. Men det visar sig ganska snart att den här uppgiften är lite svårare. Plötsligt handlar det om att skildra en maktutövare som går i clinch med demonstranter och jagar mördare. En sen kväll på Seved kastar folk flaskor efter kamerateamet. Och hur var det nu med poliserna som kallade folk på Rosengård för apor...

I förra veckans Kino lät vi Sydsvenskans Rakel Chukri och P3 Verklighetens Shang Imam utvärdera de två första avsnitten av Malmöpolisen. Och det blev både ris och ros. Kino: Malmöpolisen Kino: Malmöpolisen (9:22)
I Svt:s nya dokumentärserie Malmöpolisen är det meningen att tv-tittarna ska få en inblick i vardagen för poliserna i staden som sägs vara Sveriges våldsammaste. Det handlar till exempel om vad som händer när Sverigedemokrater och motdemonstranter drabbar samman i centrala Malmö, och om de mord som skett i staden. Bland annat de upprörda känslorna efter att en femtonåring sköts till döds i Rosengård på nyårsafton, ett fall där häktningsförhandlingarna hölls så sent som i torsdags men som redan är stoff i Malmöpoliserna. Kino har låtit Rakel Chukri, kulturchef på Sydsvenska Dagbladet, och Shang Imam, programledare för samhällsprogrammet Verkligheten i P3, titta på de två första avsnitten av dokumentärserien.
Fredag 20 april 2012 kl 15:20 (Kino)

En liten notering bara. Lägg märke till den kompetenta kriminalreportern från Sydsvenskan som är med i serien. Henne kände jag vagt igen när jag såg serien. Efter ett tag kom jag på varifrån. Just det, det var hon som berättade om hur det var att bli uppsagd från sitt jobb i senaste numret av journalistfackets tidning Journalisten. Också en bild av verkligheten i Malmö idag.

Roger Wilson/Kino