De skvallrar om morgondagen

Upprepade och mångskiftande försök har under de senaste 15 åren gjorts att skapa nya nättjänster som kan komplettera eller ersätta de etablerade mediernas demokratifunktion.

Yahoo News

Yahoo News  är i en särklass när det gäller att attrahera besökare. Samtidigt handlar det i Yahoo News fall just om nyhetsförmedling. Yahoo har inga egna journalistiska resurser. Det handlar om att använda den specialkompetens som företaget har när det gäller att söka av nätet och att sammanställa resultatet till en nyhetssajt.
   Yahoo News är med 40 miljoner unika besökare per månad dubbelt så stor som CNN.com . Googles nyhetstjänst Google News är i likhet med Yahoo en ren förmedlingstjänst.

America Online

America Online  var den stora internetportal som betydande förhoppningar knöts till under 1990-talet. Inte minst i USA uppfattades AOL som det nya som skulle komma att ta över från de traditionella medierna. AOL köpte 2000 Time Warner för 165 miljarder dollar (motsvarande 1 000 miljarder svenska kronor). AOL, som under åtta år var en del av AOL Time Warner är nu ett fristående bolag, avsevärt mycket mindre värt än för tio år sedan. Affärsidén är att erbjuda nischade tjänster.
   Även om AOL har gått från att väsentligen vara en portal till att bli avsevärt mycket mer av innehållsleverantör är AOL:s publicistiska ambitioner rejält nedskalade. Den journalistiska satsning som görs nu är dels inriktade mot smala nischer med avsikt att attrahera annonspengar i starkt specialiserade segment, dels att bygga ett nätverk av mycket lokala nyhetstjänster, även detta för att exploatera lokala annonsmarknader som inte försörjs av någon lokal tidning idag. 

Huffington Post      

Om America Online var den tidiga internetepokens modell för vad den nya tekniken skulle komplettera den gamla mediestrukturen med så har Huffington Post  blivit den mognande interneterans motsvarande ”role model”. Namnet syftar inte på någon virtuell utgivningsort i cyberrymden utan är helt enkelt ägaren Arianna Huffingtons efternamn. Huffington Post är en nättidning i vilken integrerats ett antal bloggar.
   Den kanske intressantaste delen av konceptet är att HuffPo har lyckats attrahera medarbetare som arbetar ideellt, det gäller såväl nyhetsmedarbetare som prominenta bloggare. Listan på personer som medverkat på ett eller annat sätt i HuffPo är imponerande.
   Mindre imponerande är annonsintäkterna. Målet är satt till 100 miljoner dollar men de stannade på cirka 10 miljoner dollar 2009.

HuffPo är i grunden ett kommersiellt projekt. Därmed krävs en stor apparat runt den egentliga publicistiken som beskrivs i ett annat avsnitt. HuffPo har ett hundratal anställda. Men endast fyra är renodlade reportrar. Enligt egna uppgifter har HuffPo nått upp till 40 miljoner unika månadsbesökare. Oberoende uppgifter säger snarare en bit över 20 miljoner. Det är imponerande i jämförelse med en del traditionella tidningar. Men det är inte särskilt imponerande i jämförelse med Google.
   Huffington Post har en liberal publicistisk identitet. Med försöken att på allvar etablera sig som en attraktiv plattform för annonser breddar nu HuffPo sitt publicistiska register. Inte minst satsas på nöje och sport.

Politico

Politico är en gratistidning, i betydande utsträckning annonsfinansierad, som i första hand vänder sig till det politiska och byråkratiska etablissemanget i Washington DC. Den har via sin ägare Allbritton Communications kopplingar till Disneyägda ABC. Politico distribueras fem dagar i veckan i tryckt form i Washington DC när kongressen är samlad, annars endast på tisdagar. Papperstidningen har en upplaga på strax över 30 000. Den har parallellt en mycket välbesökt sajt  med närmare sju miljoner månatliga besökare.
   Politico samverkar med ett antal stora medieföretag, inte bara ABC, varigenom dess innehåll når ut på alla olika plattformar. Publicistiskt är de andra publiceringsformerna väl så viktiga som den gratisdistribuerade papperstidningen. Dess reportrar har alltid med sig en videokamera när de är ute på uppdrag. I den meningen är de multimediereportrar även om det som framförallt karaktäriserar Politico är den stora mediala och politiska prestige som dess redaktionella innehåll och medarbetare har.
   Annonsintäkterna uppgår till ca 15 miljoner dollar per år vilket, tillsammans med andra intäkter, gör att man väl bär kostnaderna för ca 100 medarbetare varav 75 är redaktionella.

Pro Publica

Pro Publica  är en kvalificerad amerikansk nyhetssajt finansierad med privata pengar, 10 miljoner dollar per år från en privat donator. Pro Publica beskriver sig själv som den resursstarkaste redaktionen i USA för undersökande journalistik med sina 32 redaktionella medarbetare. Pro Publica är en egen nyhetssajt men också en kvalificerad nyhetsredaktion som projektvis arbetar ihop med flera av de mest ansedda amerikanske medierna. Den finansiella basen är pengar skänkta av en extremt framgångsrik amerikansk bankman. Men även även andra donatorer bidrar med pengar (pdf) Om ProPublica .

Ett av de stora undersökande projekt som Pro Publica har drivit belönades tidigare i år med ett Pulitzerpris för undersökande journalistik. Pro Publica representerar genom finansieringen med ideella medel en ”affärsmodell” som är vanlig i USA, och som egentligen inte har särskilt mycket med den nya tekniken att göra, men som knappt finns i Västeuropa. 
   Pro Publica illustrerar ett särdrag med den ideella finansieringen av just nättjänster: utväxlingen på de pengar som ges blir mycket stor. Pro Publica har som nämnt 32 redaktionella medarbetare. Skulle dessa verka i ett vanligt tidningsföretag skulle ett antal av dem få användas för att åstadkomma artiklar av rätt längd och färdiga sidor. Den journalistiska nätsajten kräver mindre redigering. I princip kan de texter som skrivs och de bilder som tas läggas ut direkt på den egna sajten, i den utformning som de ges av artikelförfattare och fotografer.

I ett vanligt tidningsföretag krävs redaktionell hantering, tryckning, distribution, upplageförsäljning, annonsförsäljning och administration för att det redaktionella innehållet skall kunna nå ut. Överbyggnaden riskerar att bli avseveärt mycket tyngre än själva kärnfunktionen i ett tidningsföretag. Och i viss utsträckning gäller detsamma för alla kommersiella medieföretag. Den som kommer in på ett modernt kommersiellt radioföretag har inte alldeles lätt att hitta redaktionen. Den redaktionella produktionen sysselsätter mycket få personer. Det går att göra radio 18 timmar om dygnet, sju dagar i veckan med ett par redaktionella tjänster. Däremot kräver reklamförsäljningen betydande resurser.
   Idén bakom Pro Publica är mycket enkel, verksamheten är renodlad. Det skall inte alls uteslutas att det kommer att visa sig att privat donerade pengar kommer att spela stor roll för den framtida nätjournalistiken.

Slate

Slate Magazine  är nog det närmaste man kan komma ett reguljärt dagligt nyhetsmagasin på nätet. Den grundande redan 1996 och ägdes av Microsoft men köptes 2004 av Washington Post . Den är annonsfinansierad efter ett försök i slutet av 1990-talet att ta betalt. Den når ca sex miljoner unika besökare i månaden, avsevärt mycket mindre än Huffngton Post. Men Slate har också en smalare och mer exklusiv profil. Slate har ett 50-tal redaktionella medarbetare.  
   Washington Post redovisar inte Slates särintäkter. Men tillsammans med intäkterna från tidningens egen nätsajt uppgår annonsintäkterna från Slate till närmare 24 miljoner dollar under första kvartalet i år, vilket motsvarar mer än en tredjedel av Washington Posts annonsintäkter från den tryckta tidningen.

About.com

Intressant nog har också The New York Times en speciell sajt About.com som bidrar med betydande annonsintäkter – 33,7 miljoner dollar under första halvåret 2010. Men About.com är vitt skild från Slate. About.com är ett slags generell rådfrågningsspalt på nätet. Inom ett stort antal områden förfogar About.com över experter som kommenterar och svarar på frågor via nätet. När New York Times köpte About.com 2005 betalade man 410 miljoner dollar och konkurrerade, enligt uppgift, med Yahoo, Ask.com och America Online.

Självfallet skall inte uteslutas att About.com kan bli en viktig och inkomstbringande verksamhet på sikt. Men tjänsten har svag beröring med traditionella medieföretags kärnuppgift. Framför allt illustrerar väl skillnaden mellan Washington Posts och New York Times internetsatsningar den osäkerhet som finns om vilka affärsmöjligheter som faktiskt kan ha bärkraft på sikt. Visst kan New York Times satsning på About.com föranleda ett eller annat småleende. Där kan man läsa att skandinavisk gravlax skall frysas i sju dagar, före eller efter gravningen. Man kan sedan gå vidare till annonsen för ”heta ryska flickor” som lovar ”ett perfekt liv med en perfekt hustru” om man nu inte föredrar att läsa receptet på ” Rutabaga Ham ”, det vill säga griljerad kålrot, som man bara måste äta om man vill förstå det skandinaviska köket.

De sociala medierna

De sajter som nu har nämnts, med undantag för Yahoos och Googles nyhetssajter, skulle man kunna beteckna som nya traditionella medier. Hur ser det då ut för de nya aktörerna: Facebook , Twitter , Wikileaks etcetera. Vilken roll kommer de att spela i framtidens nyhetsförmedling?
   I diskussionen om de sociala medierna har sagts att dessa kommer att fylla en nyhets- och forumfunktion som ersätter de traditionella medierna. När något händer når nyheten ofta fram snabbare och mer effektivt via Facebook och Twitter än via radio eller tv för att inte tala om tidningarna. Unga människor hämtar följaktligen ofta sin nyhetsinformation via sociala nätverk. Och i slutna samhällen, där censur hindrar de etablerade medierna att fritt verka och rapportera, når information ut via sociala nättjänster.

Ingenting av detta behöver vara fel utan att det därmed är sagt att de sociala medierna kan ersätta de traditionella medierna. I vissa fall, inte minst gäller detta kunskapen om vad som faktiskt sker i samhällen som det iranska samhällen som det iranska , kan sociala medier spela en extremt viktig roll. Rimligen kommer det bara att bli svårare och svårare för auktoritära regimer att hålla sina samhällen stängda mot omvärlden.
   Det som beskrevs inledningsvis – att de sociala medierna hade avgörande betydelse för Barak Obamas kampanjorganisation – kommer att gälla journalistiken i framtiden. Specialiserade bloggar och kommunikation via Twitter i nätverk av kvalificerade journalister har redan stor betydelse. Men det är viktigt att skilja mellan den professionella, och därmed indirekta, användningen av sociala medier och den allmänna och direkta användningen.

Okonventionell rapportering vid enstaka tillfällen, som i fallet med Iran, ersätter emellertid inte de etablerade mediernas vardagliga demokratifunktion. Kandidater till politiska uppdrag berättar via medier om sin politik varpå väljarna utifrån denna mediebild gör sina val. Sedan rapporterar medierna om vad politikerna gör och väljarna tar ställning om de skall återvälja politikerna. Samspelet med sociala medier gör att politiska nyheter snabbt kan spridas bland användare som dagligen inte följer de traditionella medierna. Självfallet kan de sociala medierna medföra också helt andra nyhetsflöden än de som återfinns i taditionella medier. Det handlar nog väldigt mycket mer om att komplettera än att ersätta traditionella medier.

Google

Den kanske intressantaste frågan är om de stora internetaktörerna mer indirekt kommer att skapa eller tvinga fram helt nya mediemönster? Frågan illustreras väl av det förhållandet att Google under 2010 har blivit den nästa största svenska annonsplatsen efter TV4 med mellan en och en och en halv miljard kronor i annonsomsättning. Utvecklingen har varit extremt snabb. Det är knappast någon tillfällighet. Google satsar motsvarande cirka en miljon kronor per anställd och år på innovationsverksamhet. Medieföretag traditionellt satsar en bråkdels procent av sin omsättning på forskning och utveckling.

Google tar över betydande delar av den annonsmarknad som tidigare har försörjt traditionella medier. Men Google tar genom olika tjänster också över funktioner som tidigare fyllts av traditionella medieföretag. Som framgår nedan är relationen mellan Google och Facebook inte okomplicerad. Därför strävar nu Google efter att möta Facebook och Twitter på deras egen planhalva.
   Under året har Google lanserat en rad nya produkter vid sidan av de grundläggande sökfunktionerna. Det är allt från Google Docs, som är inriktat mot en mycket traditionell företagsmarknad, till Google Earth, som erbjuder bilder från hela universum (!). Andra, och mer konventionella tjänster, gör det möjligt för användare att byta meddelanden, webblänkar och foton i Gmail. Dessutom ger dessa produkter kompatibilitet - dvs följer samma standard för informationsöverföring - som de mobiltelefoner gör som använder Googles operativsystem Android.  Detta senare är viktigt för att Google skall kunna behålla kunderna i Googlemiljö som ju hotas även av operativsystemtillverkare, främst Microsoft, mobiltillverkare och andra som tillhandahåller olika delar av det sortiment Google också har.

Det kanske allra mest intressanta inslaget i Googles utvecklingsstrategi i ett medieperspektiv är den mycket starka inriktning som finns mot samarbete med traditionella nyhetsproducenter. Utgångspunkten är självklar. Googles kärnverksamhet är att förmedla innehåll som någon annan skapar. Finns det inte några innehållsproducenter faller Googles affärsidé. På bred front samarbetar nu Google med flera av de största och mest väletablerade medieföretagen för att pröva olika idéer.
   Samarbeten rör allt från samlad presentation av nyhetsmaterial som publicerats över längre tid (Living Stories) till nya sätt att ta betalt för innehåll och reklam.

Facebook

Facebook utvecklas extremt snabbt och griper in i våra liv på allt flera plan: ”Samhället flyttar in på Facebook” som en debattör uttryckte det. För varje månad som går får vi del av nya uppgifter om användarrekord, nya tjänster, märkliga händelser, ”stormar” på Facebook med politisk betydelse etcetera. 
   Facebook fungerar som socialt gruppmedium, som arena för opinionsbildning, som nyhetskanal, marknadsplats för spel och underhållning och mycket mer. Allt har gått extremt fort. Med det engagemang som finns för att utveckla Facebook vidare finns det ingen idag som kan säga var gränserna för dess räckvidd går.

Det stora genomslaget och de stora pengarna representerar också en betydande medial makt. Facebook är heller inte längre bara de ungas plats i nätsamhället. Allt fler användare har passerat både sina 50- och 60-årsdagar.
   Allt började hos en Harvardstudent, Mark Zuckerberg, som 2004 öppnade en sida på nätet för sina studiekamrater. Inom två år hade sidan expanderat till studerande vid andra universitet i USA och utomlands, domänen Facebook.com hade förvärvats och antalet användare var fler än 10 miljoner. När sidan den 26 september 2006 öppnades för alla – det vill säga alla över hela världen som var 13 år och äldre - fortsatte expansionen.
   I maj 2010 uppgick antalet användare till ofattbara 500 miljoner. Enligt Financial Times har Facebook gått om Google som den mest besökta internetsajten i USA. Andra uppgifter ger vid handen att Facebook nu är den sajt som har flest antal besökare i världen. Facebooktrafiken i april svarade för 35 % av alla unika besök på Internet.

Facebook förefaller fungera lite som ett ”svart hål”; allt och alla som kommer i dess närhet sugs in. Stora världsledande tidningar ”finns på Facebook”.  Likaså finns där tv-kanaler, renodlade nättidningar och musiktjänster. Musiktjänsten Pandora nås via Facebook. Pandora är en ”individuell radiostation” som ger sina användare möjligheten att lyssna på ”enbart sådan musik du gillar”. Tjänsten är för närvarande inte tillgänglig utanför USA på grund av upphovsrättsliga skäl.
   Utvecklingen på spelmarknaden är särskilt intressant om man skall förstå vilka möjligheter till ”branschglidning” som de stora nya internetaktörerna skapar. Facebook erbjuder spelföretagen en plattform från vilken de lätt kan nå intresserade individer och grupper. För sociala spel med många användare är Facebook en given marknadsföringskanal. Samtidigt äger Facebook regelverket för sin egen plattform och spelföretagen kommer därför i ett beroendeförhållande till Facebook.

I det Kalifornienbaserade företaget Zyngas spel Farmville spelar miljontals människor varje dag via Facebook att de driver jordbruk; sår och skördar, säljer djur, köper mer mark och så vidare. Spelet har snabbt blivit tio gånger så populärt som det så omtalade ”World of Warcraft" som inte är ett Facebookspel. 
   Zynga omsatte förra året långt över en miljard svenska kronor på sina spel med mycket god lönsamhet. Till framgången bidrar att spelen kan spridas på Facebook utan att utgivaren behöver bedriva traditionell och kostsam marknadsföring. Detta ses då inte med blida ögon av företaget Facebook som vill vara med och dela intäktskakan. Genom att försvåra användandet av bland annat Farmville vill Facebook tvinga Zynga att dela med sig av sina intäkter. Facebook gör det svårare för Zynga och övriga spelutvecklare genom att ta bort den ”notification”-funktion genom vilken spelen sprids på plattformen.
   Det finns Facebook-grupper på nätet för allt; adoptioner, rekrytering av personal, fritidsintressen. Vem som helst kan skapa en ny grupp och det finns ett oräkneligt antal intressegrupper. På Facebook möter användarna sedan tusentals applikationer skapade av andra än Facebook själva. Eller, för att uttrycka det hela i affärslogiska termer: på Facebook hittar applikationerna sina användare och det gör mediet så kommersiellt intressant.
   Facebook erbjuder sina annonsörer en sofistikerad tjänst för placering av annonser hos användarna. En annonsör kan via Facebook rikta ett budskap direkt till varje individuell användare som uppfyller kravet på målgrupp för en viss tjänst. Köpet kan sedan givetvis genomföras via nätet.

Nu tjänar Facebook också pengar på trafiken och annonserna. Företaget, som är privatägt, är mycket sparsamt med uppgifter om den egna ekonomin. Utomstående analytiker gör bedömningen att företagets omsättning ökar mycket snabbt och att den 2009 kan ha uppgått till ca 800 miljoner dollar, ca 6 miljarder kr och att den under 2010 ökar med 50 % till 9 miljarder kr. Lönsamhetssiffror lämnas inte ut men vinsten bedöms ha varit i storleksordningen något tiotals miljoner dollar förra året.
   Med tanke på den snabba utvecklingen av lukrativa tjänster på Facebook och den snabba tillväxten i antalet användare har vi troligen bara sett en liten blygsam början till vad som kan bli en ekonomisk succé i kolossalformat. Världens största sociala nätverk vill växa genom att bli synligt på alla webbplatser och bli navet i den personliga webben. En indikation på de förväntningar aktörerna har på en sådan strategi är att jämföra med den nu ledande aktören Google som förra året sålde annonser för 187 miljarder kronor. Det är de pengarna Mark Zuckerberg och Facebook nu är ute efter.

När Microsoft häromåret köpte in sig i Facebook fick man för ynka 1,6 % av företaget betala hela 240 miljoner dollar. De högt uppskruvade förväntningarna på Facebook visar tydligt att det finns ett stort intresse hos användarna för sociala fora på nätet.
   Trots detta är just Facebooks fortsatta framgång ingen helt given sak.  Det finns en omfattande kritik mot Facebook för brister i säkerhetsskyddet. Myndigheterna i både Europa och USA har påtalat integritetsbrister i tjänsten. Nya social fora startas dessutom ständigt och jätten Google kommer inte att lämna Facebook ifred. Framgången för ett socialt forum kan snabbt förbytas i sin motsats då konkurrenter med ännu högre attraktionskraft framträder.
   Ungdomssajten Lunarstorm nådde snabbt stor popularitet och hade som mest 1,6 miljoner unika besökare per vecka. Under 2010 har besökarantalet sjunkit under 100 000 och sajten läggs nu ner.

Twitter

Twitter startade 1999 som en idé hos den då 23-årige programmeringskunnige studenten Jack Dorsey i Kalifornien. Han ville utveckla ett system för kommunikation med budbilar, taxis och utryckningsfordon över internet. Det tog ett antal år innan han kunde förverkliga idén men 2006 skrev han och en kompanjon koden för Twitter .
   Användningsområdena för tjänsten har sedan dess vuxit på ett sätt som dess upphovsmän inte hade kunnat ana. Idag twittrar flera tiotals miljoner människor dagligen. Tjänsten används av ungdomar som löpande vill berätta för sina kompisar var de är och vad de gör. Men Twitter blir också kommunikationsformen för människor i kvalificerade internationella nätverk som arbetar i gemensamma projekt. Det är lätt att uppfatta Twitter enbart som en form för utbyte av triviala vardagsmedelanden men som visade vid protesterna för ett år sedan mot omvalet av Mahmoud Ahmadinejad till president i Iran har Twitter samtidigt en politisk och demokratisk potential.

Twitter är ur en aspekt en mycket väldefinierad tjänst – den har kallats ”internets sms” – och skulle därmed inte alls ha samma utvecklingspotential som Google och Facebook. Samtidigt kan sägas att Twitter och andra liknande sociala tjänster redan från början har en direkt och självklar medial funktion. Twitters betydelse i slutna samhällen och som informationskanal från slutna samhällen ut mot omvärlden har berörts. Men de korta och snabba meddelandena enskilda mellan har också en uppenbar komplementär funktion i demokratins öppna samhällen.
   I en mening finns det en uppenbar motsättning mellan nya och gamla medier. De nya tar reklampengar från de gamla. Men i en annan mening leder de nya medierna till att innehållet i de gamla medierna når ut mer effektivt.

För att illustrera utifrån vardagen i Sveriges Radio: vi producerar över 200 000 timmar radio varje år, det vill säga ca 625 timmar radio per dygn. Det krävs, för att uttrycka det försiktigt, en mycket speciell simultankapacitet av den som skall lyssna till allt. Men med det fina mediala kapillärsystem som Twitter och andra motsvarande tjänster utgör ökar sannolikheten dramatiskt för att den som är speciell intresserad eller berörs av något som dyker upp i en sändning i Sveriges Radio också nås av detta.
  

Offentlig diskussion handlar ofta om ”antingen eller”. Antingen behåller de traditionella medierna sin position. Eller också tar de sociala medierna över. Men så blir det inte. I stället kommer en ny ”medieekologi” att utvecklas. Utmaningen för den som verkar i de etablerade medieföretagen är att förstå hur sambanden kommer att utvecklas i detta nya mediesamhälle. Om detta handlar vårt avslutningskapitel Syntesen: Journalistik 3.0 .