Mehdis väg till Sverige gick från Iran via Turkiet och Italien. För snart tre år sen kom han som 16-åring till Sverige som ensamkommande flyktingbarn.

Ida Lindhagen, reporter P4 Morgon:

Hösten 2008 bodde jag i Nairobi. På dagarna jobbade jag på ett barnhem i ett av Nairobis fattigare områden. Det tog mig ungefär fyrtio minuter att ta mig till barnhemmet från familjen jag bodde hos.

Vägen gick genom trånga gator kantade av plåtskjul som fungerade som små affärer. I vissa områden hade husen stenväggar, i andra var de inte gjorda av något annat än plåt.

Redan tidigt på morgonen var det fullt av människor ute på gatorna och det slog mig ofta hur många av kvinnorna som bar små barn på ryggen i de här delarna av stan jämfört med inne i city. Hur västerländsk stadskärnan var i kontrast till de fattigare områdena.

Månaderna på barnhemmet förändrade mig. Och trots att det är snart fyra år sedan drömmer jag då och då om barnen. Särskilt en pojke. Calonzo. Ett riktigt litet busfrö.

En morgon hände något som jag aldrig kommer att glömma.

Kampanjledaren för Världens barn i tio år och en av Sveriges främsta Afghanistan-kännare gästade i dag Lunchtid och berättade varför vår hjälp behövs i världen.

Hur hade ditt liv sett ut om du växte upp i en annan del av världen? Elever på Brandkärrsskolan i Nyköping funderade och berättade om sina tankar och upplevelser.

Charlotte Lauterbach, programledare:

Första gången jag åkte till Indien var för 18 år sen. Jag hade hört talas om Moder Theresas barnhem, tyckte det verkade fint och kände att jag ville åka dit och hälsa på. Jag hade med mig pennor och färgkritor och så köpte jag med en massa mat från marknaden. Nunnorna var så fina och jag fick träffa en alldeles nyfödd flicka som någon hade lämnat på trappan samma morgon.

För mig kändes det fruktansvärt med det här spartanska hemmet där barnen fick dela säng och som nästan inte hade några leksaker. Längre fram på den här resan när jag åkte norrut förstod jag att de här barnen hade det fantastiskt bra. De fick mat och rent vatten, de blev badade och hade tak över huvudet. Många barn för 18 år sen hade inte det. Inte idag heller.

Min femte gång jag åkte till Indien packade jag inte med mig något till mig själv mer än tandborste, underkläder och bikini. Resten av de 30 kilo jag hade i bagagevikt var barnkläder och leksaker. Jag kände mig som Moder Theresa när jag åkte runt och gav bort mina presenter. Tills en dag.

Jag fick för mig att jag skulle gå ut i slummen. Där fanns de verkligt behövande. Det var bara det att alla stod inte på kö, neg och bockade när jag skänkte alla något. Jag höll istället på att bli nerslagen och det var de starkaste som tog allt jag hade med mig. De flesta fick inget.

Jag kände mig väldigt kränkt och blev jätteledsen. Men så tänkte jag på saken och förstod att det behövs en mer organiserad hjälp ändå. Det räckte inte med mina 30 kilo kläder...

Känner du som jag och vill hjälpa barn som inte har några kläder, någon mat, tak över huvudet eller rent vatten så kan du nu vara med och hjälpa.

Radiohjälpen och P4 Sörmland samlar in pengar. Snälla du, var med och hjälp till!

Ring 099 - 521 18 och skänk 50 kronor. 45 kronor av dessa går oavkortat till Världens barn.