Hej! Jag heter Midia Osman Taha och bloggar här på P4 Kristianstad. På min blogg kan ni läsa om allt möjligt, om krig och fred, himmel och jord.

Daime som jag tidigare bloggat om gifte sig i Turkiet. Hennes bröllop var sagolik säger hon. Idag delar hon med sig glädjen och bilderna från sitt bröllop som varade i tre dagar. De två första dagarna kallas för "Nishan" och den sista dagen

Midia Osman-Taha

044-28 15 00
midia.osman-taha@sr.se

Daime själv förklarar vad som händer på hennes bröllop. Det kan ni läsa på bildtexten.

De säger att första fastedagen är värst och jag håller med dem som säger så. Jag tackar mina kollegor som uppmuntrade mig när jag hade funderingar över att bryta fastan mitt i dagen.

Det var jättesvårt och jag hade inte lust att lära mig saker längre. Koncentrationen var borta och hade extrem huvudvärk.

Idag fastar jag. Jag känner mig törstig redan, börjar få ont i huvudet och jag börjar känna av hungern.

Jag vaknade klockan fem för att äta "pashiv", det är när man äter innan fastan och "fetara" är klockan 20.58 idag, efter fastan. Tiden då man bryter fastan sjunker med två minuter varje dag. Igår bröt man alltså fastan klockan 21.00 och idag blir det 20.58.

Bryter jag fastan redan första fastedagen räknas den till djävulen. Jag måste fasta åtminstone två dagar för att det ska vara till min fördel.

Detta sägs vara en myt för att locka till att fasta fler dagar.

Jag skulle ju börja fasta idag eller rättare sagt, hade jag inte bestämt mig om jag skulle fasta eller inte. Och jag fastar inte idag som ni själva ser.

Jag äter och dricker men det beror inte på att jag bestämt mig för att inte fasta utan jag glömde bara meddela Allah (Gud) att jag skulle börja fasta.

Det är vad jag skulle längta efter om jag skulle börja fasta nu när Ramadan börjar i veckan men det är kanske inte det viktigaste med fastandet.

Sist jag fastade var jag ungefär nio år. Då var det en självklarhet. Men nu förstår jag inte hur man klarar sig utan mat i så många timmar. Det var mycket lättare när jag var nio år tycker jag.

Om jag fastar får jag varken äta eller dricka något när solen är uppe.

Mina föräldrar har besökt Kurdistan och de är tillbaka nu. Skönt att ha dem hemma igen. Nu är allt som som vanligt igen. Våra regler är ute och det är deras som gäller igen. Skönt. Man får tänka positivt. Vi slipper städa, klippa gräset, ha koll på ekonomin och så vidare. Skönt. De får gärna ta över ansvaret igen.

I alla fall jag förväntade mig inga presenter av dem när de kom hem men jag förväntade mig inte heller väskor fullpackade med mat. Mamma öppnade väskorna genast. I dem fanns allt möjligt: Olika sorters nötter, ris, tyg, tvättlappar, koppar, päron, granatäpplen plockade i vår trädgård, vanötter plockade från våran berg i Akre, torkade plommon, honug från våran berg, marmelad av våra fikon, ost och mycket mera. Se bilderna själva.

Jag bjuder på det ;)

I mitt förra blogginlägg berättade jag om Damie som är lyckligt gift I Turkiet. Hon fortsätter att berätta för mig om hur det är att vara i Turkiet bland vänner och släktingar. Hon skriver till mig om hur hon får klä sig där borta.

När Daime kommer hem från Turkiet ska jag göra ett reportage om hennes liv. Det har vi kommit överrens om. Hon är för mig och många andra en förebild som klarat av många svåra situationer som jag inte tänker berätta om just den här gången. Men hon befinner sig i Turkiet just nu.

Jag blev överraskad över att få höra att hon gift sig men samtidigt glad såklart. Jag blev glad för att hon valde sin man själv. Ingen tvingade henne eller övertalade henne. Det har jag varit orolig över länge trots att jag visste att hon är en bestämd och stark kvinna.

Daime är från Malmö men för tillfälligt är hon i Turkiet i staten Konya.

Daime gifte sig nyligen med en man från Turkiet och de hade sin bröllopsfest där borta.

Min vän och kollega Raluca Dintica kommenterade om mitt halsband idag. Hon tyckte att det är en sån som de felsta "blattar" har på sig.

Jag och Raluca har inga problem med att kalla varandra för: "blatte". Vi skojar och skrattar om det. Även om vissa tar illa vid sig gör inte jag det. Det beror också mycket på vilken avsikt personen har som klallar mig det. Är det på skoj så är det inga problem.

I alla fall mitt halsband som jag har på mig är en karta av Kurdistan.

Raluca skrattade och berättade samtidigt att det är palestinier, kurder och andra som brukar ha sådana halsband på sig.

Jag semestrade i Italiens Florens. Allt kändes naturligt och äkta. Allt smakade speciellt och extra gott. Allt blev romantiskt och exotiskt för mig.

Vilken mäktig historia de har, vilken rik kultur och vilka glada människor det finns i Italien. Några av dem jag lärde känna därborta behövde inte sova mer än en timme om dagen men var positiva ändå. 

Är det inte så att hade vi sovit lika lite i Sverige hade vi gått runt och klagat på hur trötta vi är hela dagarna. Antigen är vi gnälliga i Sverige eller så förmodar jag att gräset är grönare på andra sidan.

Är Midia Osman Taha ett konstigt namn?

En man med hög position i Kristianstad berättade för mig att det hörs konstiga namn i radion nuförtiden.

-         Konstiga namn? Frågade jag.

-         Ovanliga då, svarade mannen. 

Foto: Claudio Bresciani/Scanpix Jag har många gånger funderat över varför en persons rykte kan vara något viktigt för vissa och andra inte. Det finns de som lever för sitt rykte, de som mördas på grund av det och de som lever sina liv utan att bry sig om ryktet över huvud taget. Jag har kommit i kontakt med alla typerna. Och för mig skapar ryktet både bra och dåliga gränser och riktlinjer i livet.

Den 11 maj fick jag ett e - post av en ung man som tycker att medier borde uppmärksamma avrättningarna i Iran mera.

Irans regering har mellan den sjunde och elfte maj 2010 avrättat elva personer skriver Amnesty International på sin hemsida.

Avrättningarna i Iran upprör unga som bor i Sverige och det skriver Mehvan Gara om till mig.