Munken: ”Jag friade en gång”
I skogarna mellan Eljaröd och Fågeltofta på Österlen lever benediktinermunken Pater Ingmar Svantesson ett inrutat liv med Gud i centrum.
Vi traskar runt på en liten grusväg på klostrets stora tomt där Pater Ingmar brukar gå dagliga promenader. Sedan tre år bor han i ett alldeles nybyggt kloster ett stenkast från nunnorna på Mariavall.
Han visar en av de fem cellerna, ett enkelt rum med betonggolv med en trasmatta närmast sängen. Själv bor han i granncellen. I biblioteket står ett runt bord som vi satt och pratade vid för 13 år sedan. Jag bodde tre dagar hos honom då i den tegelvilla från 70-talet som han hyrde. Kontrasten mellan de murriga oranga och bruna tapeterna och helteckningsmattorna där och den kala rena betongen i det nya klostret är slående.
De där dagarna för tretton år sedan gjorde starkt intryck på mig, men Pater Ingmar minns i princip ingenting. Men kanske är det inte så konstigt eftersom han ständigt har nya gäster boende hos sig. Min religionslärare Gunnel hade insprirerat mig att åka till Pater Ingmar, som en del av ett skolarbete. Gunnel och han hade varit studiekamrater och hon kvittrade förtjust om honom. Ja nog fanns där en del beundrarinnor under studietiden i Lund.
– Ja har aldrig haft svårt att tycka om flickor och hade stadigt sällskap med flera. En gång friade jag till och med, men hon åkte till Tyskland.
Hans mor saknade barnbarn, och det är just avsaknaden av familj som känns svårast, tyckermen Ingmar Svantesson som har levt klosterliv i snart 50 år är nöjd med sitt livsval. Pappa prästen blev glad när Ingmar först valde samma bana men mer skeptisk när han konverteerade till katolicismen och därigenom svenka den svenska historien, tyckte fadern.
Redan i 25 årsåldern kände Ingmar Svantesson att ett liv med prästgård och familj på landet inte var något för honom, och istället gick han samman med några bröder och började att leva klosterliv.
I tio år levde de tre munkarna tillsammans i Östra Sönnarslöv utanför Kristianstad, men 1996 lämnades Pater Ingmar av de andra två och fick börja leva ensam i en villa i Bondrum. Ibland känns det tungt att inte ha några bröder att dela klosterlivet med. Några noviser har kommit och gått, men ingen har stannat.
– Om jag tänker på det kan jag känna mig fruktansvärt ensam, men det är bara en illusion. Det är klart att jag skulle vilja att det kom till fler munkar, men den gemenskap det skulle ge, men jag går inte och väntar på att det ska ringa på dörren.
I en munks liv är Gud långt viktigare än den världliga familjen, men det finns rum för annat. Ingmar Svantesson har exempelvis ett stort intresse för politik och brukar rösta i valen, men när han läser tidningen är det annat som är intressantare.
– Man måste ju se hur det går för fantomen.
