Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Det brinner på Cementa industri med kraftig rökutveckling. Räddningsledaren uppmanar alla i området att gå inomhus och stänga dörrar, fönster och ventilation. För mer information lyssna på Sveriges Radio P4 Gotland.
(Publicerat igår kl 19.24)
Sveriges Radios omfattande utrikesbevakning samlad på ett ställe - reportage, nyhetsinslag, analyser,..

Blodig massaker bakom arbetarnas dag

Publicerat torsdag 30 april 2009 kl 11.34
1 av 3
Tradition med blodig historia.
August Spies, född 10/12 1855, död 11/11 1887.
2 av 3
August Spies, född 10/12 1855, död 11/11 1887.
3 av 3

Första maj har firats som den internationella arbetarrörelsens högtidsdag sedan 1890. Ordnade demonstrationer, våldsamma kravaller, strejker och protester har präglat arbetarnas högtidsdag ända sedan starten. Men faktum är att upprinnelsen till första maj-firandet är en blodig, skrämmande och för många okänd historia.

Chicago, USA, 1886.

”Det är en spänd stämning på gatorna nu. Poliser som ju ofta slår ner våra demonstrationer bryskt och våldsamt patrullerar alla gator, alla torg.

Där nere vid torget Haymarket har en stor grupp strejkande anarkister samlats, det ser ut som det är dimma i luften men det är damm från oroligt sparkande fötter.

Demonstranterna ropar slagord, säger att de är livegna, hävdar sin rätt till åtta timmars arbetsdag så som de gjort i flera år nu. De ropar på både tyska och engelska.

Jag känner igen några av männen, de jobbar på Bröderna Horns möbelfabrik men har strejkat i flera dagar. 

Det kommer att bli våldsamt igen det är jag säker på, tidigare har anarkisterna kastat sten mot ordningsmakten, vandaliserat och uppträtt hotfullt, poliserna har svarat med att bryskt slå ned alla protester, men de har också skjutit mot kvinnor och barn. Nu skymtar jag poliser som närmar sig från väster, jag fruktar för det värsta.”

Så skulle en betraktares rader i ett brev kunna se ut om de var skrivna i Chicago i maj 1886.

Det var oroliga tider i USA och i Chicago i synnerhet. Fackföreningarna lockade tusentals medlemmar till strejker med sina krav på åtta timmars arbetsdag.

Lördagen den 1 maj 1886 ledde anarkistledaren Albert Parsons 80 000 människor genom Chicagos gator i en gigantisk demonstration för åttatimmars-dagen. Under våren hade 65 000 arbetare gått i strejk eller blivit lockoutade från sina arbetsgivare. De närmaste dagarna efter Parsons demonstration följde arbetare i hela landet efter och fler än 350 000 arbetare vid 1 200 fabriker kom att strejka.

När den första arbetsdagen efter jättedemonstrationen kom, hade det blivit måndag den 3 maj och fackföreningsledaren och tillika redaktören för tyskspråkiga Arbeiter-Zeitung, (Arbetarnas Nyheter) August Spies hade bjudits in som talare vid en demonstration för strejkande timmerarbetarfacket.

Mötet ägde rum i närheten av en av de största arbetsgivarna, McCormicks-fabriken som bland annat tillverkade skörderedskap. McCormicks anställda hade strejkat och varit lockoutade från sin arbetsplats sedan februari, istället hade företagsledningen hyrt in utomstående personal som skyddades av 300 Pinkertonagenter.

Strejkbrytarna var inte populära bland de strejkande arbetarna, och medan Spies talade drog sig flera av demonstranterna iväg mot McCormicksfabriken för att häckla strejkbrytarna. Spies vädjade förgäves om återhållsamhet.

Rejält tumult uppstod och när polisen kom till platsen för att ta kontroll över situationen svarade demonstranterna med hånfulla burop och genom att kasta sten mot ordningsmakten. 

Polisen stod dock inte handfallna, träbatongerna brukades flitigt och flera pistolskott avlossades mot folkmassan. Två demonstranter fick sätta livet till. August Spies rusade till platsen och berättade i en rättegång senare hur blodet i hans ådror kokade vid synen av värnlösa obeväpnade män, kvinnor och barn som blivit beskjutna av ordningsmakten.

Spies begav sig till redaktionslokalen för Arbeiter-Zeitung och började skriva en artikel på både tyska och engelska. I artikeln uppmanade han arbetarna att stå upp mot sina motståndare som män. Han gav artikeln rubriken Arbetare till vapen, men den som tryckte texten lade utan att fråga till ordet REVANSCH.

På kvällen samlades flera av de mest militanta anarkisterna till ett hemligt möte. De lade upp strategier för hur de skulle hämnas genom att attackera polisen. De kom överens om att hålla ett massmöte följande dag vid torget Haymarket och genast började affischer tryckas och sättas upp runt om i Chicago, omkring 20 000 affischer och flygblad delades ut. 

Mötet vid Haymarket skulle börja 19.30, men blev försenat nästan en timme bland annat beroende på en av talarna August Spies hade missuppfattat tidsschemat, han trodde att andra skulle tala före honom. Dock hade ingen annan talare dykt upp när Spies kom till Haymarket, uppslutningen var sämre än vad han räknat med. Endast uppemot 3 000 personer hade kommit till torget och flera hade redan börjat dra sig därifrån.

Varefter kvällen led kom fler talare till platsen, det var män kända i fackföreningssammanhang som talade.

Vid halv elvatiden på kvällen hade demonstrationen i det närmaste upplösts, bara ett par hundra strejkande fanns kvar på platsen. Då beordrade polischefen Bonfield av okänd anledning sina mannar att agera.

175 poliser omringade demonstranterna och vice polischef William Ward beordrade talaren Samuel Fielden att omedelbart och fredligt avsluta mötet. Fielden svarade med en motfråga: ”Varför måste vi sluta kapten? Det här är ett fredligt möte.” Dock gick han kaptenen till mötes och klev ned från den vagn som användes som podium. Kort där efter bröt helvetet lös.

Vittnen berättade hur de såg ett runt föremål med en sprakande stubin flyga genom luften, sedan kom smällen.

Bomben exploderade där en grupp polismän hade samlats. Splitter från bomben träffade polismannen Mathias J Degan, och slet sönder hans ena ben. Därefter utbröt ren kalabalik. Polismän drog sina vapen och började skjuta vilt åt alla håll, i kalabaliken sköt de också mot sina egna. Några av demonstranterna som bar vapen svarade med att skjuta tillbaka. Uppemot 60 polismän skadades i skottlossningen, men de flesta tros ha skjutits av andra poliser.

När krutröken lagt sig hade sju poliser och fyra demonstranter dödats, men många civila avled lång senare av skador relaterade till händelsen men det finns inga tydliga uppgifter på hur många dödsoffer som egentligen krävdes. Det är också oklart hur många civila som skadades. Både Samuel Fielden, August Spies och Augusts broder Henry skadades av kulor, men lyckades med bara lindriga skador ta sig därifrån.  

Efter det som kom att kallas massakern vid Haymarket inledde myndigheterna vad som närmast kan betraktas som en hatkampanj, till en början inte mot några särskilda personer utan mer mot anarkismen och fackföreningsrörelsen. Alla verkliga eller inbillade radikala i staden greps och förhördes. Delstatens åklagare Julius Grinnell rapporteras ha gett order om att först göra räder och razzior och sedan stämma av mot lagen.

Redan dagen efter massakern vid Haymarket greps ledningen för Arbeiter-Zeitung. Det innebar att bland andra August Spies sattes i arrest, inte långt därefter greps också Samuel Fielden. En annan som greps var Rudolph Schnaubelt, men han släpptes efter en kort tid i arresten. Dock är det mycket som i efterhand tyder på att det var Schnaubelt som kastade bomben, men när poliserna begav sig för att gripa honom igen fanns han inte kvar, han hade flytt landet och skulle aldrig mer höras av.

Den 17 maj åtalades nio personer inför en jury, bland dem Schnaubelt som alltså inte var närvarande. Totalt rörde det sig om 69 åtalspunkter med mordet på polisen Mathias J Degan som den tyngsta. Det fanns ingen officiell förklaring till varför männen bara åtalades för ett mord när i själva verket flera polismän dött, troligen var det för att Degan var den enda som bevisligen dog till följd av bomben.

Rättegången började i juni och blev en härva av lögner, motsägelsefulla vittnesmål och uppenbart falska utpekanden. Åklagaren lyckades inte på allvar peka ut den skyldiga bombmannen utan koncentrerade istället mycket av sin tid till att ge exempel på radikala uttalanden som de åtalade gjort.

När domen lästes upp i augusti stod det klart att en av de åtalade dömdes till 15 års straffarbete, medan de övriga sju (en var ju fortfarande på flykt) dömdes till döden genom hängning. Efter att domarna lästes upp fick de dömda tillfälle att tala, de talade sig varma för arbetarnas rätt, för socialismen och beskrev kapitalismen som ett gift som förgiftade folket.

I väntan på att dödsdomen skulle verkställas tog en av de dömda sitt liv i fängelse genom att stoppa en mindre sprängladdning i munnen och detonera den. Två av de åtalade kom så småningom att få sina straff omvandlade från dödsstraff till livstids straffarbete.

Den 11 november 1886 var tiden inne, eller snarare ute, för de fyra dödsdömda. Efter att fångvaktaren låst upp celldörrarna fick de fyra ställa sig på ett led och leddes i väg till galgen. De kläddes i vita skrudar och deras huvuden täcktes av säckar, och efter att snaran trätts över deras huvud, fick de möjlighet att säga några sista ord. August Spies sa ”Den tid skall komma när vår tystnad (som döda) blir mäktigare våra röster som ni kväver i dag”.

När han uttalat dessa ord fyllde de andra i med: ”Hurra för anarki.”

Albert Parson försökte ta tillfället i akt att tala till världen, hans exakta ord löd: ”Får jag lov att tala, ni män av Amerika. Låt mig tala sheriff Matson. Låt folkets röst bli hörd” Han drog sedan ett djupt andetag för att fortsätta sitt tal när luckan under galgen drogs bort och de fyra dödsdömda mötte döden.

Många trodde nog att ödet som mötte de fyra dömda vid galgen på Cook County Jail skulle bli slutet för historien om Haymarket, så blev det inte. Dagen efter avrättningen lades kropparna ut till allmän beskådan, och tiotusentals sörjande människor tog sig dit för att ta ett sista farväl. De närmaste månaderna tog också diskussionen fart om huruvida de dömda verkligen var skyliga. Diskussionen om de dömdas skuld spreds de kommande åren i en vidare krets, tillslut diskuterades frågan av såväl journalister som medlemmar av rättsväsendet.

När delstaten Illinois 1893 för första gången på årtionden fick en demokratisk guvernör, John Peter Altgeld togs processen upp på nytt och det stod klart att ett justitiemord begåtts. De tre som dömts till fängelsestraff släpptes och de redan avrättade gjordes till ett slags arbetarrörelsens martyrer.

Man kan nog säga att August Spies ord vid galgen, om att vår tystnad från graven blir mäktigare än våra röster som ni dödar i dag, har blivit besannade. För det till minne av händelsen vid Haymarket i Chicago som arbetarrörelsen runt om i världen firar 1 maj och högtidlighåller den som arbetarnas dag.

1889 hölls en stor internationell arbetarkonferens i Paris. En amerikansk delegation berättade om händelserna i Chicago och konferensen beslutade att göra 1 maj till en gemensam manifestationsdag världen över för arbetarnas krav på åtta timmars arbete, åtta timmars fritid och åtta timmars sömn. Konferensen beslutade att redan nästa år skulle 1 maj vara den internationella dagen för arbetarna.

I Sverige firades 1 maj för första gången 1890. På Ladugårdsgärdet i Stockholm hade tusentals människor samlats i solskenet för att lyssna på bland andra Hjalmar Branting, Hinke Bergegren och August Palm. Branting uppmanade i sitt tal regeringen att hålla fred med Norge, men för detta dömdes han till tre månaders fängelse för majestätsbrott. Innan straffet skulle verkställas hade dock straffet mildrats till 500 riksdalers böter.

Johan-Mathias Sommarström
johan-mathias.sommarstrom@sr.se

Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".